PINSAMT!

Hej vännen!

Å guuu, om du bara skulle veta allt vad vi gjort under våra liv just precis i den där stilen, så skulle du inte känna det som så hemskt - kanske bara att du är i gott sällskap. A L L A har gjort bort sig på samma nivå som du någon gång. Och de som inte gjort det, och som nu kanske drar på mungiporna åt din historia (ifall någon alls ens läser din fråga, hit kommer så många så den försvinner troligen i mängden), kommer att göra det. De kommer att göra bort sig minst lika mycket som du. Flera gånger under livet till och med. Och antagligen värre. Och vi gissar att just precis det, att de också gjort eller kommer att göra bort sig, är halva orsaken till smilbandsdragandet. Alla är innerst inne rädda för att något liknande kommer att hända dem, tänker med avgrundsdjup skam på den gången de gjorde bort sig och är lyckliga över att det här som hände dig inte hände just dem. Ingen som läser det här är egentligen skadeglad och alla lider egentligen med dig, för alla kan mycket väl leva sig in i preciiiiis hur det kändes. Att försöka flytta fokus på någon annan än sig själv tex genom att peka finger och skratta är en mänsklig överlevnadsinstinkt i det här fallet. Så BRY DIG INTE om huruvida andra känner till det här och om de skrattar eller inte.

Plus: what goes around comes around. Som man behandlar andra blir man behandlad själv. Skrattar man åt någon som gör bort sig så är det detsamma som att säga att det är okej att skratta åt dem själva sedan när de gör bort sig.

Och vet du, din fråga är inte den första vi får till Decibel av folk som kissat på sig på offentliga ställen eller inför folk de känner. Utan att peka ut någon skild fråga här på Decibel så har vi fått massor av frågor där folk berättat hur de gjort bort sig. Och ser man helt objektivt på vad de tycker att var att göra bort sig, så är det av varierande grad. Se, folk uppfattar skam helt individuellt: det som en kan skämmas ögonen ur sig för kan en annan tycka att inte var något märkvärdigt alls. Allt hänger på hur man själv tar det. Allt hänger faktiskt på hur hårt man sparkar sig själv i huvudet för det som hände. Hur mycket man ältar det, hur mycket plats i livet man låter skammen ta, hur mycket man tjatar på sig själv om det som hände, hur mycket man straffar sig själv för det. Det blir så hemskt som man gör det!

Det "lustiga" här är att folk som ser/hör om när man gjorde bort sig reagerar MER på hur man själv beter sig i situationen än på vad de själva tycker om det som hände (eller på hur de själva skulle bete sig om det hände dem). Blir man själv alldeles knallröd, börjar gråta, blir hysterisk, blir arg (vissa kan reagera på skamkänslor med ilska), smiter undan det snabbaste de kan och gömmer sig... så då märker folk det mer, blir mycket mera uppmärksamma på det, tycker det är en större sak än vad de annars kanske skulle ha gjort. Knepet i liknande situationer är faktiskt att låtsas både för sig själv och för andra att det inte var någon stor sak alls. Att det inte var något att skämmas desto mer över.

Även efteråt, när folk tar upp händelsen, kommenterar, skämtar, så är knepet att låtsas som att man själv inte tyckte att det var något minnesvärt. "Sooo..?" Vad man säger sedan beror lite på vad man vill åstadkomma, på ens personlighet, vem det är som drog upp händelsen igen osv. Man kan tex säga något i stil med "jamen har du aldrig gjort bort dig - tycker du att det är snällt att reta någon för det - tänk om det var dig det hade hänt?" eller "jamen har du inte något bättre att tänka på än att j*vlas med andra? Va ska du nu vara elak och barnslig för" ... eller så ger man tillbaka med samma mynt, drar upp något skamfyllt som hänt den personen (eller hittar på något) och flyttar fokus på den personen istället. Inte snällt alls, och det kan lätt urarta och bli värre av det. Kom hursomhelst ihåg att alla andra är rädda för att något liknande ska hända dem.

Det känns säkert lite bättre idag när du läser det här. Fastän hur mycket man än ältar händelsen, så läker nog tiden såren. Med tiden. Kanske har du också hunnit ha en bilskoletimme till - och troligen märkt att även bilskolläraren försöker låtsas som att inget hänt. Kanske hon verkligen inte brydde sig, kanske hon verkligen inte tyckte att det var något att skämmas för, kanske hon verkligen förstod dig. För med åldern kommer oftast insikten att vi alla bara är människor. Vi gör alla bort oss, vi gör alla misstag, vi har alla avgrundsdjupa skamkänslor i oss som det är helt onödigt att någon annan förstärker. Med åldern blir man oftast mera förstående och empatisk. Med åldern skulle de flesta säkert ha reagerat på din händelse med ett "Nämen oj vad synd att det hände dig" eller ett "ja undras vilket tvättmedel som är bäst för det här? När min 4-åring spydde ner hela baksätet på bilen så använde vi..." eller "ja just ja, jag borde träna mina bäckenbottenmuskler, hade faktiskt lite urinläckage när jag skrattade riktigt gott här senast..." Been there, done that, had to wash the t-shirt...

Så oroa dig inte, vännen. Sånt händer. Åt oss alla. Förr eller senare. Så torka tårarna, upp med hakan och klistra på ett leende <3

Kraaaaaaaaaaaaam!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och Storasyster-sommarjobbaren Angelica

PS: OJ, hej, lääääs Angelicas blogginlägg om att göra bort sig! Du hittar det här http://decibelfi.wordpress.com/2014/06/13/de-dar-dagarna/