Livet

Hej,

Så ledsamt att din gammelmorfar inte finns här på jorden mera!

Det är alltid sorgligt att se personer som betyder mycket för oss bli gamla och sjuka. Känslan av maktlöshet är ju ganska stor när vi bara ska stå och se på då livet försvinner från en kär människa, fastän de är hur gamla som helst. Och när någon nära dör så då blir vi ledsna. Ledsna på väldigt olika vis. En del gråter och gråter, länge. Andra sörjer på annat sätt, visar inte känslorna eller gråter inte eller blir arga istället. Och ALLA sätt att sörja är okej. Men i en familj t.ex. kan det bli riktigt jobbigt om alla sörjer på väldigt olika sätt, eftersom det då blir litet svårt att acceptera de andras sätt att sörja, eller så kan man också känna sig väldigt utanför om man själv sörjer på annat sätt än resten av familjen. Hur som helst så har du rätt att sörja på ditt sätt, precis som de andra i din familj har rätt till sin sorg och sitt sätt att visa (eller inte visa) den.

Man vet ju aldrig riktigt innan man hamnar i den situationen hur man kommer att reagera. Hur vi handskas med sorg är så väldigt individuellt, och hänger även ihop med i vilken livssituation vi befinner oss då vi drabbas av sorg. Och med hur mycket eller litet sorg vi träffat på tidigare i livet. Du har ju redan förlorat flera medlemmar i din familj och dessutom var du inte gammal när din pappa dog. När man som liten upplever ett dödsfall i familjen så har man ju inte alls samma möjligheter att handskas med sorgen som de vuxna har. Och då är det ju bra om de vuxna förstår det. Men ibland har de fullt upp med att själva komma vidare, så det kan ju bli så att barnens sorg inte riktigt får finnas eller inte riktigt tas om hand.

En begravning är en ritual, som känns verkligt jobbig just när den sker men som kan vara väldigt viktig för en senare i livet. Som en del av sorgeprocessen. Det är sorgligt att vara på begravning i kyrkan och många gråter, men det kan också vara en fin stund att få sitta i lugn och ro och ta farväl av en kär person. Och att göra det tillsammans med alla andra i sin familj. Dessutom är det ju din gammelmorfar som dött, så för din mamma kan det också vara viktigt att du är med på begravningen och minnesstunden för honom, kanske han var en viktig person för henne?

Kanske kan du berätta för din mamma hur det känns för dig just nu så kanske ni kan komma fram till en kompromiss? T.ex. att du går på begravningen men inte på det andra (utsjungningen), som du tycker känns så jobbigt och som du har jobbiga minnen av från tidigare? Kanske kan du berätta för henne också om hur det var för dig då när din egen pappa dog och vilka minnen du har från det och hur du funderar kring det idag. Eller ta kontakt med kuratorn på din skola och prata igenom allt med honom/henne. Ofta är det så med sorg, och speciellt med sorg som vi inte riktigt är klara med, att den behöver få ”pratas ut”. Och då kan det vara det allra bästa att vända sig till en som inte själv har sorg just då. För då kan man känna sig trygg i att berätta allt, berätta om alla sina tankar och känslor och funderingar och även om sina smärtsamma minnen – för en person som själv inte är känslomässigt berörd av sorgen. Att berätta fyller en jätteviktig funktion i en sorgeprocess och kan kännas så läkande och helande.

Många varma kramar och allt gott till dig i din sorg!

H.Susanna