Rädd...

Hej Rädd tjej!

Först och främst, vännen: andas! Lugn - det är garanterat inte så farligt som du målat upp det i dina tankar, vad det än är. Det är så lätt att "hässa upp sig" och börja oroa sig för saker. Speciellt när något är nytt, okänt och gör ont. Och ju mer man tänker på det, desto värre känns minsta lilla knip, värk eller buckla - man börjar fokusera så mycket att man till slut allra oftast gjort en höna av en fjäder, till och med en bevingad dinosaurie av en liten fjäder. Och vännen, det här med att oroa sig för sjukdomar och döden hör till och med lite till under utvecklingen under tonåren. Att plötsligt inse att man inte är odödlig eller att nära och kära kan dö är en insikt som de flesta får under puberteten någon gång - men man kanske inte talar så mycket om det i kompisgänget eller berättar om sin oro för andra, så man tror ofta att man är alldeles ensam om att känna så här. Och är man ensam med tankar och känslor, så kan de växa sig starkare. Så därför var det också bra att du berättade för oss om din oro. Vi ska gå igenom meningarna i din fråga med dig en efter en.

Om knölen på skallbenet. Den försvann av sig själv, vilket tyder på att det inte var något farligt alls. Att du tycker att du har nedsatt känsel just där KAN bero på att du funderat extra mycket på just den platsen på kroppen och bara tycker nu att du har mindre känsel där? Känner du på andra sidan huvudet på samma ställe kanske det känns lika mycket, om du är ärlig? Men om du defintivit märker av en skillnad, så ska du naturligtvis berätta för någon. Det är inget att skämmas för att man oroar sig för saker eller vill veta något om sin egen kropp. Vi är på sätt och vis alla experter på våra egna kroppar och känner dem allra bäst, så vi vet när något färändrats - men samtidigt känner vi bara vår egen kropp och ingen annans, så vi har liksom inget att jämföra med. Och de allra, allra flesta av oss är inte utbildade läkare, så att vi skulle på basen av utbildning och jämförelser veta vad som är okej och inte okej. Men man behöver alltså aldrig vara rädd för att be någon undersöka sådant som man själv oroar sig för - det är deras jobb. Nog går du ju till tandläkaren ifall du har något konstigt med tänderna, eller till en bilreparatör ifall bilen har konstiga ljud, eller hur? Att oroa sig utan att få klarhet är så väldigt onödigt och bortkastad energi, eller hur? Så ring till HVC och förklara!

Att få allt fler födelsemärken vartefter åren går är fullt normalt. Så här säger vårdguiden om födelsemärken: "Ett födelsemärke är en mörk fläck på huden. Den innehåller extra mycket pigment, det vill säga det färgämne som gör huden brun om man är i solen. ...Alla vuxna har födelsemärken. De första börjar synas redan under de första levnadsåren, och sedan får man fler och fler fram till ungefär 30-årsåldern. Kvinnor får ofta fler födelsemärken när de är gravida. Det är inte ovanligt att man har cirka 70 fläckar eller fler. De kan ha många olika utseenden och skiljer sig i storlek, form och färg." (http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Fodelsemarken-leverflackar/)

När det gäller självförtroendet, så har du tur, för imorgon börjar vi med ett nytt månadens tema här på db om självkänsla och självförtroende. Så då publicerar vi en maaassa nya sidor fulla med tips och förklaringar på hur man själv kan bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende. Så håll ut lite till, så kommer råd :)

När det gäller smärtan i bröstet: allra, allra oftast när en ung person känner något underligt hugg eller stickning eller smärta i närheten av bröstet, så rör det sig om att man lite sträckt en muskel eller bindvävnaden någonstans i bröstkorgen. Man rör sig kanske lite hastigt eller oförsiktigt, men tänker inte på det förrän någon muskel protesterar. Det händer nog på andra ställen i kroppen också, oftast i benen, men man tänker inte på det på samma sätt då. Är man redan lite orolig över den egna kroppen, så är det lätt att tro det värsta bara för att något känns i närheten av hjärtat. Om det handlar om en liten, liten sträckning, så borde det ha gått över redan idag eller senast imorgon. Kommer det igen eller smärtan inte försvinner, så kan du bra gå och kolla upp det, tex be en hälsovårdare eller läkare lyssna på ditt hjärta. Igen, det är alltid bäst att kolla upp konstigheter i kroppen!

Vännen, vi förstår din oro - och har varit med om liknande perioder i livet då man känner att man inte ritkigt kan lita på den egna kroppen. Men då är det ALLTID bättre att berätta för någon om sin oro, och gärna låta undersöka sig. När man vet att inget är på tok i den egna kroppen är det lättare att lugna ner sig och våga lita på att allt nog är som det ska. Ibland är också oro för kroppen bara ett symptom på annan ångest i livet och ibland kanske man ska fundera på resten av sitt liv för att hitta lösningar och lättnad för ångestkänslorna. Och hittas något avvikande under en undersökning, så har man ju så mycket större chans att hinna behandla det innan det blir allvarligt. Så vännen, berätta för någon nu, tex mamma, eller en hälsovårdare på HVC eller för vemsomhelst som du känner att du kan prata med. Mänskligheten är inte uttänkt så att vi ska klara av allt på egen hand, utan vi är menade att dela med oss med varandra och hjälpa varandra!

Stoooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaam,

hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster-sommarjobbaren Angelica