Jag har den bästa bästisen man kan ha, vi kan kalla henne Klara. Hon är världens snällaste, underbaraste människa och jag skulle verkligen inte klara mig utan henne. Men - det senaste året har hon blivit mycket smalare. Hon var redan smal som hon var - normalsmal, skulle jag säga, men hon är naturligt smärt över hela kroppen då också. Slanka ben, smala höfter, ja, lite så.
Min mamma och Klaras mamma är nära vänner och hennes mamma berättade för min mamma att hon tyckte att Klara var så himla smal. Min mamma sa för ett tag sedan till mig: "vad SMAL Klara har blivit!" men jag minns att jag bara ryckte på axlarna, för det tyckte inte jag riktigt och jag reflekterade inte ens över det.
Klara är väldigt intresserad av matlagning. Hon lagar nästan alla sina måltider själv fastän hon bara är sjutton år, och helst vegetariskt och gärna veganskt. Tittar alltid på innehållsförteckningar, undviker tillsatsämnen och fabricerad mat. Faktum är att hon väldigt ofta pratar om mat och vad hon lagat för recept. Kommer med en massa pekpinnar och fakta om livsmedel.
Nu är ju saken den att jag är precis likadan som Klara, om än i mindre utsträckning. Jag tittar också på innehållsdeklarationer, men jag har inte gått ner i vikt för det. Min mamma är överviktig och hon är ett riktigt piskrapp i att lägga märke till ändrade beteenden. Egentligen har hon ett ganska sunt förhållningssätt till mat, bara det att hon borde tänka på att röra på sig mer och äta mindre sötsaker. Så jag tror att jag påverkats mycket av henne.
I Klaras familj är det annorlunda. Klara har en nära relation till sin mormor och de pratar ofta mat tillsammans. Mormodern har varit dietist i hela sitt liv och kommer med en massa tips och råd till Klara och lär henne en massa - det vet jag, för Klara hänvisar ofta till henne när hon berättar för mig om något matrelaterat.
Klaras mamma är också smal och äter oerhört långsamt. Störande långsamt, jag hinner äta upp min portion och vänta i säkert en kvart innan hon är klar, och inte ens jag kastar i mig maten. Jag tycker att man ska äta mat med passion, för den förtjänar att sväljas i stora saftiga sjok. Om någon äter så låååångsamt som Klaras mamma får man nästan intrycket av att hon inte tycker om mat. Det är liksom något sådant där finsmakaraktigt över henne, och jag retar mig på det. Klara äter också väldigt långsamt för den delen.
För kanske två år sedan besökte Klara sjukhuset ofta; hon har ett slags sjukdom, på intet sätt livshotande, som behöver kollas upp med jämna mellanrum. Hon har också opererats en del. Hur såsom helst, det var en period då hon mådde väldigt dåligt och vi hade tät sms-kontakt. Hon skrev då att hon ibland tänkte att hon kanske skulle vara lyckligare om hon var smalare. Hon är 1,72 m lång och vägde då någonstans mellan 60 och 62 kg, vilket är normalvikt. Nu, två år senare, ser hon smalare ut vilket betyder att hon MÅSTE ha gått ner i vikt. Hon sa någonting för kanske ett år sedan att "nu väger jag som jag vill, nu är jag nöjd!", så jag har också fått bekräftat för mig att hon har gått ner i vikt. Men det var längesedan vi pratade om det.
Nu åker hon inte till sjukhuset så ofta längre. Jag har märkt hur hon verkligen har börjat blomstra, hon trivs med livet och testar på en massa roliga upplevelser. Hon verkar så tillfreds, precis som jag. Och klok är hon också, väldigt klok och förståndig.
Men. Igår när hon följde med oss och badade tänkte jag att jag skulle kolla hur hon såg ut, och jag är nästan beredd att hålla med min mamma. Väldigt smal är hon, på gränsen till mager. Det är nästan så att man ser hennes revben, verkligen på gränsen. Klenare ser hon också ut, på något sätt. Inbillar jag mig?
Vi gick in i en mataffär och skulle handla. Vid naturgodiset snodde vi varsin yoghurtgodis som låg utanför lådan ("för de kommer ändå slängas sedan", resonerade vi), men hon åt inte hela sin utan stack åt mig sin halva. Och jag reagerade. Okej, det är bara en småsak, det kanske inte alls betydde något egentligen. En sådan sak skulle ju jag också kunna göra, för jag äter helst inte sötsaker vid andra tillfällen än på kalas och sådant. Helst enkelt: jag sparar mina tillfällen.
Jag känner Klara så väl. Vi kan prata om allt med varandra och jag har alltid litat på henne, till och med sett upp till henne för att hon är så förnuftig av sig. Kloka funderingar har hon och skulle aldrig ge sig in på konstigheter. Ändå är jag nu rädd att det är något hon håller inne med, men jag vet inte. Min intention brukar inte svika fast man vet ju aldrig, det kanske bara är inbillning eller någon fas i hennes liv som går över, det här med maten och så. Tränar gör hon iallafall inte, går bara promenader.
Är hon bara normalt intresserad av mat eller överdriver hon? Jag har svårt att se vad, för jag är också väldigt noggrann med vad jag äter. Jag vill inte gå ner i vikt, men jag är rädd för att lägga på mig. Blir rastlös om jag inte rör på mig och så.
Min mamma hade en kompis som pratade på samma sätt som Klara. Mamma berättade en gång om att den här kompisen dukade upp en jättestor frukost åt dem båda, men själv åt hon nästan ingenting. Jag tror att hon fick anorexi, och senare tog hon sitt eget liv för att hon inte mådde bra. Fruktansvärt. Hon höll också på att prata om mat och sådant, som för att lägga en slöja av normalitet över någonting som egentligen handlade om något annat. Bara matintresserad. Hette det, alltså.
Eftersom Klara och jag är varandras bästa vän kan vi ju prata om allt. Borde jag vara orolig och ta upp det med henne, av omtanke liksom? Och i så fall, hur? Vill ju inte predika om ditt eller datt. Saken är bara den att jag måste vänta med att ta upp det, för hon kommer vara bortrest i fyra veckor nu.
Min största fråga här är om det här är varningstecken till begynnande anorexi eller om det här inte är något alarmerande. Vad tror ni?
Förresten: såg att ni hade ändrat det här med könsidentitet när man skriver i sina uppgifter. Blev så himla glad!! Det är verkligen ett steg i rätt riktning. KRAM! Freja
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej Freja!
Först: tack för sista stycket! Roligt att någon sett det och är nöjd :) Det var inte så lätt rent datatekniskt för oss, men vi hoppas att det förenklar användningen för er och känns bättre för fler!
Så om Klara. Det är knepigt det här med relationen till mat. I vårt moderna samhälle, med allt från stenhårda skönhetsideal till näringsrekommendationer och kosttips i allt från löpsedlar till reality-TV, så har kost och näring tillsammans med utsidan blivit något så enormt stort och värdeladdat att det inte är underligt att det går snett för en del. Det finns en massa teorier och förklaringar till det här, ska dra ett par av dem för dig:
En är det här med kontroll. I dagens värld går det så snabbt, är så stressigt och det finns så många krav, både från andra och inifrån oss själva. Ska vi exmeplvis göra något så simpelt men samtidigt viktigt som att göra ett val, så har vi massor och åter massor av möjligheter - för bland annat Internet har öppnat upp kanalerna till att ta reda på alternativen, oavsett om det handlar om utbildning eller hotellbokingar, make-up-märkets innehåll eller om vi ska gå på core eller LesMills... Men samtidigt väljer vi bort miljoner andra val och ifrågasätter lättare om vi valde rätt. Så vad kan vi kontrollera i denna stormiga värld? Vad vi stoppar i oss, såklart. Ju större behov av kontroll, desto mera fokus på maten ifall det är ens "drug of choice". Dessutom kan kostkontrollen verkligen ge en belöningskick som vi kan bli beroende av, vilket gör att vi ännu lättare spinner ner i den mörka, negativa spiralen av försök att kontrollera allt mer. Och den spiralen får ofta ännu mera fart av att vi får beröm för hur hälsosamt vi lever och hur mycket vi kan om näringslära osv. Plus de communityn som finns bla via fb inom ämnet som ger bekräftelse och vi-känsla...
En annan handlar om en ideologi av nästan religiös karaktär, typ "Min kropp är mitt tempel". Den moderna mäniskan är inte så troende som förr, har kanske exmpelvis ingen egen religion eller församling eller liknande sammanhang som ger andlighet, mening med livet, tillhörighet och flera andra känslor som är viktiga för mänskligheten. Men såväl kostkontroll som träningsintresse kan ge det här, båda kan ge nästan euforiska upplevelser och tillfredsställelse - och samtidigt ångest om man tex fuskat med maten eller inte kan träna pga skada. De här företeelserna brukar räknas som kännetecken på ortorexi. Ortorexi är ungefär att försöka leva superhälsosamt, "nyttigt" eller "rent", och kan förekomma i kombination med träningsmani, men även koncentreras helt på kosten. Många ortorektiker börjar som kontrollbehövande, andra för att de lider av någon sjukdom som kan förbättras/mildras av kostkontroll, som tex många födoämnesallergier eller -känsligheter. Ortorexi skiljer sig från anorexin dels genom att ännu inte vara någon officiell psykologisk diagnos och dels eftersom de som har den oftast inte satsar specifikt på att gå ner i vikt, utan det kan vara en biverkning i och med att den allt mer kontrollerade kosten tar bort allt fler ämnen och kan leda till både näringsbrist och olika ämnesbrister. Målet brukar alltså vara nyttigt, rent och hälsosamt. Du kan läsa mer om ortorexi på våra infosidor om det.
Det är svårt för oss - säkert för alla utan ingående intervju och undersökningar - att veta hur din kompis mår rent fysiskt, vart hon är på väg, om det just nu är någon fara eller om det "ligger på rätt sida av hälsofarligt-gränsen". Men kanske en lite mer insatt kurator eller skolsyster? Vi tycker nog att hon visar fler varningssignaler, men kan alltså inte veta hur pass allvarliga. Eller om de leder till något allvarligare ännu. Men vore vi du skulle vi nog prata med Klara. Att visa att man oroar sig och bryr sig kan faktiskt aldrig skada! För det får henne oavsett att tänka till, kanske för att motbevisa allt, kanske för att själv se/inse hur det ser ut utifrån, kanske för att studera sitt eget beteende och sina tankemönster lite noggrannare. Vi inbillar oss så lätt att det är så hög tröskel för att säga att man oroar sig för någon, kanske är vi rädda att det skulle kränka dem, göra dem arga eller vara för privat om vi sade något. Men säg att hon tex skulle bli upprörd och känna sig anklagad: då är det inte DIG hon EGENTLIGEN är upprörd på, utan på tolkningen av henne själv. Så var inte så rädd. Riktig vänskap innehåller även det jobbiga, obekväma och otrevliga.
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar