min vän

Hej!

Oj, det här var inte lätt att ge något kristallklart svar eller förklaring på. Depression är något väldigt subjektivt, så ofta är det egentligen sist och slutligen bara den som är deppig som kan säga hur allvarligt det är.

Visst har läkare och psykiater en slags checklista för symptomen och kan på ett ungefär säga när det rör sig om depression och när det "bara" är allmän deppighet och kan ge diagnos om det behövs. Men den diagnosen kan också vara lite som en stämpel i pannan och göra det värre istället för bättre i värsta fall. Depression är också en lång gråskala från fullkomligt på-molnen-flygande-lycklig till bråddjupaste, nattsvartaste depressionen. Folk kan glida fram och tillbaka på den skalan, ha bättre och sämre dagar eller perioder, behöva mer eller mindre hjälp osv.

Sedan är det ju också så att de flesta av oss faktiskt lider av en starkare eller svagare depression någon eller många gånger under livet. Det hör till att livet går i vågor, det ska finnas perioder som är sämre för att väga upp de där tiderna när allt känns superbra. Men de här tiderna är för de flesta av oss ändå rätt kortvariga och antingen gaskar vi själva upp oss och tar tag i våra problem eller så händer något som funkar som en kalldusch och så rycker det upp oss. En del kanske har tendenser till depression (tex ärftliga) och en del bara låter sig själva falla ner i självönskan-gropen och verkar nästan gilla att ligga där, men de flestas liv går alltså i vågor.

Just tonåren brukar ju också vara rätt tunga år, då det är lätt att "falla ner i bråddjupa dalar" för saker som i andras ögon kanske inte är så farliga. Lite spydigt talar folk om "Teenage Angst", att alla tonåringar är buttra, dystra, tycker synd om sig själv eller hatar sig själva under perioder. Men den här åldersrelaterade ångesten ska man nog ändå ta på allvar, för nog kan den bli så svår att tonåringen ifråga blir så uppgiven att hon/han vill begå självmord. Det hör till att liksom överdriva allt i tonåren. Oftast går den här tiden dock över mer eller mindre av sig själv, för lika djupt som en tonårings hjärta kan sjunka, lika högt kan det sväva igen till och med nästa dag tex på nyförälskelsens moln. De flesta har en självbevarelsedrift och en inneboende önskan att må bra och vara lycklig. Hur "populärt" det än är att vara emo... ;)

Och folk KAN också överdriva lite. Igen, att må dåligt är en subjektiv känsla och det kan också finnas många förklaringar som inte är fullt så "farliga" som depression. Det värsta problem man själv har är ju det värsta problem man själv har, oavsett hur mycket värre de svältande barnen i Afrika eller våldtäktsoffren i Indien än har det. Vissa människor har en tendens att börja fokusera väldigt mycket på sina egna "problem" och tycka synd om sig själv, som om de skulle trivas med det. Andra igen kanske inte har den "själsliga styrkan" att själv kravla sig upp ur gropen och behöver professionell hjälp för att få rätsida på sin lycka och sitt humör igen. En del mår dåligt för att de egentligen har så dåligt självförtroende att de ständigt hackat ner på sig själva tills de själva börjat tro på att allt är skit... Folk kan verkligen hjärntvätta sig själva till att tycka att hela deras liv är skit bara genom att tjata på sig själva med just uttryck i stil med "jag är så fet, ingen vill vara med mig, jag är värdelös" osv.

Ska vi vara riktigt krassa och säga även det fulaste, så kan det ju hända att she is playing you. Det kan ju tänkas att det här är ett sätt för henne att få uppmärksamhet. När hon är ledsen och säger negativa saker om sig själv och om er, så fiskar hon efter beröm, tröst, komplimanger, omtanke och bekräftelse. Det hon kanske säger då är egentligen "visst inte är jag fet?" och så ska ni svara att hon är sååå snygg och smal. Det är faktiskt lite fräckt, otacksamt och egoistiskt av henne att påstå att hon inte har några vänner och inte någon bästa vän - är inte du en vän nu va?! Hon verkar ju HA folk runt sig som bryr sig om henne, så att påstå motsatsen är orättvist. Kanske ni slutar bry er om ni nu ändå inte duger? Ni börjar bli irriterade på henne!

Nå, oavsett om hon verkligen ligger i farozonen för att utveckla depression eller om det är teenage angst eller egoism, så fortsätt bry er. Tala med henne om allt det här, tjata om allt det goda. Visa att ni ser att hon mår dåligt - men tvinga henne också att söka hjälp för det. Gå till skolkuratorn med henne när skolan börjat. Se till att hon har någon vuxen och pålitlig att prata med. För även de mindre "farliga" eventuella orsakerna till hennes deppighet kan ju leda till något värre, allt från djup depression till att plötsligt stå ensam på riktigt. en kurator kan med hjälp av tusen små följdfrågor nog få reda på hur allvarligt det är - men också ge henne redskap och metoder att slippa upp ur gropen, tex genom att höja självförtroendet! Så se till att hon får någon att prata med!

Stor kram till dig, goda vän!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena