Deprimerad?

Hej!

För det första, vännen, så JÄTTEKRAM till dig, vännen! Ååå, vad jobbigt att du mår så där och känner dig så ensam!

För det andra, så har vi skickat din fråga till Kirsi, men fick den just tillbaka i bumerang för att hennes mailbox är för full. Men när hon fixat det så kommer säkert svar så fort hon bara kan, så då får du säkert mera tröst, råd och förklaringar. Men tills dess så ska vi berätta vilka tankar din fråga väcker hos oss ungdomsinformatörer, för vi tycker båda att vi sååå känner igen oss själva i dig. Vi är inga experter, men kanske lite livserfarenhet från andra kan hjälpa dig också. Men kom ihåg när du läser det här att det inte är några Stora Sanningar vi kommer med, bara våra egna personliga tankar!

Den där känlsan av ensamhet känner vi verkligen igen, och det är igen lätt sak, inget man ska ta med en klackspark eller fösa under mattan. Det ÄR jobbigt att känna sig ensam, speciellt då man har kontrasten av att känna sig hel och lycklig nu som då med en annan människa. Men den där ensamhetskänslan och olyckligheten brukar väldigt ofta bottna i svag självkänsla. Många av oss känner ibland oss värdelösa utan en annan människas kärlek och närvaro, vi är "ingenting" utan någon annan och tycker att vi behöver den här andra människan för att kunna känna oss fullkomliga och lyckliga.

Men sanningen är att ingen annan människa kan göra en lycklig. Nu menar vi absolut inte att det skulle vara något fel på din pojkvän eller att han inte kan göra dig lycklig. Han är säkert helt underbar. Men föreställ dig tanken att HAN skulle göra slut med dig eller till och med dö ifrån dig. Hur skulle du känna dig då? Jo, naturligtvis skulle du bli jätteledsen och sörja och så, men skulle DU finnas kvar där under de känslorna? Eller skulle det på ett djupt plan kännas som att världen tog slut, att du inte skulle vara värd något alls, att ingen annan än han kan göra dig lycklig? Det är vad vi menar med att ingen annan människa kan göra dig lycklig! Lyckan måste komma innifrån dig själv, helt oberoende av en annan människa. Det är ända dit du ska utvecklas och mogna, till den punkt där du KAN vara helt ensam och ändå må helt okej. Klart att vi alla vill dela våra liv med andra människor, men det här handlar om förmågna att kunna trivas i vårt eget sällskap, att räcka till för oss själva, att TYCKA OM oss själva. Självkänsla med andra ord. Det är en lång process att komma sig ända dit, men det hör till när man ska bli vuxen. Ett tecken på att man nått dit är den lördagskväll man kan sitta ensam hemma i soffan och njuta av ensamheten, att känna sig riktigt okej i sitt eget sällskap. Processen är som sagt lång, men den är sååå värt det.

Kanske är det så att din rädsla för att allt ska ta slut lite hänger ihop med det här? Igen, vi är inga experter, men vi har förstått att det är ett rätt vanligt skede under tonåren att bli rädd för allt som kan göra att livet plötsligt tar slut. Plötsligt är man inte odödlig längre och inser att man inte kan ta alltidg för givet. Det är vanligt att tonåringar plötsligt blir rädda för att föräldrarna ska dö eller skilja sig, bland annat. Men kanske din rädsla blir förstärkt av den låga självkänslan? Att du börjar oroa dig för alla fel och brister i din kropp är definitivt ett tecken på låg självkänsla! Speciellt i den utseendefixerade värld vi lever i idag så påverkas självkänslan av utseendet och utseendet påverkar självkänslan något grymt!

Så vårt råd, så där från ett par vanliga människor till en annan är att du kanske skulle må bättre om du höjde din självkänsla. Vi har samlat en massa bra tips på det här på Decibel, de finns under Information och Själ, läs dem och se vilka du kan använda!

Slutligen en stooooor kraaaaam till dig igen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna