Dålig självkänsla:[

Hejsan!

Ursäkta att du fått vänta en stund på svar, vi försökte skicka din fråga åt en person som är specialiserad på självkänsla men fick aldrig nåt svar trots påminnelser så kanske hon inte kollar sin mejl just nu av någon orsak. Men jag kan svara dig :)

Ledsen att höra att du inte mår så bra. Det verkar finnas ganska många bidragande orsaker till det samtidigt, så inte konstigt om du känner att det är lite för mycket på en gång just nu för att det ska vara riktigt hanterbart. Redan tonårstiden i sig själv så är ju inte så lätt att hantera för många (när både kroppen och hjärnan ändrar en massa), så om man lägger till andra saker samtidigt så kan det börja kännas riktigt jobbigt. Men det blir bättre, jag lovar!

Det kommer upp ganska mycket olika teman i din fråga så jag ska bryta ner dem i olika punkter här i mitt svar, hoppas det inte blir allt för förvirrande att läsa :) Du kan alltid skriva in igen om det är nån av de här punkterna som du tycker att du vill prata mera om. Om du skriver i hemliga rutan att du är samma person som ställde den här frågan så kan jag svara som en ”fortsättning”.

Det låter som att mycket av det negativa du upplever med dig själv kommer av att du inte har så bra självkänsla just nu. Jag vet inte varför det blivit så, men det är rätt vanligt i din ålder överlag när det är så mycket som händer och man försöker hitta sin plats i världen. Det positiva är att det går att göra självkänslan och självförtroende bättre. Och när det blir bättre, så bildar det ofta som ”ringar på vattnet” som även gör de andra områdena i ens liv bättre. Men det här händer förstås inte över en natt. Mest handlar det om att programmera om hur man tänker om saker och sig själv. Det kan man behöva hjälp för (eller i alla fall så går det snabbare då än om man gör det själv), så jag skulle rekommendera att du söker dig exempelvis till kuratorn och säger du vill jobba på din självkänsla. Vi på Decibel har också en lista som du hittar HÄR om hur du stärker självkänslan.

Annars ett allmänt tips som jag kan ge dig är att du försöker sluta slåss med dig själv. Det tjänar ingenting till att göra det (även om jag också förstår att det kan vara svårt att sluta). Tänk hur annorlunda det kunde vara om du på nåt sätt fick all den energi som du lägger på att ogilla dig själv svängt till något annat. Allt det hat du sätter mot exempelvis din kropp ändrar ingenting till det bättre, och du vet om det själv, så försök att sätta ett stopp i dina tankar när du märker att de går åt det hållet. Försök att kompensera de tankarna med att tänka något positivt om dig själv, oavsett då om det känns som att du hittar på eller inte, men som en övning. Sen så BEHÖVER du faktiskt inte älska din kropp heller om det är svårt att göra det (ibland tycker jag att folk stressar så mycket om att blablabla du ska älska din kropp, men vadå, kan inte kroppen någon gång bara få vara neutral och göra sin grej ifred?). Man kan sträva efter att försöka nå någon sorts kroppsacceptans. Kroppen är fordonet som tar en genom livet. Du är inte din kropp, men du bor i den just nu, och den ska ta dig genom det här livet, så ta hand om den så den orkar länge :)
Ursäkta om jag blir morbid nu men jag säger det här för att ge perspektiv: när jag dör så ser jag ingen vits i att jag har det snyggaste liket i kistorna. Det är inte därför jag har levt, och det är inte min kropp jag vill att folk kommer ihåg mig för, utan min person. Så det gör ingenting alls om det syns på min kropp att jag levt ett liv fullt ut. Njutit av mat jag gillar, har några skavanker här och där efter att ha varit ute på diverse äventyr, nåt ärr som vittnar om att jag varit en kännande levande varelse, rynkor efter att ha skrattat mycket, stretch marks av att min kropp har anpassat sig vartefter jag vuxit och ändrat.

När det gäller kroppen så ändrar dessutom trenderna för hur man ”ska” se ut hela tiden, så det är ingen vits att försöka pusha in sig själv i ett fack när det ändå kommer ändra, och vi är skapta olika av naturen. Bäst är att försöka hitta såna kläder och sån stil som man trivs bra i hela tiden oavsett.
(P.S. med detta sagt nu har större lår faktiskt trendat ett tag, så det finns alltid någon som gillar det man inte gillar med sig själv, det behöver man komma ihåg – trender eller inte!)

Att man jämför sig mycket med andra är ju en stor bov för ens självkänsla, speciellt med social media där alla bara postar det som ”ser bäst ut”. Och som du säger så har många modesidor modeller som alla är av ganska samma storlek så det blir svårt att se hur ett klädesplagg skulle se ut på en själv. Det här är rätt irriterande, och det är många just nu som försöker ändra på det. Som tur är har många modekedjor märkt det och börjat utöka variationen på sina modeller! Så vi går åt rätt håll, även om vi inte riktigt är helt framme ännu. Försök att istället för att jämföra dig själv tänka att det är modehusen som gör fel om de bara har en sorts modell – dessutom ofta en sån modell som inte alls representerar hur majoriteten av människor ser ut! För ärligt talat, om man ser runt sig på en strand, hur många ser faktiskt ut så? Knappt nån. Så försök att bli på de som har modesidorna istället för att bli arg på dig själv, för du har ju inte gjort nåt, du existerar ju bara :)

Jag önskar att du skulle våga tro mera på dina vänner när de säger att du är fin och bra. Jag tror INTE de skulle säga det om de inte menade det! De skulle ju heller inte vara med dig om de inte tyckte du var en bra person. Alla kan vi ibland ha sämre dagar och säga sånt som kanske låter mer elakt än vi menade det, men det är en del av att vara mänsklig. Vi har alla känslor som vi måste få uttrycka. Men om du ibland känner att du sagt nåt som gått över gränsen så kan du ju välja att be om ursäkt för det helt enkelt, eller fråga dina vänner om de tyckte att det du sa var elakt och säga att du inte menade det så. Men då behöver du också tro på dem när de säger att de inte tagit illa upp. För det är DERAS ansvar i så fall att säga till, speciellt om du frågar om det.

När det gäller dina ärr så får du gärna skriva in en ny fråga om dem om du vill, där du berättar mera, så kan jag ge lite närmare råd ifall du vill..? Men här lite allmänt: Det kan kännas besvärligt att ha ärr, som att man är ”märkt”. Och de kan vara jobbiga att se på för att de påminner en om olika saker, och man kan bli besvärad om andra ser dem, för att man inte vet vad andra tänker. Men de är där nu, det kan man inte göra nåt åt, så det är bäst att försöka acceptera dem. Men kanske det går att försöka ändra på deras betydelse för dig? Exempelvis som en påminnelse om dina goda förmåga att läka, även psykiska sår. Och ärrvävnaden är hårdare än annan hud, så man kan kanske se det som symbolik för hur allt du gått genom kommer att göra dig till en starkare människa i slutändan bara du orkar genom det här nu. Jag har hört vissa människor säga att det hjälper dem att rita fina bilder över sina ärr, eller att sätta tillfälliga tatueringar över dem (finns ganska snygga att köpas idag, inte bara såna där som man hade som barn).

Du säger att du inte vet om du ska prata med din mamma. Det där får du helt välja själv, du måste inte prata med din mamma om det du upplever, men jag tror i alla fall det vore bra om du pratade med någon vuxen? Så om du känner ens lite att du vill prata med din mamma så tror jag nog att hon skulle uppskatta att få en inblick i din värld. Hon har ju också varit ung, så hon kanske vet mera om det du känner än vad du kanske tror.

Irriterande om människor sånt som i exemplen åt dig. Där måste du också försöka tänka att det de säger, säger mera om dem som personer än om dig. Och om du vågar så kan du också prova att säga i såna situationer att du inte tycker om hur de uttrycker sig. Öva att stå på dig.

Ledsen att höra att din lillebror verkar ha aggressioner som han tar ut ibland på dig. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska rådgöra om det, när jag inte vet så mycket om situationen i övrigt. Men jag tycker det är bra att ni överlag kan prata om det inom familjen. Kanske finns det stunder när din lillebror överlag är lugnare och du kunde prata med honom ordentligt om det här, hur det får dig att känna dig när han slår? Det kan vara att han inte tar det till sig när han är arg, men bättre när han är lugn. Fråga då varför han slår, och försök se om ni kan hitta nåt annat sätt han kunde få ut sina aggressioner. Kanske slå mot en kudde, eller ha något annat ”aggressionsobjekt” som det är okej att ta ut det på?

Hoppas din situation blir bättre snart! Du är värdefull!

Kram, Kix