Lost.

Hej :(!

Oj sötis, vad ledsamt att du ska ha det så tungt just nu. Men vi ska försöka svara på alla dina frågor, med hjälp av allt från kurser i utvecklingspsykologi vi gått och svar våra experter gett förr på liknande frågor, till egen livserfarenhet. Hoppas det kan hjälpa dig lite på vägen. Och ja, vi förståååååår dig! På riktigt, det känns som att vi varit i dina skor, både en och tre gånger.

För vännen, det här nog tyvärr lite till livet att vara lost ibland. Speciellt, såklart, i tonåren, för då händer allt med en sådan himla fart! Det blir mer sällan med tiden, för varteftersom hittar man både sig själv OCH knepen att ta till när det känns som gungande kärrmossa under fötterna. Eller sig själv och sig själv, hela sig själv hittar man nog aldrig, för precis som man trodde att man hade allt på klart, så utvecklas man, mognar, något händer som man anpassar sig till - och så tar livet nya vändningar och det är bara att försöka hänga med och hitta sig själv igen. Delar i alla fall. Kanske är man som ett pussel. Man får några bitar nu som då och tanken är nog att de ska passa ihop, men ibland sitter man med en bit en lång stund och kan bara inte se var den hör hemma. Och vi tror alltså inte att den här sortens pussel har några kantbitar - det blir bara större och större för varje år som går. Och det kommer nya stunder när man bara inte kan "se" bilden, utan bara sitter rådvill och frustrerad med en massa bitar i handen.

Det sköna med livserfarenheten är att man inser att de här stunderna och perioderna av lost går över. Men vi minns att det var svårt att inse innan man varit med om någon eller några sådana här perioder. Och speciellt när man är ung så lever man liksom i sekunden och det kan kännas som att det nattsvarta eller mörkgråa aaaaldrig kommer att gå över. Idag får man dessutom så väldigt ofta höra om hur folk är deprimerade, har ångestattacker, skadar sig själva osv titt som tätt (i allt från bloggar till skolkorridorer), så ibland kan det till och med verka som att det visserligen hör till att känna så här, men att det är farligt och början på en brant backe utför. Att det är psykvården nästa. Men vännen, så är det inte alls, så börja inte inbilla dig det. Det går över! Och ju mer man själv gör för att inte bara ge upp och låta sig själv rasa ner till leran på botten av gropen, desto bättre klarar man sig igenom de här perioderna.

Som sagt, de flesta av oss hittar knep för att få bukt med lost-känslorna. Vi kan bara tipsa om ett par som vi använder oss av, din uppgift är att hitta saker som funkar för dig själv. För vi är alla olika.

- skriv av dig. Skriv ner alla de snurrande tankarna i en dagbok, på enskilda papper, som låttexter eller dikter, i en sluten blogg... Att se dem svart på vitt ger dem form och gör dem mera påtagliga. Använder man det på rätt sätt, alltså påminner sig om att de finns till bara just nu och inte är något som kommer att styra ens liv för all framtid, så kan man få dem på avstånd och se dem objektivt. Och då kanske man plötsligt inser själv hur man ska tackla dem. Vartåt man ska gå nu. Negativa saker, som elakheter någon sagt, olyckor som hänt eller besvikelser kan man också skriva ner på papper och bokstavligen bränna upp (kom ihåg eldfast underlag och något att släcka eventuell eld med i närheten - ingen period är värd att bränna upp huset för).

- Tänk dig lite olika mentala bilder. Tex att du sluter in dig i en skyddande sfär, en kula, fylld av tex varmorange svävande glitter, som i en Disney-film. Du kan göra utsidan av kulan som en spegel, så ser ingen dig. Bland annat på basen av denna har ungdomsinformatören Liselott kläckt uttrycket "tänd mysbelysningen i själen". Eller tänk dig att du är som en taggig tistel eller annan spretig sak med långa taggar/tentakler utåt. Ta i en tagg och för den inåt mot dig själv, och så nästa, tills du är som en slät rund boll igen, centrerad och "hel". Eller tänk dig att du får fäste med jorden genom fötter och rumpa, att du dras fast mot jorden som genom magnet, så att du inte svävar mållöst omkring. Eller föreställ dig någon annan mental bild som hjälper dig att "landa i dig själv", hitta centrum, fokusera och känna dig trygg igen. Vadsomhelst som funkar för dig.

- Jobba fysiskt med något. Ibland snurrar tankarna så till den vida grad att man blir rastlös, rådvill, vilse och liksom har myror i kroppen - eller motsatsen, blir orkeslös och utan lust till något. Då ska man kicka igång kroppens egna lycko- och belöningshormoner istället, genom att jobba med kroppen. Far ut och spring (det behöver inte vara superhårt, inte långt, inte med fancyga träningskläder eller ens ett sådant där fint fodral att fästa på armen för telefonen), ro över viken, hugg ved, tvätta mattor, dammsuga, gå på gym (fast funkar inte alltid om där är en massa annat folk som du börjar bekymra dig för - vad de ska tycka om ditt utseende och annat potentiellt nerdragande av humöret), rensa ogräs, gå i bastu och gör en ordentlig kroppspeeling... Vadsomhelst som du känner att du verkligen använder kroppen med och som du ser resultat av. Avverkade hundrametrar, rena mattor, hinkar med ogräs... Du får gärna ta i så svetten lackar och det känns i musklerna. Här kan du dessutom få ut lite instängt ilska och frustration om sådan finns, dunka, så och riv i för allt du är värd bara om du behöver det.

- Gör bara sådant du njuter av och får energi, bekräftelse och harmoni av. Som att virka mormorsrutor, göra njutningsfulla spellistor på Spotify, se en massa avsnitt av en och samma serie som du älskar (dock gärna en med optimistisk ton, tex en "färdigskrattad") som Big Bang Theory eller New girl eller How I met your mother. Både Liselotts och Angelicas personliga favorit är Friends!

Mera då - vi försöker nappa en efter en av dina tankar/problem här nu (blir nog långt det här...). Jo, varför folk inte verkar se en när man har en bra dag? Tja, kanske för att olycka, missbelåtenhet och svaghet "syns" bättre än när man känner sig stark, glad och har en bra-självförtroende-dag? För det är väl knappast så att folk ger dig komplimanger när du känner dig som sämst (eller det kanske de gör för att försöka pigga upp dig?) utan ofta är det väl kanske när man redan är låg som man "attackeras" och får pikar och negativ uppmärksamhet? Kanske är en del människor lite som rovdjur, attackerar de svaga. Inte för att äta upp, utan för att själv känna sig bättre? Nå, lite cyniskt sagt, men de facto så tror man kanske undermedvetet att någon som mår bra inte behöver peppning i samma mängd? Och själv kanske man väntar på just de peppande komplimangerna och helt missar att den här människan man är med just nu VILL hänga tillsammans med en för att man är så glad och trevlig och charmig. Man missar att folk vill vara kompis med en då, att killarna faktiskt dras lite mer till en, att lärarna är gladare mot en, att mamma får för sig just den dagen att baka bullar åt en osv. De tänker inte medvetet på att man har en bra dag idag, men de reagerar nog på det! Speciellt killar dras faktiskt till glädje och charm mer än till utseende. Och absolut mer än till någon som ser dyster ut! För mer tips om att träna upp självkänslan och självförtroendet, se våra infosidor om det :)

Träningen! Vet du, kanske det handlar både om att skapa en bra vana och om att inte ta i så himmelens i början? Att skapa en vana kan vara rätt svårt, men vet du, i senaste numret av Modern Psykologi hade de en hel artikel om det här. Passa på, numret kan ännu finnas i närmsta större varuhus eller matvarubutik - vi såg den senast härmodagen i vår lokala K-affär här i Smedsby. Och den finns säkert på bibban. Sommaren 2014 heter numret och har svart framsida med en hand med tärningar på. Kolla den! och så vet vi att det finns superbra träningsprogram på nätet som är uppbyggda enligt principen lite-och-lätt-i-början-och-så-ökar-vi-varteftersom. När man tar tag i sig själv och säger att nu är det dags att börja träna, så gör 9 av 10 misstaget att gå ut för hårt. Och få träningsvärk, hål i plånboken, tidsbrist - och får leidon. Babysteps! Far du ut och springa: spring långsamt så där så att det bara känns skönt i kroppen, se på blommorna i diket, lyssna på bra musik (eller vår favorit, en talbok) och njut av vinden i håret. Se absolut inte på någon tracker-app som säger hur många kalorier du förbränt!! Så har även en av oss anti-sportare blivit omvänd till att tycka att det är skööönt att springa! Finns också mera tips på våra infosidor :)

Så, nu tar jobbdagen slut, så nu får vi försöka runda av. Hoppas i alla fall att det här hjälpte dig en bit på vägen och att det känns bättre idag. Akta dig för att trilla helt ner i gropen och hitta knepen som håller dig ovan ytan! Om det ännu är något du känner att du inte fick svar på, så skriv igen, vännen!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och sommarjobbaren-storasystern Angelica