Orkar inte äta

Jag vet inte riktigt vad min fråga är, men problemet är att jag har inte en så bra förhållande till att äta och jag är trött på det.

Jag insjuknade i en ätstörning för tio år sedan. Det var inte meningen att börja banta eller något, det hände bara. Visst fanns det (eller finns det) säkert flera faktorer där bakom, men eftersom min syster också haft liknande problem tror jag att det dels är något genetiskt.

Viktmässigt återhämtade jag mig nog sedan relativt snabbt genom att hetsäta mig tillbaka till normalvikten. Tekniskt sätt vet jag inte om det kallas för hetsätning då man helt enkelt är så hungrig att man kan inte sluta äta, men i alla fall. Jag var rädd över att min kropp skulle inte tåla matmängderna och var konstant tvungen att stanna hemma med min svullna mage. Nu önskar jag att jag inte hade behövt lida genom det hela utan stöd, men att förlora kontrollen över maten var något jag skämdes helt rejält över och mina föräldrar såg då väl inget behov för att kontakta vården då jag ändå åt. Det positiva var att jag var tvungen att sluta mina kompenseringsbeteenden (idrott) och lärde mig äta regelbundet. De gick ändå flera år innan jag fick mina matvanor normaliserat och ens någolunda grepp av livet.

I början av coronatiderna började jag må sämre psykiskt och satsade då på att träna mera för att må bättre. Jag visste att mera tränande skulle leda till att mina tankar om mat skulle öka, men samtidigt bestämde jag mig också för att inte bry om det. Man kan väl inte begränsa sitt fysiska aktivitetsnivå resten av livet bara för att man någon gång haft ett osunt förhållande till sånt. Jag antog, att tankarna som kretsade runt ätande och tränande skulle sluta så småningom, men det gjorde de inte.

Fick ett nytt och stressigt jobb, vilket sämrade aptiten. Jag bestämde mig då igen att inte bry mig om det, för det sägs att det är helt okej om man äter sämre då man har en svår livssituation eller liknande. Men det kändes att aptiten jämnades inte ut tillräckligt. Jag reagerar på allt nytt med illamående så man skulle få koncentrera sig hårt på att äta tillräckligt för att inte gå ner i vikt.
Minskar jag mitt energi-intag blir jag dessutom lugnare och samtidigt mer energisk liksom. Fattar nog att det är för att kroppen inte fungerar optimalt, men fenomenet motiverar mig då inte heller att äta bättre.

Jag orkar inte leva som jag nu gör, men jag orkar inte heller göra något åt saken. Jag är jämnt trött, orkar inte riktigt träna eller intressera mig för något extra (Fast dessa kan nog bero på annat också) och tänker konstant på följande måltiden.
Jag är ledsen över att jag kan fortfarande inte sluta tänka excessivt på matmängder och näringsvärden, att det verkar inte finnas någon utgång från detta.
Samtidigt har jag i stort sätt gett upp med att kämpa emot. Om jag nu får en bättre fiilis av att veta energi-innehållet av mitt morgonmål så får jag väl räkna det. Eller om jag är nöjdare med mig själv om jag tränar en viss antal timmar/vecka så får det väl vara så.

Jag tror mig inte ha en ätstörning, det är mer det att tänker på maten mer än jag skulle vilja och att jag har inte ork att äta ordentligt. Ibland oroar jag mig över att få benskörhet av att äta mindre än jag optimalt borde. Har mens, men cykeln har blivit längre och blodmängden definitivt mindre under de senaste åren. Tidvis skärper jag mig alltså med ätandet, men lämnar det nästan lika fort. Det är svårt att äta större portioner, för då minns jag hur dåligt jag mådde under min "hetsätningsperiod", och för övrigt också skulle jag helst leva på bröd och gröt för att slippa tänka på måltiderna.

Hela det här att jag började träna mera och slutade bry mig om dålig aptit fick sin början för 2-3 år sedan då jag kontaktade studenthälsan för att jag tyckte att det var jobbigt att må dåligt inför allt nytt och ha en tendens att väja från allt obehagligt. Fick diagnos på ångest och råd på att man ska fortsätta göra sådant man är rädd för, så vänjer man sig genom repetition. Det är det jag försökt tillämpa genom att träna även om det väcker osunda tankar och att fortsätta göra saker som känns svåra fast det då också blir svårare att äta. (Och ja, jag har mindre ångest och känslor i överlag över livet allmänt då jag äter mindre)

Studenthälsan har också en app om näring och kost, och i den säger en professionell att ätstörningar beror på att man försöker lösa utvecklingspsykologiska utmaningar genom maten eller kroppen. Det är säkert sant, men det känns obehagligt att jag blivit sådan som valt att reagera på denna okonstruktiva sätt på helt vanliga utmaningar i människolivet.
Det känns att min situation pågått så länge att jag inte hinner ta ikapp de andra gällande dom åldersspecifika utvecklingsmål man tydligen ska nå för att leva ett bra liv.

Jag har nu här försökt att inte ge en deltaljerad beskrivning av mina tankar eller beteende kring maten, för jag förstår att det är inte relevant. Det som mest skaver mig i livet just nu på riktigt är att jag 1) är ensam och 2) ligger efter i studierna. Antagligen borde jag försöka skaffa mig vänner och studera flitigare i stället för att hålla på med mat, men det känns omotiverande det med. Spelet börjar vara slut på alla livsfronter oavsett om jag försöker bli bättre eller inte. Jag har ju haft brist på nära relationer de senaste tio åren (vilket säkert bevisar poängen av studenthälsans ätstörningsexpert) och jag är ju ändå en akademisk besvikelse, så t.ex. sämre kognitiva funktioner som kan resultera av ett undernäringstillstånd känns inte som något större problem.

A