Forever alone

Hej "Halvan"!

Nej skämt åsido, klart att du inte är "halv". Men vi förstår hur lätt man kan börja tänka just så, som om man inte blev hel och fullkomlig innan man mött sin stora kärlek. Om vi nu får berätta om hur vi själva tänkt och känt genom åren, så visst känner vi igen dina tankar. Vilken tur att det finns någon som redan har erfarenhet och delar med sig av den, eller hur, så att du själv inte behöver göra alla "misstag"? ;D

För se, det ironiska med livet är att först nu då vi hittat och levt länge med männen i våra liv, så vet vi att livet före dem inte alls var mindre värt!!! Det var den delen av livet, tiden INNAN dem, som vi inte skulle vilja vara utan nu. Det var då vi lärde känna oss själva, då vi tog oss igenom svårigheter på egen hand och växte som människor av de erfarenheterna, då vi bestämde över våra egna liv, då vi upplevde många andra små kärlekar och då vi lärde oss att vara ensamma utan att känna oss ensamma. Och all den här kunskapen och erfarenheten anser vi att är den som vi byggt våra liv tillsammans med våra män på. Tänk om vi träffat männen i våra liv när vi var 14-15 år, då tror vi nog att vi inte alls skulle vara lika mogna, förståndiga, livserfarna och självständiga som vi är idag. Och inte hade vi vetat lika mycket om kärleken som vi lärde oss av alla de "misslyckade" förhållanden vi hade före och alltså inte kunnat klara av våra förhållanden idag alls lika bra.

Men visst, vi fattar om det inte tröstar dig ett dugg JUST NU att höra om hur värdefull tiden som singel är ;). Vi vet precis hur det kan kännas som om hela världen gick ut på att bli lyckligt kär, hur man får öronen fulla av kärlek varje dag från allt från låtar på radion och romantiska komedier till kompisarnas hångel och glittrande ögon i skollkorridoren. Man skulle kunna tro att den allmänna uppfattningen idag är att meningen med livet är att hitta Den Stora Kärleken. Vilket ju lätt får de som ännu inte hittat den att känna sig lite ofullständiga och misslyckade. Lyser kärleken totalt med sin frånvaro och man inte ens har någon att kika lite på i smyg och drömma om, ja då blir säkert misslyckande-känslan ännu starkare.

Men det är ju inte alls sant att man skulle vara misslyckad bara för att man inte är lyckligt kär JUST NU! Vi förstår att du vill ha Drömkillen NUUUU och leva happily ever after, men tyvärr måste vi ju vara tråkiga nu och säga att det nog är den långa vägen du måste gå. För det enda som dina tankar och din längtan som den ser ut nu kommer att leda till är besvikelser och bitterhet. Du har troligen så skyhöga förväntingar på den här pojkvännen du drömmer om att verkligheten inte har en chans att göra dig nöjd. Som vi ser det är det tre väldigt viktiga förändringar som måste ske i ditt huvud förrän du kan bli lycklig - men kom ihåg att det är bara våra tolkningar och åsikter.

För det första så måste du inse just det att Drömkillen inte existerar. Du kommer att bli kär, men han kommer troligen att vara en alldeles vanlig ung kille, som har sina fel och brister, som kanske är omogen eller gör fel mot dig någon gång, som det inte alls är "som i filmerna" med. För att kunna bli lycklig med honom måste du dra ner dina förväntingar till noll. Visst kan du drömma om till exempel den första kyssen och du kommer troligen att sväva på rosa moln när den händer, men se den som ett stort plus, inte som en förutsättning. Njut av den första kyssen för vad den faktiskt ÄR, inte för vad du vill att den ska vara. Han kommer att vara precis lika vanlig och alldaglig som DU är - för du är inte heller den perfekta hjältinnan i den romantiska komedin - och om du inte utgår från det så har ert förhållande inte en snöbolls chans i helvetet.

Det andra du måste förstå är att den enda som kan göra dig lycklig är du själv. Du behöver inte en andra halva - du är inte halv, inte söndrig, inte ofullkomlig på något sätt alls! Den enda som kan göra dig "hel" är du själv. Behöver du en pojkvän för att fylla ditt liv så är det något allvarligt fel i hur du tänker och hur du lever. Han kommer inte att rädda dig, livet kommer inte att bli bättre av att du blir ihop med honom. Tror du det, så blir du verkligen en halv människa, för då lever du inte DITT liv fullt ut, du gör inte ditt eget liv värdefullt och intressant och innehållsrikt. Ska vi vara riktigt krassa: du kunde lika gärna se det som att du kastar bort ditt liv just nu när du går och väntar på att någon annan ska göra det värt att leva.

Det tredje är att förstå att det är helt okej att vara ensam. Man är inte bättre eller mera värd bara för att någon älskar en, man blir inte en bättre människa av en pojkvän. Det är inget "fult" att vara singel. Men samtidigt är det helt okej att känna sig ensam och längta, okej att vara avundsjuk på de som har någon att gosa med och vara kär i. Så länge det inte blir allt du gör och allt du är, det får inte blir det största och viktigaste i ditt liv. Alla är nyfikna på kärleken, alla önskar att de hade den, alla vill bli älskade. Men ett av de stora knepen med livet är att lära sig leva med den längtan UTAN att göra något dumt bara för att slippa den. Det finns massor som blir ihop med "första bästa" bara för att slippa vara ensamma och bara för att de är så nyfikna på kärlek att de tar vad som bjuds så fort det bjuds. En av de största läxorna i livet är att lära sig leva ensam och trivas med sig själv, tycka om sig själv. Kan du inte leva med dig själv så kommer du inte att kunna leva med någon annan heller - och någon annan kommer inte att kunna leva med dig.

Så vårt råd nu är att gå ut och lev ditt liv! Låt inte blygheten hindra dig och låt absolut inte blygheten bli något du gömmer dig bakom. Förvänta dig inte att någon ska hjälpa dig att leva ditt liv, du måste nog själv gå ut och göra ditt liv värdefullt. Sitt inte hemma på helgerna och tyck synd om dig själv. Johho, du har visst chanser att gå ut, bara använd fantasin så kommer du nog på vem du kan fara ut med och vad ni kan göra. Och så gräver du fram ditt mod och går och GÖR det! Skyll inte på till exempel att alla kompisar har pojkvänner - haka på dem en kväll när de ska ut, säg åt kompisens pojkvän att han ska ta med lite kompisar och så blir ni ett helt gäng som far ut! Jo, vi fattar om du känner dig rädd och osäker nu - det är helt naturligt, men vår poäng är att du måste ut ändå, fastän du är rädd!

När du kommit dig ut och vågat prata med lite folk lovar vi att du kommer att vara sååå stolt över dig själv och ditt självförtroende kommer att ha växt med en halvmeter! Låtsas inför folk att jamen det är klart att du och din kompis också har rätt att vara på dansen/uf-lokalen/ungdomsgården/utanför kiosken ute på byn eller vart ni nu far, säg bara "hej, vad gör ni" - se inte ut som om det skulle vara något märkvärdigt att ni för en gångs skull inte sitter hemma och ugglar på lördagskvällen, så kommer andra inte heller att tycka att det är något märkvärdigt. Skaffa lite innehåll i ditt liv. Gör varje dag till något roligt, något värt att vara med om, något att se fram emot. Det är bara du som kan göra det. Och du ska se att mitt i allt när du har fullt upp med att njuta av ditt liv med komnpisarna och festerna och fritidsintressena och äventyrena - då dyker han upp, den där helt vanliga killen, och knycker ditt hjärta innan du vet ordet av!

Så upp ur soffan nu vännen, ring en kompis och så far ni ut i världen! Eller åtminstone på nästa disco eller tillställning som ordnas på uf-lokalen!ungdomsgården!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna