Nu är jag här igen. Jag skulle säga att jag för tillfället känner extra mycket sorg, för jag blev väldigt förälskad i en tjej i november och som inte alls verkar så tillgänglig som jag först trodde eller hoppades. Hon väckte så himla mycket i mig som låg slumrande. Jag tycker att hon är så häftig, hon lever fullt ut, har en passion för livet och ser optimistiskt på allting. Dessutom är hon väldigt nyfiken på andra människor. De delarna har jag i mig också, men jag har på grund av ältande och olika rädslor hållit dem tillbaka. Så när jag träffade henne behövde jag konfrontera allt det som hållit mig tillbaka så länge. Ibland blir det ju så när man träffar en fantastisk person man tycker att man klickar med: man känner att man blir hel, samtidigt som man får syn på precis allting hos sig själv som skaver. Jag visste att jag behövde släppa på all kontroll, allt ältande och alla rädslor och äntligen börja leva fullt ut, det fanns liksom ingen återvändo. Förstår du vad jag menar?
Förra helgen var jag på en fest hos henne. Jag var inte ens bjuden, utan det var en gemensam vän till oss som bjöd med mig. Detta gjorde förstås ont. Men jag levde ändå ut på festen, gjorde allt som föll mig in och tog vad jag ville ha. Det fanns någon sorts urkraft i mig, en stor passion och lyskraft som bara måste ut. Den kraften har jag haft i mig i alla år och det är först på senaste år, och ännu mer det senaste året som den verkligen fått uttryckas. Jag pratade med en massa personer på festen, hade en konversation på nederländska, bytte musik så hela stämningen förändrades till det bättre och hånglade med två tjejer - varav en var tjejen jag är kär i. Jag berättade att jag var attraherad av henne, och hon sa att hon kände samma sak. Det är så otroligt att vi kysstes, som om det vilade en ickeverbal överenskommelse över vad vi var. Hur visste vi att vår dans skulle leda till en kyss, när vi inte uttalat något tidigare? Blir så fascinerad. Hur som helst tror jag inte att det kommer bli något mer: hon känns för osäker, som att hon inte vågar visa hela sig själv och sin sårbarhet och hon har själv sagt att hon är ganska blyg när det gäller tjejer. Och nu har jag i princip gett upp på henne. Det är så fruktansvärt sorgligt, för hon är verkligen nära det jag längtar efter förhållandemässigt. Henens energi, kärlek till livet, hennes djupa tankar om den mänskliga existensen och universum. Det är så ovanligt att man möter sådana personer. Igår bara grät och grät jag på golvet en lång lång stund.
Jag är så stolt över mig själv att jag vågade. Så här i efterhand känns det dock som att jag varit för ivrig och inte hade tillit till processen, jag var för otålig och ville veta genast hur det skulle gå. Jag kände mig så levande men också så trygg i hennes sällskap. Jag vet att min otålighet beror på att jag varit så utsvulten på kärlek under alla år - för att jag själv varit stängd och inte kunnat älska. Bara i ett år har jag varit så här sprudlande och min kärlek till världen har bara genererat mer kärlek. Jag beskrivs numera ibland som öppen och spontan, något jag jobbat fram till i nästan hela mitt vuxna liv. Jag fyller 28 år i år.
I över tio år har jag jagat efter något jag inte riktigt vetat vad det är, och nu tror jag egentligen att jag nått fram. Men rastlösheten är ändå kvar. Jag har så bråttom att leva ut hela mig själv, uppleva, älska, känna de stora känslorna, särskilt nu när jag faktiskt erfarit att jag kan det. Det är så oerhört stort för mig att ha nått dit, men samtidigt en sorg att jag inte kunnat det förrän nu. Jag vill inget hellre än att ha genuin, djup och samtidigt lekfull mänsklig kontakt. Djupa samtal, dans, äventyr, skratt... Kärlek. Det är så konstigt, för varken min mamma eller syster är så här. De är mycket mer förnöjsamma och har inte lika stora förväntningar på livet. Min mamma säger att hon inte vet någon som lever ut så mycket som jag gör, men ändå känner inte jag att jag lever till max, för jag har fortfarande rädslor och ältande tankar som håller mig tillbaka. Först när jag inte tänker lika mycket kommer jag att kunna leva fullt ut på riktigt, även i de lugna och harmoniska stunderna av livet.
Det senaste året har jag gått i KBT och fått god effekt. Jag ser mer positivt på livet nu och fastnar inte lika mycket i grubblerier. Jag är mer förlåtande och snäll mot mig själv. Jag tycker inte att det är lika jobbigt att vänner är i relationer och ser det numera som fullt möjligt att någon kan bli kär i mig och välja mig. Jag vet att jag kan bli älskad som den jag är. Jag har jättefina vänskapsrelationer och en fin familj. Jag har fortfarande kvar lite tvivel på att jag VERKLIGEN kan bli älskad som den jag är, dock, för att jag ännu har grubblerier som hindrar mig från att leva som jag vill. Mitt mående blir en så stor del av mig och jag vill också kunna vara annat än mitt mående i mina relationer, men det får inte lika stor plats. Jag är också kvar i föreställningar om att jag måste vara spännande för att andra ska gilla mig, dock inte lika mycket som förut.
Hon som jag är intresserad av ska jobba utomlands i sommar och till hösten på utbyte på andra sidan jorden. Blir så oerhört rastlös av detta och tänker att jag också borde ta vara på livet mer. Hon är så mycket häftigare än jag och jag både inspireras och blir smått nedslagen. Jag är också medveten om att det mycket väl kan vara så att hon drivs av en liknande rastlöshet som jag och vill att hennes liv ska se bra ut utåt - hon har till exempel berättat att hon gärna vill uppfattas som cool. Men ja, jag vill kasta mig ut utan att tänka, vara verkligt spontan och bara se vart livet leder mig. Och samtidigt vara autentisk mot mig själv.
Jag har en kompis som för kanske tre år sedan sa: "Men [mitt namn], behöver du verkligen jaga så mycket? Är du inte redan där du vill vara?" och jag insåg att hon hade en väldigt viktig poäng. Jag vet inte vad jag jagar hela tiden, men jag har alltid en känsla av att livet håller på att springa ifrån mig. Ingenting är nog, jag längtar bara efter ännu mer djup kontakt, lekfullhet, dans... Att få känna mig verkligt levande tillsammans med andra människor och möta alla mina rädslor. Allra, allra mest längtar jag efter att få vara kär tillsammans med någon och att få utforska någons kropp och världen tillsammans med den personen. Jag vill vara med någon som också älskar livet, någon som inspirerar och fascinerar, som jag dessutom kan vara helt mig själv med... Och för att kunna det vet jag att jag själv också behöver vara en sådan person. Jag behöver ha tillgång till den levande sidan av mig själv även utan att någon annan tar fram den.
Jag mår inte så bra just nu. Jag sover dåligt, känner mig smått manisk, har en konstant stress i kroppen, särskilt i och med den här personen. Från det att jag träffade henne till nu. Jag kan inte hantera att träffa intressanta personer, jag blir bara lyrisk och LÄNGTAR efter att få älska dem och att bli älskad tillbaka. Min kärlek vill bara ut nu när den varit instängd i så många år. I begynnande vänskapsrelationer dukar det dock bra, jag är bra på vänskap och processen blir oftast väldigt naturlig. Jag känner mig lugn här.
Min mamma, som annars är väldigt förstående, förstår inte den här uppjagade delen av mig. Hur jag kan vara så intensiv i min inre energi och varför jag är på ständig jakt efter nästa nivå av livs levande liv. Var kommer detta ursinne ifrån? På många sätt har det ju varit en fantastisk drivkraft och jag har sprängt nya och nya och nya gränser och uppnått nivåer jag aldrig trodde var nåbara för mig och ibland har jag en svindlande känsla av att allt är möjligt. Men det känns varken sunt eller hållbart att hålla på så här och jag märker ju hur jag emellanåt har overklighetskänslor osv. Än så länge klarar jag av vardagen, men jag vill också verkligen bara kunna ta det lugnt och njuta av det stillsamma. Det kan jag ibland, men stressen försvinner ändå inte. Den 1 mars ska min läkare ringa mig igen och då ska jag se om jag kan få någon form av SSRI i kombination med terapi möjligen. Kanske ska testa interpersonell psykoterapi, som min internetpsykolog nämnde. Vill också börja jobba mer med medveten närvaro.
Huj vad långt det blev... Har ni några tankar? Varför är jag sån här, varför är min törst så outsläcklig och varför är min mamma och syster så annorlunda trots att vi är så nära släkt? Jag tror inte att mina tendenser uppfattas så mycket utåt om jag inte själv berättar om dem, utan vet att andra ofta uppfattar mig som en lugn och balanserad person. Vilket jag OCKSÅ är. Jag är väldigt medveten om mina inre processer och reflekterar mycket över mina tankar och mitt beteende. Jag skulle säga att jag känner mig själv ganska väl. Men just den här delen är fortfarande lite av en gåta för mig. Det är så omvälvande att ha gjort den här inre resan, jag kan knappt förstå det. Och ändå känns det som att jag har så långt kvar. Det finns så mycket mer liv som vill levas, inte bara i ös och fart, utan också i stillhet, ord, musik och reflektion. Vad tänker ni?
Är det förresten möjligt att Kix svarar även på detta? Hihi. Tack för att ni finns <3 M
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej M!
Tack för din text, du skriver som vanligt väldigt insiktsfullt och välformulerat. Kul att höra att du också har fått något ut av mina tidigare svar – fast jag stundvis har känt att de blivit en smula flummiga :D
Nu har jag äntligen tid att sätta mig ner och svara på även detta, tack för ditt tålamod.
Ledsen att höra att du upplever sorg, men trots det så låter det också som att sorgen du går genom är av det transformativa slaget, och därav kanske tillochmed nödvändig fast det är jobbigt..?
Fint att du fått uppleva förälskelse, trots att det också lett till komplicerade känslor. Det låter fantastiskt att du kunnat spegla dig i denhär tjejen – och möta sidor i dig själv som du hållit tillbaka. På ett vis så har du fått en modell av hur de här sidorna i dig själv KAN uttryckas. Sen behöver du hitta hur de ska uttryckas naturligt som DU är. Det tror jag du kommer finna med tiden. Det hjälper verkligen att vara i sammanhang som känns mottagliga för öppenhet, så det är tryggt att ”öva”. Det låter som att festen var ett sånt sammanhang.
Det låter som att du hade jättekul på tjejens fest! Glad att höra att du fick lysa upp, och att du vågade ta plats. Det låter också som att du gav andra av din energi, vilket är en fin sak. Modigt att du vågade berätta för tjejen vad du kände! Det låter som att er energi klickade bra på festen, med tanke på att ni var så samspelta.
Du skriver dock att du inte tror att det kommer bli nåt mera, pga att hon känns för osäker, att hon inte vågar visa hela sin sårbarhet eller hela sig själv, och att hon är blyg när det gäller tjejer.
Nu ska jag vara lite provocerande med dig här, för jag tror du klarar av det; du tror inte att du projicerar lite här? Du har själv skrivit om hur du känner inför att visa din sårbarhet, och om din längtan efter kärlek men att det inte alltid gått så lätt? Jag funderar på detta för att du själv skriver att du kunde spegla många av dina positiva och spännande egenskaper i henne, så jag undrar om dessa andra saker också är sånt du speglar, eller kanske rent av projicerar in i henne en smula? Låter du dina egna rädslor och osäkerheter komma emellan omedvetet?
Jag förstår att du är ledsen över situationen, men jag undrar samtidigt om det kanske ändå skulle vara värt att lära känna henne lite bättre innan du ger upp på det här..? Det kan ju mycket väl vara att du har rätt om henne – att ni inte funkar på grund av orsakerna du listar – men ur det perspektiv som jag läser det här så låter det också som att det inte riktigt går att veta säkert ännu. Var försiktig med att gå händelserna i förväg. Ni har ju uppenbart bra kemi, så vem vet, åtminstone en fin vänskap kanske går att hitta där...
Hur känns det för dig att hon ska åka utomlands, förutom det att du är lite avundsjuk på upplevelsen i sig? Finns det någon rädsla där för att knyta dig för hårt an henne, med tanke på att hon ändå ska iväg snart?
Oavsett hur det går med tjejen, så tycker jag det låter som att upplevelserna du fick från denna fest har varit riktigt lärorika och nyttiga för dig! Och jag håller med om att du ska vara stolt över dig själv för att du vågade! Det är dessutom superhäftigt att folk nuförtiden beskriver dig som öppen och spontan, och att du kan se hur det som du jobbat med dig själv ger resultat.
Din ålder är intressant på det viset också, för det är som att nåt visst genombrott händer i många människors liv just där vid brytningsskedet av 27-28. Jag är några år äldre än dig, och med flera vänner så har vi i efterhand diskuterat att det kändes som att man kring den där åldern på nåt vis knöt ihop det som man jobbat för kring sin egen identitet sedan tonåren uppåt. Det här kan vara en kris för många – men det verkar också vara ett genombrott där det sen blir bättre. Man slutar ju inte utvecklas för det förstås (kan man ju hoppas iaf haha), men det känns som att man gör det med lite mera tillit till sig själv.
Kom ihåg att du ännu är ung, och fast det känns som att tiden går fort och du har en viss sorg över att du inte kunnat leva ut allt av dig förrän nu – kom ihåg att de flesta faktiskt inte kan det, egentligen. Du ligger inte efter. Du har inte slösat tid. Du har jobbat med dig själv, och lärt känna dig själv. Du har hela livet framför dig att (fortsätta) utforska!
Din rastlöshet är på sätt och vis en gåva, fastän den stundvis är jobbig. Med gåva så menar jag att den ger dig ett stort driv. Alla har inte det här, och förstår kanske därför det inte heller. Det måste finnas olika människotyper i ett samhälle – de som hela tiden är på gång, pushar på gränser, utforskar, och vars tankar går fort, samt de som är mera förnöjsamma i stunden, lugna, och tar dagen som den är. Skulle vi bara ha av sistnämnda typen så skulle mänskligheten utvecklas rätt långsamt. Skulle vi bara ha av förstnämnda så skulle vi inte ha den bas och stabilitet som behövs för utveckling att ta fäste. Så det finns en poäng i att vi är så här olika.
Vad bra att du har gått i KBT! Att gå i terapi, oavsett typ, är en av de bästa gåvor man kan ge sig själv. Fint att det har haft effekt. Min egna erfarenhet av terapi är också att man inte ens ser hur mycket man har lärt sig förrän några år ner på stigen från att man slutat gå i terapi. Så du kommer antagligen nog fortsätta se resultat på allt det som du jobbat på. Det låter dock också som en bra idé med mera psykoterapi, ifall du bara får det beviljat. Jag tycker det låter som att du skulle vara väldigt mottaglig för det, med tanke på din förmåga att tänka och resonera självmedvetet och insiktsfullt.
Har det gjorts några utredningar på dig med tanke på att du skriver att du varit i kontakt med läkare och mentalvård? I vissa fall kan det ju exempelvis ligga ADHD bakom ett starkt driv och rastlöshet, sökandet av dopamin, och drömmande (och depression/ångest). Det har missats ofta bland flickor för att symptomen kan se annorlunda ut än bland pojkar, för att flickor maskerar symptomen mera och tar ut dem inåt. Säger ju ofc nu inte att du har det, bara att om du ändå är i kontakt med vården så kan det ju vara en god idé att fundera på om det kan finnas någon neurologisk orsak till varför du är så rastlös (obs, säger dock absolut inte att det är något fel på att vara rastlös som person). Orsaken till varför jag tar upp det här är för att du skriver att du också skulle vilja klara av att ta det lugnt och njuta av det stillsamma, men att du ofta känner rastlöshet och stress även när du försöker göra det.
Du kanske själv är en sådan som vissa andra upplever leva fullt ut, jämfört med deras mått mätt? För att du bejakar dig själv mera än många gör, och utmanar dig själv? Har du någon gång tänkt på att någon kanske ser på dig och tänker liknande saker som du själv upplevde när du var runt denhär tjejen?
Vad är det att leva fullt ut? Gör någon av oss ens det? Eller är det en strävan lite liknande som att ”bli en bra person”, eller ”fred på jorden” – att det kanske inte är 100% uppnåbart i sin renaste form men det ändå är något man ska sträva till för att befinna sig i en positiv utveckling..?
Förlåt för alla filosofiska frågor, men jag tror det kan vara bra att fundera över dessa saker, för att det klargör vad det egentligen är som man vill uppnå, och vad som är realistiskt. (nu ska det kanske tilläggas att jag i eget liv stundvis föraktar tanken om ”realism” så jag är kanske lite av en hycklare nu som skriver såhär ;P )
Jag tänker också att man lätt jämför sig med andras version av vad ”ett liv fullt ut” är. Och alltid om man jämför sig så behöver man minnas att man inte egentligen ser vad den andras inre processer på riktigt är, hur personen upplever det. Exempelvis med tjejen som du gillar som ska åka utomlands – det att hon ärligt har sagt att hon gillar att uppfattas som cool. Då kommer detta vara en drivkraft för henne, som gör att hon presenterar saker hon gör på ett vis som vinklas som coolt, och också väljer att göra saker som hon tycker är coola. Obs, jag säger inte att det är något fel med det alls, bara att det är bra att tänka på att den inblick folk ger en i ens liv alltid är lite vinklad utgående från deras egen agenda och vad som är viktigt för dem. Så man gör bäst i att lyssna till sig själv.
Jag tycker mig läsa ”mellan raderna” en smula att för dig så är en stor del av vad det innebär att leva fullt ut, att leva ett liv som inte är styrt av ältande och rädslor? Stämmer det?
Rädslor lär vi människor alltid ha, men det är ju nog uppnåeligt att med medvetenhet och övning inte vara lika styrd av dem.
Jag har personligen lite som en livsfilosofi att utmana mig själv genom att söka mig till sånt som gör mig nervös (nervositet är trots allt en annan sida av rädsla). Då menar jag förstås inte farliga situationer där intuitionen säger att jag inte borde göra så, utan mera situationer som är utmanande på ett sätt som kombinerar nervositet med en känsla av spänning och en osäkerhet som är mera av slaget ”klarar jag av detta”. Att öka på svängrummet i sin bekvämlighetszon. Det är intressant att titta tillbaka i tiden och se hur saker som man tidigare var väldigt nervös över nu känns naturliga och lätta, men det dyker ju också alltid upp nya nervositetsgränser att tumma på, man blir aldrig helt kvitt dem. Och tur är ju det på ett vis – så vi får möjligheten att utvecklas under hela livet!
Varför du är så olik din mamma och din syster trots ett nära släktskap är lite svårt att säga – men ibland så hoppar såna här drag helt enkelt över generationer. Kanske din gammelfarmor var en riktig äventyrare enligt hennes samhällsklimat sett – vem vet :)
Jag hoppas du hittar balansen som du söker! Men låt dig själv också njuta av stunderna när du är upprymd och full av känslor och drömmar. Det kan vara att när du låter dig själv utforska dina toppar och ger dig hän mera såsom du har gjort på sistone – så kommer också de lugna stunderna att infinna sig naturligt som kontrast. Och det går att öva på, exempelvis genom att lägga sig ner på golvet och ha som projekt att lyssna genom en låt eller ett album, och verkligen bara lyssna i stunden på varje ton och instrument.
Jag önskar dig all lycka till! :) <3
Kram, Kix
1 Kommentarer
M 07/03/2024 7:49am (51 dagar sen)
Hej, det är verkligen ingen fara, ta din tid <3
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar