Snälla hjälp

Hej vännen!

Vad jobbigt du har det nu. Det låter inte bra! Dina tankar verkar hålla på att ta över och på det sättet är det svårt att leva. Man slutar helt enkelt orka och då blir det tungt. Så ska du inte ha det, så ska ingen behöva leva. Vi känner med dig och vi blir ledsna över att du måste ha det så här svårt.

Det är jättejättebra att du hittat en terapeut att prata med, vilket fantastiskt och starkt och modigt första steg! Och vet du, det är helt naturligt att allt "inte kommer samtidigt" i samtalen med terapeuter. Man måste känna att man litar på den man pratar med innan de där sakerna som gör allra mest ont kommer upp. Dessutom är det så med sånt man känner lite skam över, man tror att man ska bli dömd av människorna runtom en. Men vännen, så är det ju inte med terapeuter. Så är det oftast inte heller med kompisar eller föräldrar. Det skulle vara viktigt att du så fort som möjligt tog upp och ventilerade de här tankarna, din livsstil, dina grubblerier och matlusten med din terapeut så att ni kan hitta nya sätt att gå tillväga. Din terapeut VILL höra och VILL hjälpa, det är alldeles säkert.

Nu undrar vi vilken form av terapeut du går till? Terapeuter har ju olika inriktningar (tex kognitiva, beteendeinriktade, psykodynamiska, kognitiv-analytiska, gestaltterapeuter, familjeterapeuter), det finns helt enkelt en liten terapidjungel där ute som lönar sig att undersöka. Nu borde du kanske prata med någon som är inriktad på just ätstörningsproblematik/tvångstankar, eller har kunskap om dem. Maten verkar ha blivit något som kopplas till ångest och oro och du är rädd för att gå upp i vikt bara av att se eller känna på mat, vilket också leder till en form av tvångstankar. Du vill ha KONTROLL över maten och vad du får i dig och får ångest bara av tanken på mat.

Allt det här är tecken på att du håller på att utveckla en ätstörning. Du skriver förstås inte om allt som händer i ditt huvud och med din kropp, men på våra infosidor Vad är en ätstörning finns en checklista som du kan kolla igenom. <3

Ätstörningar har ju egentligen inget att göra med hur mycket man de facto väger (utom när man börjar väga så lite att det blir direkt farligt), utan de handlar mer om sättet man tänker på. Vårt råd är att du ska vända dig till Fredrikakliniken i Jakobstad. Läs mer om dem på deras webbsidor. Man behöver inte ha en ätstörning för att vända sig till dem, utan de är där för dig och kan prata med dig om dina tankar, funderingar och din ångest. Det viktiga nu är att du gör något åt det här så snabbt som möjligt, innan det hinner bli värre. Vi vet att det känns jobbigt men försök hitta den där inre styrkan som helt säkert finns där. För din alldeles egen skull, okej gumman?

STORA VARMA MEGAKRAMAR, kämpa!!

hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster/sommarjobbare Angelica