Allt faller samman

Hej, gulle gulle vännen!
Jag ska skicka din fråga till en av våra ljuvliga experter, sätter in hennes svar här under sen när det kommer, gå in och kolla efter nån dag igen. Men här kommer lite tankar från mig:

Det låter som att du verkligen befinner dig på livets skuggsida just nu.
Hoppas det lite har svängt nu redan. Jag misstänker att både det att du sover sämre, är trött hela tiden, tappar håret (vilket i och för sig är helt normalt till en viss gräns), och har ont i magen beror på att du mår psykiskt dåligt just nu.
Du behöver helt enkelt hjälp för att kunna gå vidare, så är det för oss alla ibland. Man ska ju också ha sin bil på service mellanvarven.

Nu ser jag inte från vilken kommun du kommer, men det finns säkert hjälp att få via din Hvc eller något annat liknande ställe.
Vi har ju också ganska många tips vart man kan ta kontakt på våra Hjälp och stöd sidor: http://www.decibel.fi/swe/Har_kan_du_fa_mera_hjalp.760.html

Det du behöver nu är att få gå och prata med någon, du behöver inte till sjukhuset och kolla upp dina sovvanor, trötthet eller något annat. Om du får upprett dina tankar och känslor innombords så kommer dina andra problem också att lösa sig, skulle jag tro.
Livet går ju lite upp och ner hela tiden, men ibland kan det komma för mycket tråkigheter under en kort tid.
Det har säkert varit mera i ditt liv än att du förlorat personer du älskar.

Att dina nära och kära är oroliga för dig betyder ju att de älskar dig och vill ditt bästa. De som känner dig utan och innan ser när det är något med dig som inte stämmer, och då blir de ju oroliga såklart.

Om du har lämnat med sådana traumor från sjukhusvistelsen borde du få utrett det också. För att du haft det jobbigt en gång på sjukhus behöver ju inte betyda att det alltid ska vara så, man får ju faktiskt hjälp på sjukhusen också då man verkligen behöver det.

Om du inte gör något annat, så ring åtminstone till någon av samtalsjourerna som finns på Hjälp och stöd, så att du skulle få nån början.

Ännu angående att du tappar hår, vi tappar ju en hel del hår varje dag helt normalt. Ibland kan vi märka av det mera, vi kanske kollar efter det mera ibland. Men såklart om det blir stora mängder så att ditt hår verkligen blir tunnare så kan det vara skäl att kolla upp mera. Men som jag redan skrev, jag tror nog att bara du kommer till rätta med dina tankar och känslor så kommer nog det andra att lösa sig också.

Ta väl var på dig nu och så hoppas jag att du kan få njuta av sommar och sol ännu i sommar.
Många kramar från ungdomsinformatören Sanna

Här kommer ännu ett svar :)

Hej Finaste Du,
Ibland blir det helt enkelt för många utmaningar på en gång i livet. Då orkar vi inte vara glada, inte ta oss samman och inte tänka framåt heller. Och då reagerar vi med hela vårt system, både med kroppen och med själen. Det gör ont inuti och det gör ont utanpå. Helst skulle vi önska att det inte skulle märkas, för då skulle vi få vara ifred med allt vårt "ont". För på något märkligt sätt så blir det ofta så för oss människor, vi vill vara ifred med våra negativa tankar och känslor. Det bästa vi kan göra när kroppen börjar säga ifrån är att lyssna på kroppens signaler. Ta dem på allvar och be någon som är expert på kroppen om hjälp med att tyda signalerna. På samma sätt kan vi be om hjälp när själen säger ifrån, vi kan be någon om hjälp där också. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla varandra och vi behöver hjälp på vägen ibland. Det är inte ett tecken på svaghet utan det är en styrka att kunna lyssna på sig själv, att veta när man mår så dåligt att man behöver hjälp och att be om den hjälpen. Och det har du gjort, när du skriver hit. Så första steget är redan taget:) Och som Sanna skriver i sitt svar till dig så finns det många ställen att vända sig till. Huvudsaken är att våga ta det första steget. Att få sätta sig ner med någon och berätta om sina innersta tankar och känslor upplever många som väldigt befriande. Att inte själv behöva bära på alla tankar och känslor, utan att få dela dem med någon som orkar lyssna och vill förstå. Ofta är ens närmaste (egen familj, vänner) så inblandade i allt att det är svårt för dem att riktigt kunna se och förstå. Och för det mesta vill vi skydda våra närmaste från att vi mår dåligt, för att vi kanske tror att de börjar må dåligt då också. Därför finns det så många som jobbar med att samtala, på olika sätt. Ofta när vi hamnar på livets skuggsida, som Sanna skriver, så är det som händer att vi hamnar in i negativa tanke- och känslosnurror. En negativ tanke föder en annan, som får oss att tänka och känna oss ledsnare och så så tänker vi fler negativa tankar och så fortsätter det...tills vi inte längre tycker att vi har något att vara glada för, tills vi inte riktigt orkar längre. Och om vi dessutom börjar sova dåligt, så då kan det nästan bli extra fart på de negativa snurrorna, eftersom för litet sömn gör oss bara ännu mera förvirrade. Och ensam är det svårt att bryta sina mönster och "snurror". Vi behöver hjälp, och att få prata med någon hjälper. Kanske kan den man vänder sig till också ge tips på hur man kan lära sig att handskas med sina tankar och känslor och hur man gör för att upptäcka sina egna mönster och hur man bryter dem. Och när vi har varit med om obehagliga saker, som sjukhusvistelsen du berättar om, så behöver vi få prata klart om det som hänt, vi behöver få minnas och berätta om det vi varit med om, så att vi så småningom kan släppa taget om det (och att det vi varit med om släpper taget om oss) och gå vidare. Du har så många fina, underbara, varma dagar framför dig i livet ännu och du är på helt rätt väg när du skiver hit och berättar om hur du har det! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ännu tar ett steg på vägen och kontaktar någon att prata med, både om din kropp, din sömn, dina känslor och tankar. Du är värdefull och du behövs här länge, länge ännu!

ALLT GOTT och MOD att gå vidare på denna ibland så krångliga väg genom livet önskar jag dig!
Susanna