Men det finns ätstörning som heter EDNOS, eating disorder not otherwise specified, eller vad det nu var förkårtning på... Är det ednos jag har nu då?
Och angående det där med proffecionell hjälp, har gått nu i ett år hos en kurator, emellanåt hos en psykolog, och inte noga med det utan jag har också sprungit hos skolhälsovårdaren ungefär 1-2ggr i månaden, fått massor med hjälp för att just slippa mina ätstörningar men det vill bara inte hjälpa. ett tag hjälpte det faktist måste jag erkänna, för jag gick upp ca.2kg, men sen dess så har det hållits på samma eller gått lite grann ner åt...
Angående matallergier, skolhälsovårdaren var nog ner till köket och pratade med köksårna och jag fick faktist specialkost, men jag klarar inte av vissa dåfter heller så det förvärrar situationen ytterligare, så jag har helt enkelt slutat att gå ner till matsalen och i stället vandrar jag ner till min pappas lägenhet och sitter där över matrasten och sedan hittar jag alltid på någon maträtt som jag "ätit" som lunch hos pappa, (mamma och pappa har varit skilda nu i 11 år). Han bor ca.200m ifrån skolan så hinner bra ner dit och upp tillbaka till skolan på en halvtimmes matrast.
Hej igen,
Bra att du skrev igen, ätstörningen EDNOS passar absolut bättre in på dig, men jag är absolut ingen ätstörningsexpert men verkar rimligt. Denna typ av ätstörning borde vara samma som UNS, utan närmare specifikation, på svenska då alltså. Denna typ av ätstörning hade fallit i glömska hos mig, så igen, bra att du frågade upp om saken.
Det viktigaste är ju förstås inte vilken typ av ätstörning du har utan att du har ett ohälsosamt beteende som borde få ett slut så snabbt som möjligt.
Du verkar ju vara väldigt medveten om vad du gör fel och har sökt hjälp utan framgång. Det brukar nog vara så då man drabbats av en psykisk sjukdom att man behöver mycket hjälp och under ev en lång tid. Jag tycker det är bra gjort av dig att du sökt hjälp, fortsätt med det! Vad var det som fick terapin att fungera en gång? Försök tänk tillbaka på det och prata om det då du är och pratar med någon. Försök även vara så ärlig du bara kan mot de som vill hjälpa dig, det är viktigt.
Ibland kanske det känns som väldigt inkränkande att få hjälp, men tänk på att alla vill just ditt bästa, hur irriterande det kanske än kan kännas ibland.
Vet din familj om detta? Dina vänner? Det brukar alltid kännas bra att berätta om vad som är jobbigt.
Jag hoppas du får ordning med dina destruktiva tankar och att du njuta av livet snart igen! Livet handlar ju inte om att må dåligt och tänka på mat och kroppen osv.
Läs gärna här för mer info : http://riksforeningenmotatstorningar.se/
Styrkekram till dig! Du är inte ensam om detta! /Anna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar