Psykiatriska sjukskötaren/psykoterapeuten Camilla svarar
Hej på dej!
Jag går rakt på sak: Ingen kan läsa dina tankar och ingen kan se hur du mår bakom din fasad. Inte jag heller fast jag jobbar med dessa saker varje dag. Men en sak vet jag. Dina föräldrars värld skulle upphöra att existera om dagen kom när du inte fanns. Deras värld skulle aldrig mera bli sig lik, alltid skulle det vara någon som fattades dem. DU. De skulle resten av sina liv älta och fundera vad de gjort fel, varför de inte märkt något på dig. Jo, livet skulle fortsätta men det skulle gå i svartvitt.
Tyvärr är det så att många tror att höga betyg är lika med god hälsa. Jag menar, de flesta människor tänker att den som klarar sig bra i skolan så mår ju bra. Verkligheten är att bakom höga betyg kan det i många fall gömma sig en människa som mår oerhört dåligt. Varför berättar man inte sånt då?
Jo, för att man skäms. Precis som du gör. Man vill ju vara en fjortis som alla andra men inte en fjortis som mår dåligt som du skriver. Hur vet man att man skäms? Ett exempel, om din bästa kompis skulle berätta samma historia för dig som du just berättar här, vad skulle du ge henne /honom för råd? Just det, prata med någon, säg som det är, du behöver inte skämmas, sök hjälp.När det händer andra är det lättare att hitta de rätta orden. När det händer en själv så börjar man skämmas.
Jag föreslår att du skulle vända dig till kuratorn i din skola. Jag föreställer mig att du skulle säga allt det du just skrivit här. Du skulle säga att du önskar att nån ska se dig men att du vet att det varit svårt, eftersom du gömt dig bakom höga vitsord och en krävande hobby. Det har sett bra ut men det är inte bra. Du mår inte bra. Sen skulle ni prata om allt möjligt. Kuratorn skulle säga att du är modig som berättar och be dig komma på nytt om ett par dagar. Efter ett par besök skulle du märka att det känns en aning lättare.
Det skulle säkert vara jättebra att du skulle ta en paus med din intensiva hobby när du mått dåligt så här länge. Det låter som om den tagit mycket energi av skolarbetet. Skulle du kunna ägna dig åt en motionsform som inte skulle kännas som att du måste prestera?
Skammen du känner över att må så här kommer bara att göra det ännu mera jobbigt att vara ärlig och visa hur du egentligen mår. Att göra ett annat val och berätta om din situation är en satsning i din framtid.
Varma hälsningar Camilla Pitkänen
1 Kommentarer
... 03/01/2019 1:18am (5 år sen)
Hej, det är jag som skrivit denna fråga. Problemet är att jag inte vill att någon ska ska behandla mig annorlunda, vill inte heller sluta med hobbyn, pga de är en av de få stunderna på dagen då ja faktist inte tänker på hur jag mår. Jag vill bara att dom som står mig bärmast ska veta hur jag mår, inte alla andra. Det är därför jag inte berättat för någon ennu, jag vill att nån ska märka, men vill inte att nått ska förändras. Det enda som jag vill ska ändras är mitt mående. Jag kommer förmodligen inte berätta för någon. Men det kommer ju inte bli bättre heller. Det har gått ca 1 och ett halft år sedan jag börjadr må skit och det har BARA blivit värre. Nu har jag även tappat apptiten för mat. Det ända jag vill äta är typ choklad och annat "gotta".
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar