Har problem

Hej vännen!

För det första, voj vännen va synd att du mår dåligt!!! På allvar, vi skulle så gärna komma och krama dig, men får nöja oss med att skicka en riktigt stor och tröstande kram via nätkablarna. Ja, klart det låter löjligt, men vi menar det verkligen. Hoppas att du har någon runt dig som kan lyssna och stöda och krama och förstå. Det finns nog alltid folk som väldigt gärna skulle just lyssna, stöda, krama och förstå, men då måste de ju få veta hur du mår. Du måste våga berätta åt någon. Kanske skolkuratorn, kanske en favoritlärare, kanske en moster eller faster, kanske en kompis mamma, kanske en ungdomsledare, kanske en diakonissa… Det finns nog folk runt dig, tro oss!

Du måste inte bära allt det här helt ensam, det är inte alls meningen att du ska klara av allt alldeles själv! Det är meningen att du ska få hjälp! Så är vår värld uttänkt, vi ska ta hand om varandra och stöda varandra - till och med staten tycker det och därför finns just skolkuratorer och psykologer osv som har som JOBB att hjälpa andra. Det är det de finns till för, för att hjälpa behövande igenom tunga grejer i livet och hitta lösningar och metoder för att få det bättre. Och de HAR både metoder för att få det bättre och lösningar, för de är utbildade i dessa metoder och lösningar och använder dem varendaste arbetsdag, så de har lång erfarenhet! Och tänk absolut inte att dina problem skulle vara för små eller obetydliga, klart att du har rätt att få hjälp med dem!

Skolan har också en skyldighet att ta itu med både mobbningen och dina svårigheter med skolarbetet! Alla skolor i Finland åtminstone, har anti-mobbningsprogram och lärarna har blivit utbildade i hur de ska motverka mobbning och stöda och hjälpa de som blir mobbade. Men då måste de ju för det första INSE att du blir mobbad och för det andra ta itu med det. Det är lätt att tro att lärarna ändå är så stressade och har så många elever att de inte orkar bry sig om någon enskild, men det är inte sant! Men man måste kanske ändå säga till både en och två gånger, så stå på dig bara! Klart att de också är skyldiga att ge dig stödundervisning, speciellt om du har andra bekymmer i livet som gör att du har ännu svårare än normalt att klara av skolarbetet! Så berätta hur det är! Vi vet att det kan kännas tungt och svårt att börja prata om dina problem, som om du lade hela ditt hjärta fram på bordet. Men du måste! För du kan inte gå omkring och vänta på att någon ska se att du har det jobbigt, du måste själv vilja ha hjälp och söka hjälp.

Och vi beklagar att dina föräldrar skilt sig. En av oss ungdomsinformatörer är själv skilsmässobarn, blev det som 13-åring, och kan lova dig att visst är det tungt ett tag, men det kommer att bli mycket bättre med tiden. Det finns bara vissa saker som du måste komma ihåg. För det första att det på inget som helst sätt är ditt (eller dina syskons) fel att de skilt sig. Att två vuxna personer har levt tillsammans och älskat varandra, men sedan inte längre klarar av att leva tillsammans och kärleken dör ut, är aldrig barnens fel. Ni har inte fått dem att sluta älska varandra, det är helt och hållet en sak mellan dem. Det är relationen mellan de vuxna som "misslyckas" till slut. Det är tungt idag att hålla en kärleksrelation vid liv och ibland klarar de vuxna bara inte av det. De har säkert försökt allt de kan, men funkar det inte mellan dem som man och kvinna, så är det ibland bäst att gå skilda vägar. Då har de en chans att bli lyckliga med en annan man/kvinna och det är vad vi alla är värda, vad vi alla strävar efter. Så försök att se deras kärleksliv som något som är helt skilt från familjelivet, från er. De slutar inte älska ER barn bara för att de inte längre älskar varandra. Och ni är inte ansvariga för deras lycka, det är inte erat jobb att reda upp deras liv.

Kom dock ihåg att det hela tiden ändå är de vuxnas ansvar att se till att barnens liv fungerar i alla fall. Att ni barn ska vara lyckliga och må bra slutar inte att vara både mammans och pappans ansvar, även om de två väljer att inte längre leva tillsammans. Så de måste göra det bästa möjliga av situationen de bara kan. Och har du det tungt och problematiskt, så ska du inte försöka gömma det eller försöka klara av allt själv, inte vara rädd för att besvära dina föräldrar ännu mer med dina tunga saker. Du har rätt till att må bra, hur de själva än mår, och de måste hjälpa dig både med mobbningen och skolarbetet! Det är deras ansvar som föräldrar - även när de är mitt i en skilsmässa själva. De vill inte att du ska må dåligt eller ha problem, det var aldrig deras mening.

Vi gissar att du säkert tänkt tanken att allt skulle bli bättre om de försonades och flyttade ihop igen. Och vi gissar att du sörjer över och saknar det gemensamma liv som ni hade och som nu gått förlorat när de skilde sig. Men vet du, vännen, det blir inte bättre även om de skulle börja älska varandra igen och flytta ihop tillbaka. Det är inte det som är lösningen på alla era problem. Ditt liv är ditt och visst påverkas det av tex om någon måste flytta, av överenskommelser om var ni barn ska bo och när ni ska träffa den andra föräldern osv, men ditt liv är ditt liv. I grund och botten så bestämmer du över hurudant ditt liv ska bli. Du bestämmer tex hur du ska känna inför att tex hälsa på den andra föräldern, du bestämmer hur du ska uppföra dig, över vad du ska säga och hur du överlag ska hantera det hela. Klart att du har rätt att vara ledsen och sorgsen och arg och besviken och du har rätt att visa det och säga det. Men du måste också själv vilja börja må bra inuti. Och det har inget att göra med vad dina föräldrar gör eller hur ert liv ser ut, den viljan måste komma inifrån dig själv. Du måste också jobba för att det ska bli bättre. Till exempel genom att gå och tala med någon, tex skolkuratorn.

Än en gång, det kommer att bli bättre, vännen! Det är bara att hålla ut, börja jobba på problemen från ena änden, ta en dag åt gången - och rätt som du är kommer du att vakna upp en morgon och tycka att världen är riktigt okej! Nu som då under livet så kommer man att få det tungt och svårt, ibland klumpar problemen riktigt ihop sig, men lika ofta så kommer världen att kännas riktigt ljuvligt underbart fantastisk! Det går i vågor och utan det dåliga så skulle man inte kunna uppskatta det ljuvliga - inte skulle man egentligen vilja att livet skulle ligga spegelblankt och tråkigt heller, då skulle man ju inte uppskatta det. Det finns en balans, så det ljuvliga är nog på kommande, vänta bara!

En stooor kraaaaam ännu, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna