Ångest och hopplöshet

Hej vännen!

Jag har läst igenom din fråga flera gånger och vill så gärna svara på den, som en människa till en annan. Som en människa som själv har haft det tungt och tagit mig upp ur det och kommit helskinnad ut på andra sidan, så att säga. Jag är bara en vanlig människa, utan de rätta utbildningsbetygen och knappast ens med de rätta orden, men får jag ändå berätta mina tankar för dig?

Min första magkänsla när jag läser din fråga är ändå att du är på väg upp ur gropen. Det håller på att bli bättre! Du VILL ta dig upp ur gropen, du VILL bearbeta dina problem, rädslor och din ångest, du VILL bli lycklig. Och det är den viljan jag tror att du ska klamra dig fast vid. Din livsvilja, din livslust - jag tror att det är den bästa medicinen för dig. Du har inte gett upp och du vet att det ska finnas ett ljus i tunneln. För i grund och botten är livet så här fruktansvärt enkelt: DU BESTÄMMER! Det är bara du själv som kan besluta dig för att bli lycklig, stark, frisk, glad, tillfreds och nöjd. Det kommer inifrån. Din lycka beror inte på vilka vänner du har, om du får en gullig pojkvän, vad du jobbar med osv. Du kunde vara omringad av de mest fantastiska människor på jorden och ändå vara olycklig, lyckan kommer inte utifrån, ingen kan GE dig lycka.

Inte heller tror jag att någon kan buffa dig upp ur gropen. Du måste kravla dig upp av egen kraft, bara för att du VILL upp ur gropen. Du kan få en hjälpande hand som drar dig upp - det finns garanterat sååå många människor som skulle kunna hjälpa dig om du bara tillät dem göra det - men du måste själv sträcka ut handen. Och du måste själv kravla. Ger du bara upp och ligger viljelös på gropens botten utan att röra en fena, så kan ingen släpa eller dra eller knuffa upp dig. Så mitt råd är att du faktiskt söker hjälp. Den där läkaren du var till försökte lösa ditt problem med medicinering och i och för sig kan medicin vara till hjälp, men viljan måste ändå komma från dig själv. Men det finns ju så många andra som du kan prata med, det behöver inte vara en psykolog eller motsvarande. Rätt som det är finns det en människa i din närhet som kunde hjälpa dig genom att bara lyssna och trösta: en ungdomsledare, en kompis morsa, en släkting, en idrottstränare, en präst, en gammal lärare, vemsomhelst. Försök se dig omkring och se vem du har förtroende för. Förvänta dig inte att den människan ska ha lösningen till dina problem, för min tro är att lösningen finns inom dig själv. Visst kan metoder och psykologiska knep hjälpa till, så att träffa tex en kognitiv beteendeterapeut kunde ge dig de rätta redskapen. Men min åsikt är ändå att det är viljan som är nyckeln: en psykolog skulle ju kunna ge dig hur många lösningar som helst, men om du inte vill använda dem så kan ingen göra något. Men jag tror du skulle må mycket bättre om du fick "häva ur dig allt" åt någon. Skriv fast ut din fråga här till Decibel och börja med att visa den åt personen du pratar med, så kan ni börja från det du redan har skrivit.

Min andra magkänsla är att du förväntar dig så otroligt mycket av dig själv och av omvärlden. Du skrev att du kände dig så pressad och ville att allt skulle bli perfekt. Det verkar liksom vara den stora nya folksjukdomen numera, att allt måste vara så himla perfekt!!! Ingen verkar tillåta sig fel och brister, ingen verkar inse att alla bara är människor, ingen verkar sluta kunna jämföra sig med alla andra och alltid känna sig mer skit än alla andra. Och det här ekorrhjulet matas på från media (öppna vilken tidning som helst så ser du tusen rubriker som går ut på hur du ska leva bättre, sundare, snyggare, sexigare osv) från TV (under en dag är tablån full av program som går ut på att rätta till folks fel, som fetma eller fula hem) - hela världen sminkas och retuscheras. Vi tror att vi kan bli lyckliga bara vi får det perfekta förhållandet, det perfekta jobbet, de perfekta vännerna osv osv osv. Så ingen kan njuta av den där helt vanliga partnern som sitter och snarkar i TV-soffan. Alla blir missnöjda, för att de inte har det de tror att de måste ha och inte ser allt det fina de redan har. Så ingen tycker om sig själv.

Och min magkänsla är att du strävar till något som bara finns på TV. Är det månne så att du har en bild i din hjärna av hur det borde vara och när du inte ens kommer i närheten av den så känner du dig fullkomligt misslyckad och otillräcklig och självkänslan dalar ner till botten. Och det i sig tror jag räcker till för att du ska tro tex att nya människor du träffar ska skada dig, att ångesten aldrig kommer att försvinna - att du inte ens är VÄRD att börja må bra. Men det är klart att du är värd att må bra, vännen! Varför i hela fridens namn skulle inte du få må bra och bli lycklig? Varför skulle ångesten och allt det andra negativa tillåtas förstöra ditt liv? Det är ju bara du som kan bestämma om du ska känna ångest och om den här ångesten tex ska få hindra dig från att träffa nya människor. I mina öron låter det som att du lägger en massa band på dig själv och ditt liv, band som du själv flätar, smörjer och förstärker. Är det så? Jag tror inte att det hjälper att sticka huvudet i sanden (att hålla saker inom dig, hitta nya vänner odyl), men det hjälper inte heller att hålla låsningarna vid liv. Kanske måste du först knyta upp knutarna och släppa banden, för att bli friare att bli lycklig igen?

I mina öron låter det också som att ditt grundproblem är just svag självkänsla (självkänsla = känslan av att vara värdefull oavsett vad livet kastar emot en). Och det är på sätt och vis tur, för självkänsla kan man bygga upp med både lätta och snabba metoder. Många av metoderna handlar mycket om att förändra sina tankar och liksom tvätta bort hjärntvätten att man skulle vara skit, värdelös och dömd att vara olycklig. Istället fyller man hjärnan med positiva tankar om sig själv och lär sig att pep-talk:a sig själv. Googla på ord som mindfulnes, självkänsla och självförtroende, kognitiv beteendeterapi osv, så hittar du snabbt både en massa tips på nätet och kurser och seminarier med de här områdena som tema. För vet du, det kan vara så himla enkelt att någon säger eller skriver något som plötsligt går rakt in i ditt hjärta, en tanke som du "köper" och börjar tro på och så börjar allt snurra från den enda tanken mot allt fler och bättre bra tankar om dig själv.

Och mitt sista råd till dig, som en människa till en annan, är att du ska gosa med dig själv. Förlåt, det låter fånigt skrivet, men jag menar alltså att du ska mentalt göra som om du fysiskt kröp upp i soffan med en varm filt, knastrande brasa, något gott att äta och en bra film. Försök att ta hand om dig själv som en mental kram, se till att du gör saker som du börjar känna dig varm inombords av, som du tycker om, som skämmer bort dig själv, som just du tycker att är givande och roligt och intressant. Fortsätt jättegärna träna, för då frigörs kroppens egna må-bra-hormoner i kroppen, endorfinerna! Mera sådant!

Och till slut: en stooor kraaam till dig! Och kom ihåg att prata med någon! Jag tror inte att de måste FÖRSTÅ dig, som du skriver, men de kan acceptera att du haft det tungt och ta dig som den du är. Ingen som inte själv har haft det väldigt tungt kan förstå, men alla kan ta hänsyn och vara omtänksam. Och det gör folk jättegärna bara de får en chans att FÅ göra det!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott