Slutföra skolan tidigare

Hej...!

Ursäkta, förlåt, ursäkta, jag hade skrivit svar åt dig förra veckan, men vi hade grymma problem med fiberoptiken på jobbet så nätet kom och gick, så nu har det tydligen inte sparat vad jag skrev åt dig (och ett par andra). Ber så mycket om ursäkt för att du fick vänta på svar!

Voj vännen, jag är så ledsen att du blir hånad och utskrattad varje dag. Så ska man inte behöva leva. Eller mer än så, det är din mänskliga rättighet att INTE behöva leva så varenda dag! Att bli hånad och utskrattad varje dag är mobbning, du blir mobbad, och du har rätt att leva utan mobbning. Ingen annan har rätt att mobba dig och det är naturligtivs mobbarna det är fel på! Jag hoppas att du verkligen vet det här och inte tror att det är dig det är fel på <3

Mobbning är också på skolans ansvar att se till att den inte förekommer i skolmiljön. Det hör till deras plikter att se till att alla elever kan gå i skolan utan att känna sig utsatta eller rädda eller hotade eller förlöjligade. Det är logiskt, för om man känner sig någon av de här sakerna kan man inte lära sig så som man behöver göra i skolan. Det står i lag att alla skolor ska ha en anti-mobbningsplan och genast ta tag i mobbning när den uppdagas. Kanske har de redan försökt göra något åt att du mobbas, kanske inte, huvudsaken är att de inte lyckats stoppa den ännu i alla fall, fastän det är deras uppgift.

Men har de inte gjort något - eller gjort för lite - så kan det eventuellt också bero på att de inte känner till allt som händer åt dig. Visst finns det de tex lärare som känner sig så handfallna eller hjälplösa när det kommer till mobbning att de väljer att blunda, men framförallt kan de inte göra något åt saken om de inte vet om den. De är inte tankeläsare, de har inte ögon i nacken och de ser inte tex vad du får för kommentarer på telefonen eller i korridoren när ingen vuxen är i närheten. Det är tungt att få vuxna att lyssna och ta på allvar, också för att det är tungt att överhuvudtaget berätta om mobbningen. Det är ju att dra upp allt hemskt till ytan, visa att det gjort ont, visa att man inte klarade själv att exempelvis stå på sig. Men att fortsätta att bli mobbad kostar så väldigt mycket mer i längden. Det är minnen du bär med dig hela livet i så fall. Så det är alltid bättre att berätta än att tiga, oavsett vad som händer sedan.

Det finns vissa saker skolan kan göra när mobbningen gått väldigt långt eller hållit på länge. Det är ledsamt, men i många fall försöker de göra något åt mobbningsoffret istället för åt mobbarna, som tex att flytta den mobbade till en annan klass eller att den mobbade till och med byter skola. Men det är inte rätt, det är ju mobbarna som borde få konsekvenser eller straff, det är de som borde gå till tex kuratorn för att få hjälp med att sluta vara elaka eller maktlystna - eller reda ut de självkänsloproblem som får dem att mobba överhuvudtaget. Det är ju de som borde "behandlas" för att sluta mobba! Så du borde ju såklart inte vara tvungen att ens tänka tanken att avsluta grundskolan snabbare bara för att slippa undan dem. Det är så orättvist. Det kan dessutom vara praktiskt mycket svårt att arrangera, eftersom du behöver undervisning ännu innan du kan gå ut skolan. Hemskolning kunde vara ett allra sista alternativ när allt annat inte fungerat, men det är nog väldigt sällsynt att det går så långt här i Finland. Men det finns andra saker de kan pröva före från skolans sida - men igen, då behöver de veta allt som är på gång och som hänt.

Men du ska absolut säga till åt olika lärare, skolpersonal som kuratorn, åt dina föräldrar osv. Det är mycket begärt att be en mobbad stå på sig åt sina mobbare, men du kan och ska stå på dig åt de vuxna du berättar för! De ska hjälpa dig!! Det har du rätt till! Skolan ska inte få blunda för problem som mobbning. Det enda du är skyldig att göra är just att stå på dig för din egen skull, för den du kommer att vara i framtiden. Men jag hoppas att du har en vuxen vid din sida som kan stöda dig och hjälpa dig när du står på dig, för klart att det här inte är kul eller lätt. Så fundera vem du kunde prata med i just din skola eller på din fritid. En förälder? En moster? En kompis mamma? En favoritlärare, skolcoach, assistent, kurator, hälsovårdare, speciallärare eller annan i skolan? En fotistränare, ungdomsledare, församlingsmedlem, äldre kusin...? Vi människor är inte gjorda för att bära alla våra problem på våra egna axlar, så be om hjälp!

Jag önskar all styrka och välgång och lycka <3 Liselott