Hur ska jag lära mig att leva med mina ärr?

Hej friska tjej!

Först: en stooooooooooooooooooooooooooor vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarm kraaaaaaaaaaaaaaam åt dig för allt du gått igenom och för styrka för att fortsätta! <3 <3 <3

Vi har skickat din fråga till experten Susanna H, vi hoppas svar hinner komma innan midsommar - men håll ut, okej? Vi hoppas hon kan ge dig lite tips på hur du ska tackla din bakgrund och dina ärr mentalt. Du kan också läsa om hur man stärker sin självkänsla och sitt självförtroende här på Decibel ifall du inte redan gjort det.

Och så har vår kosmetolog Sanna svarat på frågor förr om hur man ska få bort ärr eller göra dem mindre synliga, så där får du redan nu lite praktiska tips. Läs tex den här frågan&svaret http://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/kroppen/utsidan-and-utseendet/sar-2 och den här http://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/kroppen/insidan-and-halsan/hjalp-39. Som du ser i svaren, så finns det nog behandlingar, bland annat kirurgiska och laserbehandlingar. Men de är ofta allt från väldigt dyra till otroligt dyra för en privatperson. MEN, det kan hända att om du går till en hudläkare så kan du få remiss till de här behandlingarna, ersättningar från Folkpensionsanstalten osv så att det kanske inte alls skulle bli så dyrt. Plastikirurgi behöver inte alls vara oöverkomligt dyrt när det sker för annat än att bara typ förstora brösten eller lyfta på rynkorna. Eftersom du ännu är under 18 kan det också hända att du får hjälp på ett annat sätt än om du skulle vara vuxen (myndig), eftersom mycket inom vården är gratis för minderåriga. Det lönar sig att ta reda på, eller hur?

Bland annat därför skulle det nog vara så väldigt bra, vännen, om du visade ärren för dina föräldrar. Jo, klart de kommer att bli chockade, eftersom de säkert inte anade omfattningen på ditt självskadebeteende. Rent praktiskt, med alla papper och undersökningar och liknande som tex kirurgisk hjälp skulle innebära, så skulle det dock säkert vara skönt att ha föräldrarnas hjälp. Och tyvärr, hur krasst det än låter, pengar. För att inte tala om hur de förhoppningsvis kunde stöda dig mentalt. Att bära på allt du bär på nu är väldigt tungt, nästan omänskligt tungt, och du är värd allt stöd, all hjälp, all tröst och all kärlek!!! Om inte de, så finns det någon annan som kunde stöda och hjälpa dig, göra allt från att komma med dig till hudläkaren till att krama dig? Runt varje människa finns alltid flera människor som så väldigt gärna skulle hjälpa och stöda bara de visste om att någon behöver dem, så se dig runt! En moster, en kompis morsa, en gammal favoritlärare, en ungdomsledare, en äldre kompis, en fotistränare, en granne...? Huvudsaken är att du inte bär på allt det tunga alldeles ensam längre. Och att du får vård för ärren, oavsett om du vänder dig till en kosmetolog eller en hudläkare.

Btw så tror vi att det lönar sig att du börjar med en läkare vid HVC, som sedan kan skriva remiss åt dig till en hudläkare så att du får gå till en sådan (troligen på Vasa Centralsjukhus) och som i sin tur kan ordinera tex laserbehandling eller vad som han/hon nu anser att skulle passa dina ärr bäst. När du ringer HVC så säg bara precis som det är "Jag har lidit av självskadebeteende i många år och har över 300 ärr på kroppen. Nu vill jag träffa en läkare som kan se vad som kan göras åt ärren". Alla på HVC har tystnadsplikt och är så pass proffsiga att de nog inte ens höjer på ett ögonbryn åt dig. Och igen, skynda, ifall det är så att du får lättare hjälp medan du ännu är minderårig!

Annars så har vi ett tips på en kvinna, Sofia Åkerman, som själv gått igenom självskadebeteende och nu hjälper unga att ta sig ur självskadebeteendet och lära sig leva med sina kroppar. Hon har bla en ljuvlig bok, "För att överleva - om självskadebeteende", som troligen finns på närmsta bibliotek, och det finns flera YouTube-videon med henne. Vänta lite så ska Angelica sätta in dem här åt dig.

Angelica tillägger hääär:
Japp, Sofia Åkerman är en svensk kvinna som bla är föreläsare och författare. Hon har lidit av ätstörningar och självskadebeteende - och tagit sig ur det. Nu jobbar hon mycket med att informera både vuxna och unga om självskadebeteende, samt med att juridiskt fundera kring vård av självskadepatienter. Läs hennes bok, där finns många underbara tips och knep. Youtubeklippen kommer här:

1: http://www.youtube.com/watch?v=zJ1yHa9R0i0 (I det här berättar hon allmänt om sig själv och sina upplevelser och sin bok)

2: http://www.youtube.com/watch?v=KM3dyy1G2PM (och i det här skulle vi råda dig att fokusera allra främst på det hon säger från 1:30, där pratar hon om hur HON tacklar frågor om sina ärr och om "livet efter" självskadandet)

Ännu från mig: jag är otroligt, uppriktigt stolt över vad du tagit dig igenom och klarat av. Är så glad att läsa om dina framgångar, du har varit riktigt stark!!! Det är förstås ledsamt att du varit tvungen att gå igenom det du gjort, det är inget som nån borde behöva uppleva, men du kommer att komma ut så mycket visare och starkare på andra sidan. Att du har de livserfarenheter du har kommer att hjälpa dig mycket i livet. Fortsätt på samma sätt! Kom ihåg också att dåliga dagar och bakslag händer alla, det viktiga är att alltid alltid resa sig upp igen. Precis som du har gjort.

Sen, på alla bibliotek finns fler än Sofia Åkermans böcker också om just självskadebeteende. När du går till bibban kan du gärna fråga nån där vad de har för tips. Du behöver inte alls berätta någon orsak om du inte vill, eller så säger du att du ska ha dem till ett skolarbete eller dylikt. Lycka till och kämparkramar i mängder!!!

Och så kommer det förhoppningsvis snart svar av Susanna H.

En stooooooooooooooooooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam igen, vännen <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och Storasyster-sommarjobbaren Angelica

Hej “En nu frisk tjej”,

När jag läser din fråga så tänker jag på vilken otrolig resa du redan gjort, innan du ens hunnit bli vuxen. Kanske är det så att du också har ärr på “insidan” - av allt du hittills varit med om. Och kanske är det dom ärren som nu behöver tas om hand. Dom synliga ärren är läkta och finns kvar, och allt du berättar att du har upplevt har säkert gjort att det finns ärr i själen också. Och du har varit stark och modig – vilken otrolig tjej! Absolut ska du fortsätta se alla dina ärr som ett bevis för din styrka och hitta ett sätt att gå vidare i livet med huvudet högt och med stolthet. För du är fin och viktig och värdefull och du behövs! Många, många unga tjejer kommer dessutom att vilja höra dig berätta din historia och du kommer att kunna vara till stor hjälp för många andra.

Så vad kan Du göra för att komma vidare på din väg? Du skriver att du nu skäms för din kropp och att du upplever att folk dömer dig. Det är ju tyvärr så vi människor beter oss mot varandra, reagerar automatiskt på något som sticker ut eller är annorlunda. De flesta tittar en gång extra, inte för att de är elaka eller vill illa eller vill vara dömande utan helt enkelt för att det nästan är en ren reflex, eller av nyfikenhet. Men ofta så tolkar vi som blir påtittade det så att det är negativt. Och när vi tolkar det som negativt så börjar vi gömma oss och dra oss undan. Och om vi redan befinner oss i ett läge där vi känner oss svaga och osäkra så kan det bli väldigt jobbigt. Och det påverkar ju vårt liv, i allra högsta grad. Det är ju inte så det är tänkt. Ibland önskar jag verkligen att vi människor kunde leva tillsammans i den här världen utan att döma varandra så hårt. Att vi kunde respektera varandra för våra olikheter och “avvikelser”. Man brukar säga att man inte ska döma någon innan man gått tre månader i hans skor. För först då vet man vad denna person bär inom sig och varit med om. Och först då när man kan förstå den andra så slutar man döma. Och visar kärlek och respekt istället!

Jag undrar om du har någon att prata med som du känner att förstår och inte dömer, och som visar kärlek och respekt? Kunde din mamma och/eller pappa vara en av dessa personer? Jag tror att din mamma och pappa verkligen skulle uppskatta om du pratade med dem och visade dem ärren. Och att de skulle vilja hjälpa dig vidare. Du sårar dem inte genom att berätta hur du har det. Du sårar dem kanske mer genom att inte berätta, för en förälder vill oftast vara den som barnet/ungdomen vänder sig till om det är något som bekymrar. Och om du inte känner att du kan eller vill prata med dem, att det finns andra orsaker till det, så kanske du i allafall kan be dem hjälpa dig vidare till någon som du kan prata med. Nu är det ju sommarlov så skolkuratorerna kanske redan tagit ledigt, men via hälsovårdscentralerna finns det också möjlighet att få hjälp på vägen. Eller ring något av numren som finns på Decibels hemsida och prata med någon om hur du kan hitta en bra person att prata med någonstans i din närhet (http://www.decibel.fi/hjalp/). Riktigt viktigt är det, precis som Liselott och Angelica skriver, att hitta någon att prata med som man kan lita på och som man kan känna att man får vara som man är med. Och få prata om sina känslor och tankar och om hur man mår. Och det finns jättebra hjälp, t.ex. kan KBT (kognitiv beteendeterapi) vara mycket bra i din situation.

Du är en otroligt stark tjej, som försöker förklara för dina kompisar vad du gått igenom. Glöm inte att deras reaktioner egentligen handlar mera om dem och vad det väcker i dem, än om dig. Du ska inte behöva vara rädd för människors reaktioner utan du ska kunna gå vidare på din väg med stolthet och med vetskapen om att vart och ett av dina ärr har en betydelse. Det du varit med om är en del av dig, och när du fått gå igenom allt på ett bra sätt så kommer du att få tillbaka känslan av att vara fin. Vi människor kan lära oss acceptera våra sjukdomar/diagnoser, annorlundaskap, avvikelser genom att lära oss att det är en del av oss – men inte allt. Dina ärr och det du upplevt är en del av dig och ditt liv, men inte allt. Allt det andra som du längtar efter – att känna dig fin, att visa dina fina kropp, gemenskap – allt det är också en del av dig, redan nu. Så fast det kan kännas jobbigt just nu så fortsätt att kämpa. Sök vidare efter någon som kan vandra med dig ännu en bit på vägen och reda ut allt det jobbiga. Använd ännu litet av din styrka för att göra det. Så kommer du att hitta rätt väg för dig till sist. Du modiga fina!

Allt gott önskar jag dig på vägen – av hela mitt hjärta!

H.Susanna