faller sönder bit för bit

Hej kära du!

Tack för ditt brev. Va bra att du skrev hit och frågade om råd och kanske också för att skriva av dig lite. Det låter verkligt illa för dig just nu och du verkar riktigt olycklig med din situation. Först och främst så vill jag skriva att: hopp finns!! Ge absolut inte upp på något sätt! I ditt brev låter du verkligen uppgiven och som om allt skulle kännas hopplöst, men det finns alltid hopp, för alla.

Du är också i den åldern (högstadieåldern) som många tycker att är den jobbigaste tiden i livet, så du är inte ensam om att kämpa med svåra tankar just den här tiden. Det ALLRA VIKTIGASTE för dig nu vore att ta kontakt med någon vuxen och prata om detta – du måste försöka berätta till någon, vemsomhelst, om hur du tänker och känner, så du får en chans att bolla tankar, dela din oro med någon och kanske även börja må lite bättre på samma gång. Det lättar ofta lite bara man delar sin ångest och man känner sig kanske inte längre lika ensam med sina stora skrämmande tankar.

Det vore bra om du redan imorgon eller så fort som möjligt försöker ta kontakt med någon (om du inte redan gjort det förstås?). Om det i din skola t.ex. finns en kurator, psykolog, hälsovårdare eller en lärare som du vågar ta kontakt med, så gör det! De är vana att tala med ungdomar om allt möjligt och kan säkert ta emot dig på ett riktigt bra sätt. Det gör inget om du inte vet vad du skall säga eller hur, de kan säkert ställa små frågor och hjälpa dig på traven med den saken. Du kan också om du vill, t.ex printa ut denna text och visa det för någon, om det känns lättare.

Annars, så kanske du kan tala med någon där hemma? Dina syskon? Någon släkting eller granne?

Sen så vill jag också skriva att glöm aldrig bort att du är unik och värdefull, precis som alla andra. Fast det just nu känns jobbigt, så betyder inte det att det alltid kommer att kännas så här – det finns bra hjälp att fås nuförtiden när man känner sig såhär och det är inte så ovanligt att folk känner sig illa till mods och är lite olyckliga över allt möjligt. Det mesta brukar ordna sig! På ett eller annat sätt, förr eller senare. Ta mod till dig och ta kontakt med någon vuxen (gärna en professionell som är van att arbeta med ungdomar) – det är det viktigaste rådet till dig just nu.

Det finns också ett antal olika telefonjourar man kan ringa till anonymt här i Finland på svenska, om man känner för det. Här är ett exempel:

http://www.folkhalsan.fi/ungdomstelefon

Massor med lycka till!