Kroppen

Hej!

Vännen, jag känner igen mig i många av dina tankar, speciellt när jag har sämre dagar. Vi brukar inte berätta så mycket privat här, men jag gör ett undantag för att du ska förstå att jag vet vad jag talar om. Framförallt behöver du veta att jag varit både smal och mullig och det mest förunderliga med vikten är att den inte spelar så stor roll för självförtroendet som man skulle kunna tro!

På riktigt, jag tänker ungefär likadant om mig själv oavsett vad vågen eller midjemåttet säger. Eller snarare, jag tycker mer eller mindre om min kropp beroende på hur jag mår psykiskt. Är jag lycklig och känner mig kompetent och rolig osv, så är jag snygg. Då spelar det ingen roll att mina lovehandles tar i eller att samma bristningar som funnits där sedan jag var 14 alltjämt finns kvar. Är jag trött eller ledsen är jag för stor oavsett vad vågen säger. De dagarna har jag lärt mig att absolut inte titta i spegeln, utan de dagarna ska jag bara gosa med mig själv. Då ska jag kura ihop mig under värmefilten eller med hunden eller ta fotbad och då ska jag påminna mig om alla fina inre sidor med mig själv, om alla vänner jag har, om att min familj älskar mig no matter what (vilket annars är en av barns och hundars största "fördelar", de bryr sig inte ett piss om hur jag ser ut). Det sista som hjälper då är att jag hackar på mig själv om hur ful, fet och oattraktiv jag är, så den delen av hjärnan har jag lärt mig att förvisa ur rummet när livet är jobbigare.

Det är klart att vi alla har sämre och bättre dagar, och eftersom det inte går att helt få bort de dåliga dagarna, så är poängen med livet - enligt mig - att göra de sämre dagarna lättare att uthärda, inte svårare. Mitt råd nr 1 är därför att tala snällt till dig själv. Jo, lite som att stå framför spegeln och säga snälla saker om sig själv, men djupare, oftare, i varje tanke du tänker. Det där knepet om att tala till sig själv som till en kompis brukar belysa det här ganska bra: Din kompis uppmuntrar du, stöder, påpekar de fina sidorna med och tycker om oavsett hur hon ser ut - och du låter framförallt inte henne tala illa om sig själv. Säger hon att hon känner sig så fet, så säger du emot tills du får henne att tystna. Det är ändå de negativa sakerna hon tänker om sig själv som är de riktigt farliga, det är de som filar ner hennes självkänsla ord för ord. Ju mer hon tjatar om de negativa sakerna, desto mer börjar hon tro på dem. Och ju sämre självkänsla hon får av dem, desto sämre kommer hon ju att tycka om sig själv. Ser du hur ond den spiralen är?

Satsa istället på det som kallas självmedkänsla: tyck om dig själv trots små fel och brister, precis som du skulle krama om en kompis när hon är ledsen för hur hon ser ut. Den där innerliga omtanken och ömsintheten och acceptansen du känner för henne, försök att känna den för dig själv!

Varför ens tillåta dig själv att tala skit om dig själv??? Jag vet att det är svårt att låta bli att klämma ogillande på bilringarna, känna sig sorgsen när man ser celluliterna och det är superlätt att tro att bara för deras skull så är man oälskbar, oattraktiv, rent av obehaglig. Men värst är alltså den inre monologen du tänker när du betraktar dig själv. Dina egna tankar är din värsta fiende. Men det går att sluta medvetet, att öva bort, att överkomma - tänk så länge du redan tjatat på dig själv om dina brister, klart att det tar en stund att "hjärntvätta" om dig själv till en positiv självsyn. Men det går! Och faktiskt lättare och snabbare ändå än att försöka banta bort missnöjet! Din mullighet försvinner inte av att du blir nöjdare med ditt liv, för ändrar du inte inställning till sig själv så skulle det inte hjälpa att bli smal. Du skulle bara vara missnöjd med något annat då, du skulle bara byta komplex.

Så bli lite självblind! Jag vet att det är svårt att sluta jämföra dig med alla perfekta människor runt dig, men försök så långt det går att åminstone sluta tänka på dig själv i värderande ordalag. Du är numera förbjuden att tänka i komparativ och superlativ (https://sv.wikipedia.org/wiki/Komparation), tex andra är inte bättre än du och du är inte fulast! Du går inte att jämföra med andra, du är en på 400 miljarder - ja, man har räknat ut att en människa är så unik.

Du behöver inte heller bli superlycklig, megaduktig, hysterisk rolig osv för att känna dig nöjd med ditt liv, utan tillfredsställelsen med livet kommer oftast ur de små sakerna, de små gesterna, de små skönheterna osv. En solnedgång i vardagen kan på sikt ge dig mer lycka än att uppleva en konsert med favoritartisten, speciellt eftersom du kan njuta av ögonblick många gånger om dagen, dag ut och dag in osv. Små mål i livet, som att stoppa sig själv från att kalla sig själv för fula ord, kan vara så väldigt mycket mer värdefulla att nå än att få 10 i matte på betyget nu till jul för att du kanske en vacker dag blir arkitekt eller läkare.

Och naturligtvis kommer någon att bli attraherad av dig. Det är en av de största myterna som flest tror på just nu, att man måste vara på ett visst sätt för att kunna uppfattas som tilldragande. För att bli personlig igen: jag har fått lika mycket uppmärksamhet av män oavsett vad jag vägt. Till och med samma män har uppskattat mig fastän jag kastat i vikt med många, många kilon. Så det är inte min utsida de går efter. Om jag märkt någon skillnad alls, så är det hur mycket av tiden i närvaro av de här männen som jag som mulligare koncentrerat mig på att hålla in magen eller vinkla huvudet för att dölja dubbelhakan, istället för att sola mig i glansen av deras uppskattning! Totalt bortkastat!

Självkärlek är inget fult ord, det är inte fult att älska sig själv. Det är grunden till att kunna älska någon annan. Och kärlek är så mycket mer än hur du ser ut. Dina chanser att hitta kärlek har mycket mindre att göra med hur du ser ut och mycket mer att göra med din förmåga att acceptera dig själv precis som du är - och därför vara kapabel att acceptera andra. Vad du tycker om dig själv är som ett osynligt moln runtomkring dig, din utstråling, som andra omedvetet reagerar på. Så ids inte sprida ut ett "uäck" omkring dig, visst? Du är underbar och ljuvlig och därmed basta! För det är ju du som bestämmer vad just du tycker att orden underbar och ljuvlig betyder, inte andra, så äg de orden om dig själv!

Stoooooor kraaaaaam <3 Hälsar en annan underbar och ljuvlig människa!