Allt är hopplöst

Hej child_is_my_name!

Voj vännen, jo vi förstår hur du känner dig! Jo, för många av oss får nu som då sådana där perioder, dagar eller stunder. Kanske hör det till och med till den naturliga personliga utvecklingen under livet? Eller till ett slags självbevarelsedrift - att inte rusa fram genom utvecklingsstadierna som en racerbil, utan den inre rädslan för det nya, okända och ansvarsfulla håller oss tillbaka lite? Inom utvecklingspsykologin talar de ofta om vissa exempel på det här. Tex att småbarn är oroliga, jobbiga och drömmer mardrömmar före de ska lära sig att gå - för att de känner på sig att det snart kommer att hända, vilket gör dem både frustrerade och rädda för det nya. Eller att vissa 7-åringar som ska börja skolan under sommaren före gråter en massa och vill inte bli "stora". Och jo, till och med vi vuxna får slängar av den här samma känslan ibland när ansvaren tynger eller man ska göra stora beslut. Då önskar vi också att vi hade ett av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Kanske du minns "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur"? ;)

Hursomhelst så verkar det också, enligt utvecklingspsykologin, ofta förekomma en period i tonåringars liv, då de skulle vilja stanna tiden. Till och med gå baklänges. Det kan kännas som att vuxenlivet kommer rusande mot en som ett expresståg och alla nya ansvar, nya situationer och beslut man ska ta radar upp sig som ett skyhögt berg. Klart att många då helst skulle vilja förbli barn. Det kan ta sig olika uttryck, tex trots mot föräldrarna - eller extra klängighet på föräldrarna, avståndstagande till de där kompisarna som inte verkar kunna vänta på att bli vuxna, prioriterande av det gamla bekanta istället för det nya och okända...

Men det är hursomhelst helt okej att känna så här som du gör nu! Man kanske får den uppfattningen just av alla jämnåriga som förtvivlat försöker spela vuxnare och mognare än vad de är, att vuxenlivet är något magiskt lockande, kanske mycket bättre än barndomen och att det är något fel på en om man inte vill tex supa och hångla runt. Men för det första är det självklart att alla ska ha rätt till att utvecklas i sin egen takt. Vi är alla olika, så även om samhället ofta pränger in oss i olika åldersfack (kan gälla allt från årskurser till "dagens ungdom"-uttrycket), så måste vi få ta den tid på oss som vi behöver. Alla är inte mogna för alla stora förändringar samtidigt och ibland blir det bara värre om de känner sig tvingade till något.

För det andra så är det kanske här som självbevarelsedriften kommer in: många av de där "vuxensakerna" som unga ofta vill skynda på med så är FARLIGA på något vis. Ibland rent fysiskt, som att det är skadligt för kroppen att dricka alkohol medan man fortfarande växer, ibland mera psykiskt, som vad det gör med ens självkänsla att hångla med random killar och sedan ångra sig och skämmas pga hora-ryktet man kanske fått. Visst finns det många roliga saker med att bli större, men även de roliga sakerna kan kännas skrämmande på samma gång. Som att ta mopedkörkortet, välja utbildning efter 9:an eller flytta hemifrån.

Oavsett varför, så brukar de här perioderna när man bara vill krypa ihop och vara liten nog gå över av sig själva, i sin egen takt och när man är mogen för de olika stegen. Nu menar vi inte att du också kommer att börja vilja festa osv - för det är helt tillåtet att vara förnuftig och försiktig också - utan att det inte kommer att kännas lika hemskt att bli stor så småningom. Med mognaden kommer oftast också insikten att man får välja en hel del själv och måste inte alls alltid följa strömmen. Okej, det är aldrig bra att fastna i olika rädslor, eftersom rädslorna då kan styra ens liv alldeles för mycket. Det gäller inte bara att fega ur allt från klassresor till eventuella kärleksrelationer, utan man måste ju våga pröva vingarna, våga utsätta sig för det där lite obehagliga och faktiskt ta sina olika utvecklingssteg också. Annars växer man inte som människa, annars utvecklas man inte. Och då förbir man "omogen", även om det är ett dåligt uttryck. Inte heller barnslig är ett bra uttryck här. Men som sagt, de som skyndat sig in i vuxenlivet mår inte heller alls alltid så mycket bättre eller är mer mogna än andra - hur mycket de än försöker påstå det eller tror det själva - utan knixet är att göra saker när man själv känner sig beredd på det. Det kanske fortfarande pirrar i magen inför de stora stegen i livet, men man tar det ändå.

Tills du är där, njut du bara av att vara precis där du är i livet just nu.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna