jag mår int bra

Hej tjejen!

You´re in luck, skulle jag vilja börja med, för både självkänsla och självförtroende är sådant som kan förändras och bli bättre. Det är inget tillstånd du behöver befinna dig i för resten av livet och inget du är född med, så du har all chans i världen ännu att få ett mycket gott självförtroende och en stark självkänsla. Det känns inte så just nu, jag vet, men de här två sakerna hör helt enkelt till de som tar lite tid. Och båda två kräver en sak av personen ifråga: att man är snäll med sig själv. Jag ska förklara lite närmare:

Självkänsla är alltså det man känner att man ÄR, hur värdefull man är, att man duger, att det inte är jordens undergång ifall man gör bort sig för man är ändå okej på det stora hela, att man egentligen gillar sig själv rätt så bra osv. Självförtroende handlar om det man GÖR, det man kan och har kontroll över. Typ att man vet att man är bra på fotboll, så då behöver man inte vara rädd för att spela. Självkänslan kan förändras snabbare, tex när det riktigt skiter sig under en fotbollsmatch och man börjar tvivla på sina egna fotbollsspelarkunskaper, "är jag alls bra?" eller att man lär sig något nytt, som att spela ett visst spel, och redan efter ett par banor eller levels känner sig riktigt duktig på det här med spelande.

Men självkänslan tar det längre tid för att förändras, eftersom man hela tiden jobbar på den, livet igenom. Och det är mest man själv som gör jobbet, genom den inre rösten, hur man talar till sig själv. Säger man åt sig själv "du är hopplös, värdelös, ful, fet, tråkig, du misslyckas ju alltid, ingen vill vara med en sådan som du" osv, så nöter man ner självkänslan med varje elakt ord. Speciellt om man faktiskt går på det, dessutom! Varje ord börjar långsamt fräta sönder självkänslan då tills man på riktigt tror att man är helt igenom skit. Och sedan gör man dumheter bara för att man inte tror att man är värd något bättre, typ flyr sina sorger genom alkohol eller inte vågar ta chansen med drömkillen "för hur skulle han kunna älska en sådan som mig?"

Men om man talar till sig själv med snäll röst, använder snällare och mer uppmuntrande ord åt sig själv, så känns det ganska snart bättre. Kanske inte direkt - det kan till och med kännas falskt eller fånigt i början när man är ovan - utan det kan ta lika lång tid att börja tro att man är värdefull som det tog att hacka ner sig själv i skorna. Jag fick just lära mig på en föreläsning att man kan se på det hela som det där med en ängel och en djävul på axeln, du vet, så som de brukar rita det i tecknade filmer, fat det brukar handla om samvete då? Men nu är det djävulen som är elak mot dig, säger fula saker om dig. Det är han som säger "jag hatar hur jag ser ut. jag är inte liksom bra på något, jag är inte bäst i skolan, jag är inte populär, jag är inte någons förstahandsval eller andra." som du skrev i din fråga.

Snälla ängeln däremot låter som en riktigt bra kompis. Han säger "Men du har ju så fina ögon. Men man behöver ju inte vara bäst på saker för att vara bra på dem och man behöver inte vara bra på allt heller. Du är helt okej som du är! Du måste inte vara bäst! Och man måste inte vara populär för att duga, livet är fantastiskt om man har en eller ett par riktigt goda vänner istället - och det kan ju vara jobbigt att vara populär också". Det är ängeln som tröstar dig och har självmedlidande, som en vän. Och hej, skulle du låta djävulen tala till en av dina kompisar på det där sättet? Nåmen varför låter du honom tala elakt till dig själv???

Så det första du ska göra är att lägga märke till när det är djävulen som viskar skit i ditt öra - och få tyst på honom. Lyssna inte på honom, han bara ljuger! Ge ängeln taltur istället. Han är kanske blyg och tafatt i början och det kan som sagt ta en stund innan du börjar tro på honom, men ge inte upp! Om du lyssnar på honom så kanske du inte behöver ställa så skyhöga krav på dig själv heller och inte jämföra dig så mycket med andra. Se, ängeln ger dig faktiskt ärliga och sanna komplimanger också, bara du kan ta de komplimangerna. Det är som i livet utanför, där behöver du också lära dig att ta komplimanger utan att säga "men den här gamla trasan" - för då dissar du ju faktiskt dig själv - och där du behöver lära dig att se dina egna goda sidor. Igen, minns att de inte behöver vara bäst eller ens superbra, det är alldeles tillräckligt med att vara "ganska okej nog"!

Jag ska ge dig ett par tankenötter ännu innan jag slutar:

- När du är avundsjuk på de som verkar ha det så himla mycket bättre än själv, så lägger du negativ energi på dem också. Det för inget gott med sig att vara avundsjuk, varken för dem eller för dig, för bilden av dem i din skalle blir också bara ful. Och okej, de kanske har snyggare fejs än du, men du vet inte vad som försiggår bakom deras fasad, vilka olyckor deras liv innehåller eller vad de kan ha illa att vara av som de försöker dölja. Den perfekta människan har ännu inte fötts, så de har garanterat något hos sig själva som de skäms för/hatar/avskyr. Det finns heller inget bevis för att vackra människor skulle vara lyckliga! Lycka kommer inte från utsidan, utan från insidan! Är deras skönhet värt att andra ska må illa över sig själv för? Om skönhet bara väcker missnöje och avund, blir det då inte något fult hos betraktaren? Och ser du förbi skalet? Är de snygga och populära faktiskt underbara människor? Och om någon av dem faktiskt råkar vara underbar: var glad för deras skull då istället för att fokusera på det du själv inte har.

- Tycker du att det skulle vara snyggt, tilldragande och sexigt med någon som går omkring med en elak, negativ, bitchig djävul på axeln? Tror du inte att djävulen på något vis ändå syns utanpå, som en utstrålning av obekvämhet, obehag, ogillande av sig själv och en negativ attityd överhuvudtaget till allt som gäller en själv? Tror du att killar gillar det? Du vet det där gamla: om du inte kan gilla dig själv, hur ska någon annan då kunna gilla dig? Säg att en kille tittar gillande på dig: om din inre röst då tjatar och hackar på dig om att det säkert var i misstag, för du är ju så ful, vad ska han se i dig, så tror du att du själv möter hans blick med ett vänligt leende? Som om du vore värt att gå fram och prata med? Nu överdirver jag såklart, du kanske ler hur mycket som helst åt killar och inget har bara råkat hända ännu på kärleksfronten - ibland måste man ju bara ha lite tålamod när det gäller att hitta kärlek, hur tantigt visdomsord det än låter.

Hoppas att det här hjälpte dig - och du har väl kollat våra sidor om självkänsla och självförtroende också?Fråga mera bara ifall det är någon detalj du inte förstår eller behöver ännu mera boost <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott