faller sönder..

Hej vännen!

Vi känner så igen oss från din situation, så vi ska försöka svara på din fråga, från ett par tjejer till en annan, och hoppas att det känns lite bättre efter det. Det är ju några dagar sedan du skrev också, kanske livet känns bättre idag? För livet brukar ju gå i vågor och så pyttelite kan göra att man åker upp på en vågtopp eller ner i en dal igen. Typ något elakt en kompis säger eller en blick från en söt kille. Vi hoppas att solen skiner i ditt liv idag - men inför en regnig dag så ska vi försöka komma med några råd som funkar för just oss.

Ibland känns det dock som om det ALDRIG skulle kunna bli bättre, allt känns grått och tungt och rent utsagt förj*vligt. Du skriver att det snabbt blev sämre och det kanske berodde på just något hemskt som någon sade eller som du var med om. Det värsta är då att det brukar liksom färga av sig på resten av livet, så att allt plötsligt känns negativt. Och det är okej i sig, livet behöver inte alltid vara på topp och perfekt - hur skulle man annars kunna se skillnaden på bra och dåligt. Fast vi brukar ju glömma att njuta av det när allt är bra och positivt... Grejen är dock att man borde hitta sätt att ta sig upp ur mörkret igen, åtminstone slippa den där dåliga feelisen så mycket att man har en chans att reda ut de verkligen problemen.

Så det vi tror att du först behöver är att hitta ett Första-Hjälpen-sätt som funkar för just dig. Vad är det du tycker om att göra och som du njuter av och brukar bli glad av? Något där du inte har chans att grubbla och deppa så mycket och gärna något som du får lycko-endorfiner från. Tex zumba, ett riktigt bra playstationspel, en lååång cykeltur med bästisen, riktigt bra musik, ett hårt träningspass, en underbar bok eller må-bra-film... Av tex zumban så sätter kroppen igång med de egna lycko-hormonerna, så både att slippa älta samma dystra tankar under tiden och att fysiskt må bättre kan hjälpa dig att ta dig upp ur gegga-humöret en bit.

Efter det är det lättare att reda ut de verkliga problemen - och du ser dem klarare. För när allt känns som en enda svart gegga, så är det svårt att inte låta geggan göra allt mycket värre än vad det egentligen är. Då blir små saker också stora problem. Du räknar upp några saker som är problematiska och vi ska försöka ge de råd vi har om dem här - men det kan hända att du måste läsa om råden först sedan när du kommit dig upp ur geggan!

Det verkar nog som att du behöver sätta dig ner och diskutera med dina föräldrar. Försök att göra det när ni alla har tid att sitta en ordentlig stund och prata - och försök snälla att undvika barnsligt skrik och gråt och uttryck "ni bryr er inte om mig, ni låter mig aldrig göra något eller ni förstår inte". Lugnt och sansat och genomtänkt, låt dem förklara hur de tänker och förklara sedan hur du tycker, tänker och känner.

Till exempel: VARFÖR får du inte träffa din pojkvän? Kanske tycker de att han är ett dåligt inflytande på dig, att du är ute så sent när du är med honom, eller är rädda att du ska göra dumheter (supa, röka, ha sex osv) när du är med honom? Objektivt sett är det förståeligt, de flesta föräldrar oroar sig för hur deras barn har det, men de vet inte alltid hur de ska säga det. Då blir det lätt "du får inte, du borde inte, du är för ung, du förstår inte ditt eget bästa" och andra klassiska repliker. Men om du lyssnar lugnt på dem, så lyssnar de troligen lugnt på dig och ni kan diskutera er fram till kompromisser. Tex kanske det skulle bli bättre av att de fick lära känna din pojkvän, kanske av att ni hängde hos er istället för ute på byn några kvällar så att de fick se med egna ögon vad ni sysslar med. Det de inte vet är de rädda för och har mycket lättare att bilda fel uppfattningar om.

På samma gång kan du försöka berätta för din mamma hur du skulle önska att hon visade att hon bryr sig. Tex just som du skrev, att istället för att anklaga dig för att jämt vara sur kanske bara fråga vad det är som gjort dig ledsen. Eller krama dig, eller hyra en romantisk film, poppa popcorn och ha kvalitetstid med dig istället för att gnälla på dig? Utgå från hur du skulle vilja att det var och ge dem konkreta exempel. Förklara hur du känner med exempel. Då är det så mycket lättare för dem att börja med att göra något åt just de exemplen. På samma sätt kan de förklara för dig genom exempel hur de känner, tycker och tänker. Ibland glömmer man att alla andra i familjen också kan ha det pissigt tungt, tex på jobbet. Föräldrar har dessutom en massa annan sk*t att tampas med som barnen aldrig/sällan behöver se, tex kan de ligga och oroa sig på natten för hur de ska betala huslånet, elaka kolleger på jobbet, att deras barn inte har lika dyra kläder eller får fara på lika fina resor som kompisarna... Kanske din mamma ibland har samma geggahumör och du bara gör det värre för henne? Men om du vet hur de mår och de vet hur du mår och ni kan prata om det, så kan ni göra livet lättare för varandra. För när det kommer till kritan så måste ni ju leva med varandra ett bra tag till - för förlåt att vi säger det, men det löser ingenting om du bara flyttar hemifrån. Du tar bara problemen med dina föräldrar med dig dit du far, så att tex varje telefonsamtal hem bara blir gräl. Om ni inte reder ut det före, hittar sätt att komma överens. Tex ha Familje-sit-downs som gangstrarna, gör upp regler som exempelvis att den som håller i pepparströaren har taltur (så att ingen får avbryta då) och börja med meningarna med "När du säger... så känner jag mig... för jag behöver/vill... och jag skulle vilja att du...".

Gör ett försök med dina föräldrar i alla fall. Tänk nu inte "det går aldrig med MINA föräldrar, det kommer inte att funka". Försök! För vi kan slå vad om att dina föräldrar också väldigt gärna skulle vilja få det att funka och kan pröva alla möjliga metoder bara för att du säger att du vill göra en ansträngning. För de vill ju att du ska må bra och ha det bra - vi slår vad om att din mamma inte skulle vilja tycka att du alltid är så sur. Du behöver kanske inte prata med någon kurator eller psykolog för att det ska bli bättre. Du kan även prata med tex din moster eller gudmor, din kompis mamma, en favoritlärare, ungdomsledaren på ungdomsgården eller i församlingen - vilken kompis eller vuxen som du litar på och känner att du kan tala ur hjärtat med. Förvänta dig inte att den personen ska lösa alla dina problem - ofta så hjälper det mycket att bara få prata ur sig. Och när man berättar åt någon annan om sina problem så brukar man själv plötsligt se orsakerna till dem eller lösningarna på dem medan man reder ut sina egna tankar och känslor.

Hoppas du snart kommer upp ur geggan igen och hittar bra sätt att aldrig/mer sällan gegga fast dig lika djupt igen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna