En barndomsvän/bekant till mig gick bort för ca ett år sen och det tog på mitt psyke väldigt mycket.. Har sedan länge lidit av självskadebeteende och haft självmordstankar.. Hade min första panikångestattack för lite mer än ett år sen..
Och så är det ju problemet med maten.. Kan inte sitta still mer än en halvtimme utan måste göra någonting hela tiden och träningen är en del utav mitt liv!!! Kan bara inte sluta träna! Har redan tidigare pga skada och stress varit tvungen att sluta med en del av det jag höll på med men som jag en del av dem tagit upp igen med nu..
Har gått hos både psykolog, skolkurator, vid en ungdomsmottagning och hos skolhälsovårdare men ingenting har hjälpt.. Allt känns hopplöst och vet inte vart jag ska ta vägen för att uthärda min ångest jag ständigt lever med.
Har även problem med att sova vilket påverkar koncentrationen enormt..
Jälpp!!
Orolig tjej!
Utvecklingspsykolog och samtalsterapeut Susanna svarar
Hej "orolig tjej"!
Vad fint att du skriver hit och ber om hjälp!! Fint därför att du verkligen ser din situation och inser att det inte kan fortsätta så här. Det är strongt i sig det; att kunna sträcka ut en hand och be om hjälp när man mår riktigt dåligt. Många gånger tror människor att man är svag om man mår dåligt och ber om hjälp. Men så är det inte. Riktig styrka ligger i att våga vara sårbar, visa sin svaghet och be om hjälp. Många gånger tror vi människor att vi måste klara så mycket själva, och speciellt gör vi ju det om vi av olika orsaker är starkt inriktade på att prestera och klara saker bra och har stora krav på oss själva. Och är vi med om många jobbiga saker redan tidigt i livet så blir vi kanske litet mer sårbara än andra, och får som följd av det det litet jobbigare med både det ena och det andra. Vi har inte riktigt alla de verktyg som man kan behöva för att tampas med livet. Och då behöver vi någons hjälp för att komma vidare.
Och ibland måste vi be om hjälp många gånger, från flera håll, innan vi hittar det som är rätt. Så ge INTE upp i sökandet efter hjälp, fastän du tycker att "ingenting har hjälpt" av det du hittills prövat. Det betyder att ingenting har hjälpt ÄNNU. Ta fram den allra modigaste sidan inom dig och förklara precis hur du känner det och ser det för de männsikor som du redan har kontakt med. Eller vänd dig till någon helt "ny" och berätta. Kanske finns det någon trygg vuxen i din närhet du kan prata med. Berätta om att det känns hopplöst och att du inte vet vart du ska ta vägen. För någonstans, någon dag snart kommer du att möta det som blir första steget på vägen ut ur det här för din del.
Så var tålmodig och fortsätt be om hjälp. Använd den energi du annars sätter på att pressa dig själv till att fortsätta söka efter den rätta hjälpen. Använd all kraft och allt mod som tagit dig igenom allt hittills; mobbningen, självskadebeteendet, självhatet, panikångesten och vänd det till den urkraft det är! Tänk vad du tagit dig igenom och vad du tar dig igenom varje dag, använd den kraften till att ännu en gång, eller flera, fortsätta tills du hittar den hjälp som tar dig vidare! Du är en unik tjej som har mycket att ge åt oss andra, kanske kommer du nån dag att dela med dig av din berättelse åt alla andra oroliga tjejer där ute som också fajtas med frågan om "varför just jag???" och vara en hjälp på vägen för någon annnan!
Allt gott och många MÅNGA kramar!
H. Susanna
ps, på Decibels Hjälp, sida kan du hitta kontaktuppgifter vart du kan vända dig för mera hjälp.
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar