Kan det vara så att det är på grund av att hon är mellanbarn som det blivit så här? Mellan oss skiljer det sex år, och vi har två halvsyskon som är sju respektive fem år gamla, på pappas sida. Vi bor hos mamma. När vi är hos pappa är det knappt någon som lyssnar på henne, för att småsyskonen drar till sig uppmärksamhet, och jag tar plats utan att reflektera över det. Jag ser till att bli lyssnad på, det gör inte min syster. Hon väntar på att andra ska komma till henne. När hon fyllde år härom veckan berättade hon inte ens för sina kompisar att hon fyllde år, utan väntade på att DE skulle uppmärksamma HENNE! Men det gjorde de inte, och då tyckte hon att det var den sämsta födelsedagen ever.
På mammas sida är det väldigt tjoigt och tjimmigt i släkten. Morfar är en riktig uppmärksamhetsslukare som baaaara pratar om sig själv och fikar efter beröm. Min moster är social och driven. Sedan finns det några lugnare också, mormor, morbror och mamma till exempel. Och en av mina två kusiner. De hörs inte så mycket, men får uppmärksamhet ändå. Jag är ofta aktiv i samtalen när vi ses, ofta kretsar samtalen om mig och min framtid och jag har en ganska tydlig identitet. Jag passar in.
Det gör inte min syster. Hon säger aldrig något i släktsammanhang om hon inte blir tilltalad, och då är det bara enstaviga svar hon kommer med. Hon är inte sur eller så, hon hörs bara inte. Och inte så många lyssnar på henne; på mig lyssnar folk på ett helt annat sätt. Tror jag inger ett ganska myndigt intryck, mamma tycker att jag kan "tackla" morfar bättre än hon själv till exempel. Även om jag är ganska tillbakadragen och observerande som person.
Men. Jag blir verkligen sårad när min lillasyster försöker sänka mig. Är det avundsjuka det rör sig om? Jag har större läshuvud än hon, lyckas bättre i skolan, tar mer plats i sociala sammanhang, ser till att få plats. Även om det är motivet är det inte okej att försöka sänka och nedvärdera sin storasyster! Eller att bara gå ifrån när man börjar prata om något som hänt en under dagen.
När jag ber henne nämna några positiva saker om sig själv kommer hon inte på något. Varför inte??? Jag kommer på en massa bra egenskaper om mig själv, och om henne med.
Det här är verkligen en konflikt. Ger man henne så roffar hon bara åt sig, så det känner jag inte för. Å andra sidan, om man ger henne komplimanger, vilket jag försöker ge för att stärka hennes självkänsla, så blir hon antingen mallig eller tror inte på det man säger. Hmmm. Jag tror jag är ganska storasystrig av mig, tyvärr. Kanske för att jag var ensambarn så länge.
Hjälp? Siiri
Hälsovårdaren-barnmorskan Annika svarar
Hejsan Siiri! Minns du själv när du var 13 år? :) Efter ett antal tonåringar i mitt hus och mina egna tonårserfarenheter så skulle jag rätt långt våga påstå att det är den värsta åldern...
Man är inte liten mera men absolut inte stor heller! Man vill mycket men mycket i vuxenvärlden är skrämmande och en hel del är inte ännu tillåtet. Dessutom som 13åring har man rätt fullt upp med sig själv, av beteendet går en hel del tid åt till att fundera på sitt eget beteende - man ser egentligen väldigt lite av omvärlden! Och det som avbryter den här självkoncentrationen upplevs ofta som onödigt, störande och irriterande. Många tonåringar beter sig i sin egen osäkerhet som om de skulle vara osårbara, ex i uttalanden mot andra. De kan vara otroligt cyniska när de tror att de har genomskådat omvärlden. De kan ifrågasätta andras beteenden i all oändlighet. Senare vartefter mera levnadsvisdom kommer så upptecker de nog gråskiftningar emellan det vit-svarta och inser hur komplext allting kan vara.
Stämmer inte det här in på din lillasyster rätt bra? I kommentaren om ditt huvud visste hon precis vad som skulle såra, hur hon skulle kommentera för att det skulle svida till rejält. Du känner henne bättre: Funkar det att ge igen med samma stil? Eller behöver du ordentligt visa att du blir sårad och ledsen? Kan du prata med henne att du ibland känner dej som en roskis när du får ta emot skit bara för att hon har haft en dålig dag? Kan du lära dej att stänga öronen och bara fnysa åt henne?
Jag tror också att mellanbarnen i familjen många gånger har det tufft. De får inte uppmärksamheten i att göra det först liksom första barnet får, ex. första tanden, cykla utan stödhjul, första skoldagen, tappa första tanden, första konfirmationsfesten, första flick-/pojkvännen osv osv. Men inte heller ansvaret typ "Du som är så stor kan väl...". Och inte heller uppmärksamheten som minstingen i familjen får - föräldrarnas baby ännu i högstadiet typ... Tillika kan din lillasyster vara rätt bortskämd, ifall jag förstår din text rätt i det du skrev om hennes födelsedag. Är hon van att vara "babyn i familjen hos mamma"? Rätt typiskt en självcentrerad tonåring... Inte alltid lätt att vara kompis med en 13åring heller!
Ni har så pass stor åldersskillnad att du har vuxna tankar och ett vuxet beteende. Men är ändå inte en vuxen rollfigur med en auktoritär plats en hennes liv såsom ex föräldrar har, vilket nog gör att hon tar ut en hel del frustration på dej. Du är liksom kul och tacksam att testa grejjer på... Fint att du är bekymrad och mån om hennes självkänsla och självförtroende. Men är du lika mån om din egen självkänsla och ditt eget självförtroende? På Decibels informationssidor kan du gärna läsa mera, här. I spalten till vänster finns flera underrubriker. Det här borde också din lillasyster bekanta sig med. Kan du kanske printta ut sidorna och lite "glömma" fram det på köksbordet? ;)
Du är en fin storasyster som är mån om er relation. Efter en tid kommer du att få belöningen för det här. De flesta syster-relationer stiger upp i en helt ny sfär efter tonåren och man kan mera umgås som väninnor, när allt tonårigt hormonrus är över. Tack och lov är den delen av livet såå mycket större än tonårstiden! :)
Styrkekram, Annika tonårsmamma och storasyster
1 Kommentarer
Adam 12/09/2015 11:39pm (9 år sen)
Som jag ser på det så är hon på sätt och vis avundsjuk men inte på det värsta sätt. Att du påstår att du har ett större läshuvud än henne visar bara att du ser dig själv bättre än henne. Jag tappade räkningen hur många gånger du nämnde uppmärksamhet men som jag ser på situationen så genom kroppsspråk så får du din syster att känna sig sämre, jag skulle säga att du borde ta del på vad det är som gör det.
Jag har också en syster, 10 år gammal. Ibland kan hon vara en riktig skata när det gäller såna här saker så jag vet hur det kan vara med tanke på att hon är minst.
Hursomhelst så är det största problemet DU, jag vill inte låta offensiv men det är inte det bästa att avgöra person efter person. Vissa pratar mer och vissa pratar mindre, en gammal gubbe gillar att berätta saker för barnbarnen medans andra tycker om att lyssna.
Din syster är dessvärre en blyg tjej som inte har förtroendet att prata och jag skulle se mig själv ganska lik henne, jag brukar vara tyst när vi äter hos mormor och morfar, varför? För att jag tycker jag låter dum när jag inte ens kommer på att prata om något, det är inget fel med det.
Som sagt är du det största problemet och du har tydligen fått för mycket uppmärksamhet låter det som med tanke på hur du har skrivit, du tycker för bra om dig själv och förväntar dig att andra ska vara som du tänker dig. FEL alla är olika och det är bara att acceptera det.
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar