hej

Hej!

Jodu, visst kan det säkert kännas som att dina föräldrar är smått onödigt oroliga. Men allt är relativt, det beror ju ändå mest på vad man utgår ifrån som "normalt". Beroende på vad man tycker att är okej eller inte okej för en 15-årig flicka så blir olika saker överbeskyddande eller inte beskyddande nog. Och det är personligt. Alla föräldrar drar sina egna gränser, har sina egna regler och sina personliga åsikter. Och alla ungdomar har sina åsikter om vad som är för mycket eller för lite kontroll - inte för att de flesta som tycker det kanske skulle erkänna öppet att deras föräldrar inte utövar tillräckligt med kontroll (typ för få/inga regler, inga konsekvenser, inte BRYR sig...), men det finns nog de som skulle önska mera struktur i livet från föräldrarnas håll. Regler och gränser innebär ju också ett mått av trygghet. Inte bara en instruktionsbok för hur man borde leva sitt liv, utan också att veta att någon verkligen bryr sig så mycket att de oroar sig på allvar för att man ska ta skada och fara illa. Det är kanske bara inte det första man tänker på när morsan än en gång gnäller om farliga saker eller kommer efter en istället för att hållas hemma och vänta som kompisarnas föräldrar. Att hon "bara" bryr sig.

Vi tror inte heller att det är så himla lätt nuförtiden att vara tonårsförälder. Det verkar ofta på diskussioner mellan föräldrar, i media, i tex tidsskrifter riktade till föräldrar osv att det finns otroooligt mycker regler numera man borde följa om man ska vara en bra förälder. Reglerna har säkert funnits länge, men det hörs nog mer om dem numera. Det "tjatas" i allt från dagstidningar och nya forskningsresultat till på Facebook och föräldramöten om hur de borde se till just sådant som att deras barn ska få tillräckligt med sömn, hur många unga som dör årligen i mopedolyckor, vems högstadie-elever som super, hur många tonårsaborter som utförs årligen, hur vilt det gick till på senaste ungdomsdansen i grannkommunen... Är just din unge en av de som vakar halva natten, drar huvudet fullt på lördagskvällen, behöver p-piller - eller ens kör moped - så är det tveksamt om du alls är en bra mamma (/pappa). Allt du gör, tycker och har regler om kan ifrågasättas av allt från grannfruar till lärare. Naturligtvis har den här nya kunskapsströmmen en massa fördelar, förhoppningsvis tex att färre barn far illa, men alla de här rekommendationerna, instruktioner till föräldrar och skräckhistorierna de hör om gör många föräldrar väldigt rädda och osäkra. Rädda för att allt farligt de hört om ska hända just åt deras barn. Och är man rädd och osäker är en av de naturliga reaktionerna att försöka kontrollera situationen så hårt man kan. Kontrollera genom förbud och gränser, genom tjat och gräl, genom att ja, försöka låsa in det värdefulla man har så att inget någonsin ska kunna skada det.

Sedan påverkar det såklart också att barnen faktiskt håller på att växa upp - det är kanske inte alltid föräldrarna riktigt hinner med. Tex med att de kanske mognat och växt så att de klarar av ett större ansvar nu än för ett halvår sedan. Sådana utvecklingsskutt kan vara jättestora och komma snabbt, och de kan innebära att även familjens regler kanske behöver anpassas lika ofta. Kanske man rätt ofta borde diskutera vad som ska gälla och varför, kunna kompromissa och förändra. Det är ju också viktigt för din utveckling mot att bli en självständig individ. Fast få familjer sätter sig kanske lugnt ner runt köksbordet och diskuterar sakligt tillsammans, det kanske är vanligare att reglerna kommer upp mitt i vardagsstressen och med gnällig röst och så blir det bara bråk och gråt och tandagnisslan av diskussionen... Att gå från att som förälder ha allt ansvar för sitt barn bland annat genom att sätta gränser till att sätta gränserna TILLSAMMANS med sin lilla flicka är kanske inte heller så lätt alla gånger. Samtidigt så innebär mera ansvar och frihet också möjligheten att barnet misslyckas eller gör misstag, kanske till och med prövar gränserna genom att bryta mor reglerna. Och har man en gång "svikit" föräldrarnas förtroende kan det ta ett bra tag för dem att återfå förtroendet och börja lita på en igen - och släppa efter lite på reglerna. Men ingen är perfekt. Folk gör dumheter ibland.

Vårt råd är nog ändå att ta upp det här igen med dina föräldrar. Be om ett familjemöte och försök att hålla dig kolugn och saklig. Berätta vad du vill, motivera varför och föreslå en plan för hur ni kan genomföra det tillsammans. Diskutera, kompromissa, berätta om hur det funkar för andra kompisar osv. Berätta hur det KÄNNS för dig när du inte har frihet och får uppleva samma saker som dina kompisar. Berätta om dina rädslor/din sorg över det du missar, säg helt enkelt precis så som du känner. Låt dina föräldrar se dina känslor, och försök hålla dig från att bli irriterad eller arg. Inställ dig på att du inte kommer att vinna varje slag, utan välj vilka strider du vill ta med dem på basen av vad som känns viktigast för dig att få mera frihet inom. Det kan också hända att du vinner på att ge dem insyn i ditt liv, även fastän det säkert skulle kännas skönt att få ha sitt eget liv ifred också. Men ju mer de kan se av ditt liv, desto mer ser de att just DU inte gör några farliga saker och desto mer kanske de vågar börja lita på dig. Minns också att allt sådant här i relationer är en process, positiva förändringar sker sällan som genom ett trollslag utan kan kräva lite jobb.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och Storasystern/sommarjobbaren Angelica