Bara dåliga minnen

När jag var 16 år gammal konstaterade läkare/psykologer att jag var deprimerad. Jag fick medicin och gick i KBT i ett halvår. Sedan tyckte jag att jag mådde bra. Saken är den att jag inte längre tror att jag blev deprimerad någon gång i 13-15års åldern. Det är som att jag föddes så, för när jag var ett litet barn var livet väldigt svårt. Ju äldre jag blev desto bättre mådde jag, idag mår jag inte dåligt men jag känner att jag vill förstå varför jag var som jag var. Jag minns nästan bara dåliga saker från min barndom: fröknarna på dagis försökte få mig att äta fisk, vilket alltid slutade med att jag satt ensam kvar vid borde samt att de pressade in fisk i min mun. Jag äter fortfarande inte fisk.. Jag minns barnen jag var rädda för, de som var elaka.. Jag minns att min syster alltid slog mig, hur panikslagen jag ibland kunde bli och hur jobbigt det var att mina föräldrar aldrig hjälpte mig att få henne att sluta. Jag minns en arg pappa som drar mig i armen och människor i skolan som drog mig i håret. Och ja, ska jag skriva upp allt jag minns så blir det många saker.
Egentligen spelar det ingen roll vad jag upplevde, det är känslorna och tankarna som fanns inom mig som satt sina spår. Jag kände mig alltid som barn utanför, ful, dålig, tråkig osv. Sedan var det den där känslan av att ingen lyssnade, att ingen hjälpte. Jag tänkte mycket som barn, men handlade sällan. Jag var så blyg att folk än idag säger att jag var läskig för att jag aldrig sa något. Jag tycker inte om det, jag mådde ju faktiskt inte bra. Inte heller kan jag säga att jag hade en svår barndom. Jag hade det svårt ändå, med allt som fanns inom mig.
Jag vill klarlägga att jag inte fick för mig att det var på det viset som jag minns, för det var verkligen så. Som till exempel när min syster slog mig: Nu på senare år så vet jag att ingen gjorde något för ingen vågade. ( ja, min syster slogs inte löst, hon var faktiskt ganska galen och mamma var rädd för henne).
Jag praktiserar på ett dagis nu och när jag först kom dit kände jag ett stort medlidande med barnen, och jag hade förväntat mig andra saker än det jag såg. Barnen där är glada.
Jag var 11 år när jag fick sömnbesvär & självmordstankarna kom strax efter. och jag trodde länge att det bara kom. Men jag förstår att det är från när jag var liten. Och eftersom jag nu mår bra så kanske ni undrar varför jag då tänker på dethär? Jo, det är för det första för att folk ofta påpekar hur jag var. Sen är det minnen som kommer upp, en massa känslor. Och så får man såklart inte gömma att även om jag har förändrats, så finns det där olyckliga barnet fortfarande kvar inom mig. Jag menar inte att jag är olycklig, utan mer att denna del av mig gjorde mig till den jag är. Sen så lever mycket av det vi lärde oss som små kvar i oss, tror jag. Jag är så glad att jag inte längre är 5, eller 13 år. Mitt liv började liksom vända som 14åring. Även fast jag mådde skit då så ser jag det som en vändpunkt, för det var då jag började kunna prata mer med andra och så. Är inte blyg i huvudtaget idag. Men jag förstår liksom inte hur jag ska kunna tacklas med mina minnen? Och liksom, varför upplevde jag, som i grund och botten hade en bra uppväxt, att livet var tungt? Så tungt att jag inte ville leva när jag blev tillräckligt gammal för att förstå livet och döden? Och varför var allting svart och vitt, när mina tankar idag är allt annat än svart och vita? Jag vill bara krama om barnet i mina minnen.. varför minns jag inte ett enda leende? ett enda skratt? Mitt upp i allt så skäms jag över hur jag var.

Frallan