Hade gått och pratat med skolsköterskan (Litar inte på kuratorn) och hon sa att jag hade typ en dödsångest, min morfar hade nyligen dött och hade återkommande drömmar om att mina föräldrar dog. Så oroade mig alltid för det men under sommarlovet mådde jag bra. Det är ovanligt eftersom jag alltid känner åtminstone pyttelite sorg eller osäkerhet men där var jag trygg och omgiven av släkten så mådde bra.
Sen när jag kom tillbaka till Sverige så väntade massa problem med min mamma.
Hon har alkoholproblem. Hon förnekade att hon hade druckit och i flera veckor trodde jag henne tills jag hittade bevis. Sedan, någon vecka efter det så påstod hon sig bara vara trött och lilla naiva jag trodde henne för jag ville tro henne. Sen nu, kanske någon vecka sen när jag hittade ölflaskor så förstod jag att hon hade druckit hela tiden och när jag tror att hon har druckit så har hon det, hon är inte trött utan hon har druckit.
Hur som helst för en månad sen när det hade varit ett år sen min morfar dog så började dagen vad jag ansåg var vanligt på en helg.
Det är inte förrens som jag inser hela felet med hur jag mådde under helgerna.
Under varje helg var jag helt utmattad och trött och jag antog att det var ett resultat av att ha sovit för länge vilket det inte alls. Den dagen var jag iaf helt slut och trött och utmattad. Sen hade vi släkten hemma hos oss och så fort dem gick och jag blev själv med mamma så började jag bli otroligt ledsen. Jag kände mig inte ledsen när det fanns andra människor i närheten men så fort dem gick så blev jag ledsnare och ledsnare och tillslut grät jag så otroligt mycket. Jag fick sådär jätte ont i huvudet som jag berättade om men det var inte tillräckligt för att jag skulle sluta gråta. Jag grät tills jag hyperventilerade och fick massa kväljningar och då hjälpte mamma mig att lugna ner mig. Det konstiga var att jag visste inte varför jag grät, jag saknade min morfar ja och hatade att mamma hade druckit men jag visste inte varför jag grät sådär mycket. Senare den dagen när jag inte kunde avsluta ett skolarbete så blev jag besviken och kunde inte ens ta på mig pyjamas utan att falla ihop och börja gråta.
Även om allt det var hemskt och jag inte vet varför något var så, så har det blivit jobbigt igen.
Allting börjar om så som det var förra året. Först känner jag mig okej och nu är jag ledsen men kan inte gråta. Det var så det började. Att jag var full av gråt men kunde inte släppa ut något och sedan började jag göra det varje natt och sen slutade det med att jag hyperventilerade osv.
Jag vet att det kommer bli som det var innan, för allting blir så igen. Mamma börjar dricka, min bror har åkt bort för att plugga, blir osäkare i skolan osv.
Det är bara att denna gången kommer allt tillbaka värre.
Förut skar jag mig men sedan slutade jag och under detta året har jag bara gjort det ett par gånger men sen när mamma började dricka så försökte jag "hota" henne med att varje gång jag misstänkte att hon hade druckit skulle jag skära mig och varje gång jag var säker på att hon hade druckit så skulle jag skära mig 2 gånger. Men när hon drack så blev jag extra ledsen så det blev fler än två gånger. Hon såg hur som helst ärren på mina ben och armar och verkade då ha slutat. Hon hade inte det, jag var bara för dum för att inse det.
Men ska berätta om de största problemen:
Det är något fel på min mamma, min pappa har erkänt det men han sa att när jag blev äldre så skulle han berätta men att jag inte fick veta det nu. För min mamma är konstig och älskar alkohol men det var tydligen även något fel på min mormor. Hon dog när jag var 2 så minns inte så mycket. Utom det pappa berättat.
Men förut misstänkte jag att mamma inte älskade mig egentligen och det är sant. Jag älskar henne jätte mycket och vill att hon ska sluta röka och dricka. Mest för sin egen skull men även för att hon blir så elak mot mig när hon dricker.
Har hört att man inte kan älska någon om man inte älskar sig själv och det är så med henne. Hon älskar mig inte för hon älskar inte sig själv. Hon har inte älskat sig själv på jätte länge.
Ser det på henne, hon ser inte mig som andra mammor ser sina döttrar utan för henne är jag en annan människa. En människa som kan lura, förråda, såra henne osv. Inget barn som behöver hjälp av sin mamma. Därför kan hon vara så elak mot mig, därför kan hon säga fula saker. Även fast hon dagen efter kan påstå att hon inte menat sakerna hon sagt när hon var full så kommer jag aldrig glömma någon av dem.
Pappa kan jag inte bo med för där trivs jag inte, gillar inte någon där egentligen. Hans flickvän/fru (har ingen aning) tycker jag bara inte om, deras dotter (min halvsyster) hon är bara jobbig. Vet att hon är ett litet barn och har alltid älskat små barn men nu orkar jag inte gå dit, leka och låtsas att jag mår bra.
Vill bli lämnad ifred men åker jag dit så kommer dem vara jobbiga, dem klagar ALLTID på mig. Dem tycker att jag är lat med skolan osv och istället för att uppmuntra mig när jag gör framsteg så kan min pappa säga saker som: Det kommer inte hålla, du kommer bli försenad igen"
Han sa så när jag ansträngde mig för att komma i tid till skolan. Den kommentaren gjorde att jag gärna skulle skolkat från varenda lektion men gjorde inte det för mitt egna betyg. Nu tycker han att jag är duktig eftersom jag kommit i tid i tre veckor men med allt annat som jag inte lyckats i så får jag bara negativ feedback. Sedan är alla där alltid så jävla negativa. Dem tjafsar antingen med varandra och hans fru ska alltid skrika så fort min halvsyster gör ett fel, märkte att hon inte heller fick beröm när hon gjorde rätt utan hon blev helt ignorerad. Under vanliga omständigheter så skulle jag umgåtts med henne och försökt vara en "social syster" men nu skriker hon hela tiden och gnäller så orkar inte.
Sen det som hjälpt till att bidra till mitt dåliga humör är väl min hemkunskapslärares reaktion på när jag frågade om att få byta grupp pgr av min sociala fobi. Då var hon tvungen att slänga ut sig "jahaja ja jag trodde att det gick nu, när man går i nian ska man kunna göra sånt ja ja men aa" Då svarade jag att jag kunde skaffa intyg utifall hon inte trodde på mig och då fick jag ett ytterligare "Nej men jag trodde bara att du kunde göra det nu när du känt alla sen åttan men nej, det är bara väldigt väldigt synd att du aldrig kommer kunna göra det, det är mest synd för dig". Hon återupprepade sig flera gånger speciellt meningen "trodde man kunde göra sånt när man börjat i nian". Hon blev väl lite orolig på vad hon kunde säga och inte.
Det hon sa sårade mig jätte mycket, det är inte alls lätt att ha socialfobi och hon får det att verka som något som jag har bestämt eller vill ha!
Jag vet att det är synd att jag inte kan jobba med alla i min klass, det är synd att jag inte kan prata med folk, det är synd att jag inte kan äta bland folk, det är synd att jag spänner hela min kropp under social situationer att jag får konstiga ryck!
Allt det är jätte synd men det är inget jag valt och inget hon ska ta upp speciellt inte i en hög ton inför hela klassen. Hela klassen hörde hennes reaktion, dem vet inte varför hon reagerade så men dem hörde det och tycker att jag är ännu konstigare nu.
Enda anledningen till att jag ens finns kvar är för att jag för feg för att begå självmord.
Förut var jag mer beredd och hade skrivit lappar men min mamma kunde ändå inte bry sig. Bara på BUP samtalen kunde hon klämma fram tårar men direkt efter var allt som vanligt, hon fortsatte skrika och vara lika sur. Hon kanske lite undermedvetet vill att jag ska begå självmord så att hon får en anledning att vara ledsen och dricka massor men ändå få massa sympati. Alltså anledningen till att jag berättade för min psykolog ang självmordsbreven var för att ge mina föräldrar en chans så att dem inte behöver ångra sig när deras dotter var borta men dem tog inte chansen.
Ursäkta för denna super långa text men jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Kan även säga att jag inte kan nämna något av det här för min BUP-kontakt. Det känns konstigt och som om ingen kommer tro mig och kan inte formulera mig rätt, kunde inte göra det här heller. Låter som ett barn som vill ha uppmärksamhet vilket jag inte alls är. Mina föräldrar verkar tom tro det. Hade jag velat ha uppmärksamhet så hade jag kunnat gå med t-shirtar och shorts varje dag för att visa upp ärren och sen tala om min mammas alkohol problem men jag vill inte ha uppmärksamhet därför är jag tyst och öppnar mig bara på hemsidor där jag är anonym.
Hej vännen!
Ojojoj vad vi skulle vilja komma och krama dig nu! Och torka dina tårar och trösta och säga att allt kommer att bli bra... Ååå vad vi känner oss maktlösa för att vi inte kan göra mer än plita ner några ord och försöka skicka varma tankar telepatiskt. Och vi känner oss ödmjuka för allt du går och gått igenom. Och oroade för att du inte fått den hjälp du behöver och förtjänar...
Men också hoppfulla! För du skrev åt oss och det är ett stort steg i rätt riktning! Det är en jättebra början! Se, ofta kan det göra väldigt mycket nyttigt för själen och huvudet att skriva ner det man känner svart på vitt. Det hjälper en ofta att reda ut både tankarna och perspektiven när man skriver åt någon som är objektiv och vi ser hur många av dina känslor du satt ord på och hur många förklaringar och klarheter du hittat. Du har kommit jättelångt redan!
Så vännen, nu har vi ett förslag: Du skriver ju att du inte vågar/vill/klarar av att tala med någon f2f utan bara anonymt. Men vi gissar att det inte skulle vara fullt så svårt längre nu när du tagit det här steget? Se, kanske du bara lite liksom "fastnat" i de tankegångarna att du inte vågar eller klarar av det, men vi tror att du nog kommer att våga och klara det!! Du har ju redan dina största problem på papper, så nu skulle inte steget vara så långt att skriva ut den här frågan och lägga pappret i handen på en verklig människa. Alternativt skicka det per e-post till någon som du kan träffa senare.
Då kan den människan läsa allt i lugn och ro först och då är ju den människan redan "up to date" med bilden av ditt liv. Då är det inte du som först måste försöka börja sätta känslorna i ord som du måste uttala, då är det inte du som måste börja med att berätta. Då vet ju redan den människan din livsberättelse i stora drag. Och är den människan utbildad och erfaren, så vet hon/han var hon/han ska börja på och han/hon har verktygen och metoderna för att göra det på ett sätt som funkar! Då kan den människan tex börja med att ställa små frågor som du kan börja svara litegrann på, för det är alltid lättare att svara på frågor än att börja berätta själv. Det här är alltså en mycket enklare väg att börja få hjälp med att reda upp livet.
För vännen, så mycket är klart att du måste få hjälp! Se, ingen klarar av det här livet helt utan hjälp och det är varje människas rätt att få hjälp! Utan det skulle världen braka sönder totalt - ingen är ju expert på att leva och utan medmänniskor och skyddsnät, alltså sätt och strukturer för att hjälpa varandra med, så skulle vi alla falla i bitar. Ibland kan det kännas lite svårt att hitta någon som man faktiskt får rätt sätts hjälp av, ibland måste man pröva på ett par olika innan man hittar den som verkligen förstår en på djupet och som har alla de rätta kunskaperna att hjälpa just en själv. Ibland är det en ledare på ett musikläger, ibland en kompis mamma, iland en psykolog med specialisering på kognitiv beteendeterapi, ibland en lärare i skolan, ibland en familjeterapeut... Den här människan finns garanterat där ute någonstans, den person som du kan börja lita på och som personkemin funkar med. Ge inte upp! Du är värd att må bra!
Så ge de som redan finns i din närhet en chans till - och ställ krav! Kräv att få mera hjälp, att få pröva på andra typer av hjälpande människor! Åtminstone här i Österbotten fungerar tex familjerådgivningen inom kommunerna oftast jättebra, där är de riktigt duktiga på att reda ut sådana problem som finns inom familjer och de har sina egna psykologer och allt. Vad finns där runtikring dig? Kolla tex din hemkommuns webbsidor, där står nog ifall kommunen tex anlitar psykologer specialiserade på ungdomar eller på självskadebeteenden eller som ska stöda anhöriga till personer med missbruksproblem eller något annat som du kan ha nytta av. Försök att just se det på det viset, inte som att felet ligger hos dig utan vad du kan ha för nytta och få för hjälp av de som faktiskt är anställda just för att hjälpa folk! Det finns massor av människor där ute vars enda uppgift med deras jobb är att stå på ungdomarnas sida och göra allt som bara är mänskligt möjligt för att just ungdomarna ska må bra!
Så förlåt att vi inte kunde hjälpa dig mer än så här, men kom ihåg att du redan tog ett jätteviktigt och stort steg genom att skriva till oss.Efter det här kommer alla steg att bli lättare att ta, för du har redan liksom fått upp farten lite! Så snälla stanna inte upp! Fortsätt! Ta nästa steg nu genast - fastän du skulle läsa det här mitt i natten så finns det folk att be om hjälp av, tex en dygnet runt socialjour du kan ringa, telefonjourer enkom för unga tjejer eller tex för barn till missbrukare! Tänk inte, bara ring nu eller mejla den här frågan du skrev till oss till något av de namn du hittar tex på kommunens webbsidor.
Stooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar