vikten i familjen

Svar till rubrik Vikten i familjen

Ett stort tack till dej för att du skrev till Decibel. Du och många andra ungdomar kämpar på med svåra saker som gäller vikt och ätande. Trots forskning så vet man inte ännu helt säkert vad som orsakar ätstörningar. Man tänker att det kan handla om biologiska, psykologiska, sociala och kulturella orsaker som alla samverkar på något sätt. Den media vi utsätts för dagligen liksom hjärntvättar oss att tro att man blir både lycklig och smart om man bara har rätt utseende.

Vilken tur att du har kommit till en insikt om att det inte är så. Du skriver att du går till ätstörningskliniken för att få hjälp och jag är så glad för det. Förstår bra att det känns skrämmande, någonstans inom dej finns kanske en tro att genom att gå upp i vikt så kommer också de negativa sakerna tillbaka, som problem med självförtroende och mobbning som du utsattes för i lågstadiet. Det har säkert satt djupa spår och fått dej att tro att du inte duger som du är.

Vi människor har ofta ett konstigt sätt att fundera på saker. Vi sätter upp olika mål och tror att bara vi når vårt mål så kommer alla problem att försvinna och vi blir lyckliga. Tyvärr är det inte på det sättet även om målsättningar och att lyckas är viktiga för en människas självförtroende.

Det som är ännu viktigare är att lära känna och acceptera sej själv oberoende av yttre faktorer, och det är väldigt svårt om man i ung ålder, gång på gång utsätts för tråkiga händelser och inte får det stöd man skulle behöva för att utveckla en sund självkänsla. Det här kommer du att få hjälp för vid kliniken och jag är säker på att du klarar av att gå upp i vikt, få tillbaka din livslust och framförallt en tro att du är värdefull oberoende hur du ser ut. Låt det ta den tid det tar och ta vara på denhär tiden som något du behöver för hela din framtid.

Det som du egentligen ville ha hjälp med var hur du skall kunna hjälpa dina föräldrar. De har kanske kämpat med liknande frågor som du, men under en mycket längre period. Det betyder att det kanske kommer att ta lite längre för dem att förändra sitt eget tänkande kring vikt, ätande och motion. Det faktum att du har insjuknat i en ätstörning har säkert fått dem att tänka över egna vanor och jag får en känsla av det du skriver att ni har pratat om dehär sakerna och att de beskyller sig själva för det du går igenom.

Oberoende av vad som är grundproblemet till din ätstörning så tycker jag att det skulle vara klokt att fokusera på det som är nu, och på det som man kan förändra just nu. Ätstörningskliniken har säkert familjesamtal då du kan ta upp dina tankar och din oro för dina föräldrar. Kanske ni kan där, tillsammans med en terapeut, göra upp en plan som också inkluderar dina föräldrar. T.ex. varje kilo du går upp så skall de gå ner. Jag är helt säker på att de vill ditt bästa och är villiga att ändra på en del saker om de förstår hur viktigt det här är för dej.

Förändring tar alltid tid och kan väcka motstånd till en början, men om ni kan prata igenom era tankar och känslor så kommer det att bli bra. Vi bär alla på olika upplevelser som kan ha varit traumatiska. Olika upplevelser kan göra att vi börjar tycka illa om oss själva eller försöker skydda oss genom olika metoder. Vissa börjar äta för mycket eftersom det ger tröst för stunden, andra kanske motionerar hela tiden och försöker på det sättet fly från ett illamående. Vad vi än gör eller har gjort så har det varit det bästa vi kunde i den situationen och ingen skall skuldsättas för det. Genom gemensamma samtal kan man komma underfund med varför man valde en viss metod och att den metoden kanske inte längre fungerar. Då är det dags för en förändring. När ett förändringsbehov kommer inifrån, genom att vi inser något om oss själva, så har det alla möjligheter att lyckas.

Kanske ni kan tillsammans i din familj stöda varandra till en förändring? Fortsätt att bry dej om både din egen och dina föräldrars hälsa och visa med ditt eget exempel att du kan klara av det här. Kom alltid ihåg att du är värdefull precis som du är, så kommer du nog att hitta balansen i livet - ett litet steg i taget.

Kram och Lycka till! Kirsi