dåligt självförtroende

22.01.2014
Hejjhejj! Vet inte om de här var rätt rubrik att sätta denhär frågan på.Jag har varit mobbad föörut,sen dess har jag fått jäättedåligt självförtroende(vilket man kan förstå)! De var ord dom sa som sårade,de gjorde jätteont i hjärtat att höra dom,och de enda ja gjorde var att skratta åt de..nu ångrar jag mig, hade velat säga rakt upp i fejset på dom att dom ska sluta,att de gör ont.Men vad kan en ensam göra?!Jag har pratat med kuratorn för en stumd sen,men känns som jag får klara mig själv.Hur mkt skit jag än får så kmr jag överleva,även fast ja bär på tunga stenar.Jag undrar om det finns något sätt att bygga upp självförtroendet igen..jag har nog hört tips som t.ex. stå framför spegeln varje dag och säg att du är fin! Men hur skulle jag vilja göra det som blivit mobbad för utseendet.?!Dethär hela jag gått igenom händer inte mer men man har ju minnena kvar i huvudet,men.ännu finns de såna som kan säga något dumt. Som t.ex. ett ord och då kanske de ordet har sårat dig som mest förut! Ibland känns det som man vill ge upp,då skulle alla vara glada. Jag har en kompis som man kan lita på till 100 %. Jagvet att hon alltid finns hos mig,men man berättar ju inte allt heller. Dethär ja berättat är inte en fråga men ville veta om de finns ngt sätt att börja tänka om! :) Jag uppskattar verkligen er sida,ni är värdefulla ;) xoxo

Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar

27.01.2014

Hej!

Å vännen, tänk att du kan säga åt oss att vi är värdefulla och att du uppskattar oss - men inte åt dig själv. Se, här är nog grundtanken för att du ska kunna börja bygga upp ditt självförtroende: börja uppskatta dig själv och inse att du är värdefull.

Det är aldrig lätt när man har blivit mobbad och vägen upp igen kan vara både krånglig, lång och tung. Men en annan stor grundtanke här, kanske en Stor LivsSanning, är att det som hände dig förr inte måste styra hela din nutid och framtid. Du måste inte för evigt vara den där som mobbades, du måste inte för evigt vara alla de där orden de sade. Du har inte en stämpel i pannan som du måste bära livet ut och som alla ser och behandlar dig därefter. Det här är kanske också en insikt du behöver komma till innan du på allvar kan förändra både ditt liv och din självbild (sättet du ser på dig själv, det som är DU enligt dig själv). Du lever inte i dåtiden! Bara för att någon hade en elak åsikt om dig en gång behöver du inte tro på den, inte leva som om den fortfarande var sann, inte styra ditt liv som om den skulle vara sann. Visst, man stryker inte ett streck över minnen och går vidare som om de aldrig skulle ha hänt, men man måste inte låta minnena färga av sig på hela ens liv. Det som hände var bara pusselbitar i hela den stora bild som är du. Och även om just de bitarna är målade i mörka färger, så blir inte bilden fulare för det. De ger bara bilden djup och innehåll och spänning. Allt är inte bara blommor och solstrålar - vilket skulle vara rätt tråkigt utan skuggor. 

Några av de starkaste, mest färgrika och innehållsrika människor vi känner har blivit mobbade. Men det var inte de som personer som var starka till att börja med, och det var inte själva mobbningen som gjorde dem starkare - det var processen när de byggde upp sig själva efteråt som gjorde dem så fantastiska! Som om de genom att kämpa sig igenom svåra tider hade tränat upp muskler som vi andra kanske är svaga och outvecklade i, och det är just de här musklerna som gör dem så vackra. Men precis som med snygga muskler, så måste man jobba på och anstränga sig för att bli stark, lycklig och ha bra självförtroende. Det går inte att knäppa i fingrarna och så är alla problem lösta. Men detso ljuvligare känns det också sedan när man väl står där uppe på toppen av berget: man gjorde det själv och kan vara stolt över varenda tår man fällt på vägen upp.

Precis som du gissar, så finns det maaassor av tekniker, metoder och tips på hur man ska få bättre självkänsla (=hur värdefull man anser sig själv vara), tex den du skriver om att stå och ge sig själv komplimanger. I början känns det kanske fånigt eller ironiskt att stå och säga sådana snälla saker om sig själv, men då beror det mest på att man hjärntvättat sig själv så hårt med alla negativa ord man hört om sig själv - och alla negativa ord man själv fortsätter säga om sig själv. Det tar en stund att svänga om hjärnan och vänja sig vid att tänka positivt om sig själv. Det är lite svårt för oss österbottningar som är uppväxta med "du ska inte tro att du är någon, du ska inte sticka ut ur mängden" andan, men kämpa! Och det är lite svårt om man har alldeles för höga förväntingar på sig själv, som typ att bli lika snygg som skolans snyggaste. Men om man dels tjatar på sig själv, dels lär sig att hitta sina egna goda sidor och dels håller det enkelt, så går det absolut. Så försök bland annat att hitta små saker med dig själv som du kan vara nöjd med. Det behöver inte alls vara stora grejer, det räcker bra i början med att du log och höll upp dörren åt den där tanten i matbutiken, att du orkade lyssna hela mattelektionen och kämpade på fastän det var svårt och att du har en fin nyans på ögonen. Du måste inte bli bäst i världen för att ha en stark självkänsla och ett gott självförtroende och alla andra måste inte tycka det - det räcker alldeles gott och väl med att du tycker om dig själv precis som du är.

Vi har samlat en massa tips på hur man stärker sin egen självkänsla och självförtroende här på Decibels infosidor under Själen, men hela nätet är också fullt av tips. Kolla tex på den här http://tinybuddha.com/blog/40-ways-to-let-go-and-feel-less-pain/ om du kan engelska (använd Google Translate annars - och just Tiny Buddha-sajten har maaassor med bra inom det här området) eller den här http://www.självförtroende.com/ och googlar du på ordet självförtroende så hittar du massor till!

Stoooooor kraaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna

1 Kommentarer

  • S.I 22/01/2014 7:37pm (10 år sen)

    Hej! Sitter i samma sits som du! Blev mobbad hela min lågstadie tid, för allt från att jag gillade djur till mitt utseende, är fortfarande lite skraj för dem som mobbade mig när jag ser dem, men de har inte sagt eller gjort något mot mig sen jag slutade lågstadiet :) minnena kommer dock alltid finnas kvar, men hålen de slagit i hjärtat på en kommer att växa igen. Jag pratade också med en massa lärare osv. Men den bästa utvägen var att säga till själv. Ha det bra och lycka till!

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag tror ja e deprimerad. Jag hatar folk som slänger runt ordet depression som att det är bara något så där men jag tror jag har hamnat ner i ett hål. Varje kväll gråter jag mig till söms på dagarna s...
Läs mera

Hej fina decibel! Jag har skrivit frågor hit förut och de två senaste svarade Kix på, vill rikta ett jättejättetack till dig, också för att du delat med dig av personliga erfarenheter av att t.ex. vil...
Läs mera

Ångest beskrivs ofta som katastroftankar, alltså att en person konstant oroar sig över vardagliga saker eller att man tror att något hemskt ska hända. Min ångest är (eller kanske snarare känns) nästan...
Läs mera

Jag har funderat på att fara till skolkuratorn för en jättelång stund, även här på decbel sa de att jag skulle borde fara till kuratorn.
På siståne har jag fått ganska mycket jobbiga tankar, osäker av...
Läs mera