Jag läste massor om anorexia nervos, jag läste, såg filmer, jag tänkte att det där kommer aldrig hända mig. Men jag vill försöka, försöka bli lycklig med ett smalt liv. Ett fint liv, en kropp som jag kan vara nöjd med....
Det började sakta, jag skippade kvällsmaten. Jag rasade ner 5 kg, men jag brydde mig inte, ville bara gå ner mer. Jag var till skolhälsovårdaren. Jag kunde äta igen, ända tills jag såg att jag börjat växa, så jag slutade äta normalt igen. Det känns och kändes som om jag har/hade kontroll över allt. Men sanningen är den att jag inte har det, tror jag. Jag ser en ful tjej i spegeln, hon vill bli smal, vara lycklig. Men henne hittar jag ingenstans. Det enda sättet är att inte äta, känna hunger. Då är jag som lyckligast....
Jag trodde inte den jävliga dagen skulle komma när jag skriver det här, jag vet inte vad jag ska göra. Jag hittar inte viljan att sluta. Jag vill inte hitta viljan. Vill bara rasa i vikt. Det är för jävligt....
Idag åt jag ingen frukost. Letade igenom hela huset efter något med lite kolhydrater och stoppade i väskan om jag skulle vara hungrig. Jag sket fullkomligt i den och åt endast en köttbulle och en halv skinka till lunch i skolan. Här hemma vågar jag inte äta lite utan äter en vanlig portion. Men glömmer istället helt bort kvällsmaten.
Jag rasade från 56 kg till 51. Blev underviktig. Gick upp ett kilo och slutade äta igen... Ligger på ca 51-52 kg med mina 168 cm..... Jag vet inte vad jag ska ta mig till...
En kompis till mig sade idag att jag måste gå till skolkuratorn innan jag blir mer anorektisk...
Hjälp!
Hej fdd,
Vad bra att du tagit steget att skriva till oss! Du beskriver att du hamnat i en situation där din önskan att gå ner i vikt är väldigt stark samtidigt som du inser att du håller på att utveckla problem med mat och ätande som du inte mår bra av. Att du känner dig tjock trots att du idag är underviktig, att du börjat äta allt mindre, hoppar över måltider och undviker att äta sådant du tycker är onyttigt är tydliga tecken på att du tampas med en ätstörning.
Ätstörningar är väldigt luriga eftersom viktnedgång till en början leder till en positiv känslomässig förändring. Om man vill gå ner i vikt och lyckas med det känner man sig först stark och speciell, och många får också uppmuntrande kommentarer av andra. Under själva bantningen reagerar kroppen dessutom med att producera stresshormoner och endorfiner som ger en känsla av välbehag. Dessa positiva upplevelser gör att man vill fortsätta gå ner i vikt och man blir mer och mer fokuserad på vikt och utseende.
Problemet är att kroppen i längden inte mår bra av att inte få tillräckligt med näring och småningom kommer allt fler negativa konsekvenser. Det är vanligt att man drabbas trötthet, frusenhet, ångest och nedstämdhet och även av allvarliga kroppsliga problem. Detta är särskilt riskfyllt då man, som du är, är tonåring och kroppen och hjärnan fortfarande utvecklas.
Det uppstår ofta en ond cirkel där man upplever att man mår allt sämre, och försöker hantera det genom att banta ännu mer, vilket gör att ätstörningen blir starkare och starkare.
Det är jättebra att du redan nu är ser att ätandet börjar bli ett problem för dig och att du funderar på att välja en annan väg. Det finns bra behandlingsformer för ätstörningar så jag vill, precis som din kompis, verkligen uppmuntra dig att kontakta skolkuratorn för att höra dig för om hur och var du kan få hjälp. Ju snabbare man söker hjälp desto bättre brukar behandlingen gå. Jag önskar dg ett stort lycka till!
Hälsningar,
Hanna Granroth Palm
Leg. Psykolog
Ätstörningsenheten
Uppsala Akademiska Sjukhus, Sverige
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar