Behöver hjälp med ångest!

Hej!

Ursäkta att du fått vänta så på svar, det var inte meningen! Förlåt! Men nu ska jag hugga tag i din fråga och försöka fundera med dig om hur det ska kunna börja kännas lättare att växla mellan mamma och pappa.

För det är ju klart att det kan vara ett stort och jobbigt problem att vara skilsmässobarn! Vet du, skulle det vara en vuxen som måste bo 3 dagar på ett ställe och sedan byta till ett annat 3 dagar och så tillbaka 3 dagar osv, så skulle alla ojja sig och tycka att nämen det låter nog alldeles för jobbigt, hur orkar du. Men ändå förväntar sig så många att barn ska klara av det hur bra som helst, utan problem och klagomål. Och det är väl kanske ett av de största problemen när det gäller skilsmässobarn idag: de förväntas klara det fint! Dels för att det är så himla vanligt att vara skilsmässobarn i Österbotten idag - var femte tonåring är det - och dels för att folk nu faktiskt inte alla gånger förstår hur det är och hur det känns. En stund kan de nog tycka synd om en och ta hänsyn till en, men de flesta glömmer det ganska snabbt. På något plan förväntar sig ofta föräldrarna också att barnen ska anpassa sig ganska snabbt till den nya situationen, eftersom de själva ganska ofta gör det. Det i sin tur beror ganska ofta på att de själva funderat på skilsmässan ett tag innan de meddelade barnen, så de (eller åtminstone den ena) var mer förberedd. Överlag har ju vuxna andra förutsättningar att anpassa sig, bo ensamma, flexa i sina rutiner osv. än vad barn har.

Så det här kan ganska ofta göra att skilsmässobarn känner att de borde "fungera bra" betydligt snabbare än de kanske själva är beredda att göra. Vi är ju alla olika och tar sådana här gigantiska förändringar på olika vis. Vissa klarar säkert att anpassa sig snabbt, medan andra helt naturligt behöver längre tid på sig. Sedan kan ju vissa ha svårt med andra saker också, exempelvis att överhuvudtaget vara tonåring med alla de utvecklingssteg och kriser och humörsvängningar osv som det innebär - samtidigt som de ska försöka hitta sig själva i den här nya situationen. Dels tar det ofta betydligt längre än man skulle tro att hitta en normal vardag i de två olika hemmen (tex vilka regler gäller hos mamma/pappa, vilka är rutinerna, att minnas att ha med alla saker man behöver...). Och dels gör det att man själv håller på med sin tonårsutveckling det att man själv förändras, och då borde kanske vissa saker runt ikring en ändras ganska snabbt, tex ansvar och friheter man borde/kunde få, vad man behöver av sina föräldrar för slags stöd och hjälp osv. Det är alltså sällan lätt att bli ett skilsmässobarn - men samtidigt får man själv ytterst sällan välja eller bestämma så mycket. Det är i så gott som allt bara föräldrarna som bestämmer hur det ska vara, kanske tillsammans med socialen eller andra myndigheter.

Framförallt har de ju redan bestämt det man själv aldrig skulle ha gått med på om man inte var tvungen: att de alls skiljde sig! Även fastän föräldrarna skulle ha bråkat dagarna i ände och allt skulle ha varit förfärligt före de skiljde sig, så önskar nog alla barn på något plan att familjen skulle ha bevarats hel. Och helst lycklig och välmående. Det är alltså även en sorgeprocess som barnen går igenom, de sörjer det som var och att det aldrig verkar kunna bli som förr igen. Det var ingen som dog, men på sätt och vis förlorade de ju sin familj, den gick sönder. Det här kan vuxna ha svårt att förstå och ta hänsyn till ibland.

Så plussar man ihop allt det här, så är det inte underligt att ett skilsmässobarn får ångest. Speciellt i de skeden då man liksom påminns om ATT föräldrarna är skilda, tex när man ska byta hem mellan mammas och pappas, är det ju lätt hänt att alla känslor kommer upp till ytan. Dessutom kanske man är en sådan person som inte mår bra av ständiga förändringar. Vi kan inte alla vara flexibla och lättanpassade till tusen - vilket egentligen krävs av varendaste skilsmässobarn som bor i två hem. Det här kanske inte ens passar dig, att byta redan efter 3 dagar? Jag har förstått att det blivit allt vanligare att inte bo vecka-vecka, utan just tex 2+2+3 dagar eller 3+3 dagar. Det här verkar passa bättre (Obs, kanske inte bra, för inget barn mår säkert speciellt bra av att vara tvungen att bo på två ställen) för yngre barn som inte vill vara så länge ifrån den ena föräldern. Men du är ju tonåring! Du har faktiskt rätt att själv berätta hur du vill bo - är man över 12 så ska barnet höras i frågor som rör det. Det betyder att de tex vid socialen när man kommer överens om vårdnaden ska höra vad tonåringen själv vill. Det kanske inte alltid går att uppfylla tonåringens önskningar, men man ska försöka. Så kanske du kunde pröva vecka-vecka istället? Nu vet jag ju inte hur mycket yngre din syster är, kanske det är mer för hennes skull som de inte vill ha så långa separationer till era föräldrar? Men du kunde ju fundera med dina föräldrar om att pröva vara längre perioder i respektive hem. Du kanske saknar den andra under den tiden, men lite det kanske lättar genom att prata med den andra i telefon osv?

Det ÄR en enorm sak att bli skilsmässobarn, men det är verkligen inget man ska behöva gå igenom ensam. Det ska INTE vara något man förväntas klara av galant så där med en gång. Du har ju aldrig varit skilsmässobarn förr, så hur skulle du ens kunna veta hur just du ska vara det och ha det för att må bra? Och helt klart mår du inte bra av det just nu! Så därför skulle jag vilja att du gick och pratade med någon utomstående om det här. Kuratorn kanske? Eller en ungdomsledare eller favoritlärare eller moster eller någon annan vuxen som du har förtroende för. Gärna dock en som är utbildad inom det psykologiska på något vis, eftersom de kanske bäst känner till hur skilsmässobarn i allmänhet kan tänka, känna, uppleva osv. De kan bättre hjälpa då. Eller åtminstone stöda dig, för det kan nog hända att det inte finns något enkelt "gör så här så blir det bra direkt". Det här är en process man ska gå igenom och på ett plan är och förblir man skilsmässobarn för evigt - man blir bara bättre på att hantera det med tiden. Men jag lovar att det kommer att kännas bättre. Kanske snabbare om du får hjälp med att gå igenom känslor och tankar osv.

Stooooor kraaaaam, Liselott (som själv är skilsmässobarn)