Hatar mig själv så jävla mycket!

Hej!

Voj vännen gullavän!!! Jag hör ditt rop, men det är som ett eko som jag inte vet varifrån det kommer. Jag har försökt få någon av våra experter på mental hälsa att svara på din fråga, men de är alla så upptagna (alla våra experter är med frivilligt), väldigt stressade. Så nu ska jag försöka ropa tillbaka åt dig och hoppas att min röst når fram till dig.

Vännen jag hör att du mår jättedåligt, att det gör ont. Och jag önskar jag kunde komma genom datorkablar och internetconnections och krama dig. Men nu när jag inte kan det, så önskar jag att du ropar en gång till, men närmare någon som kan höra dig. Någon vuxen. Det kan vara en förälder eller en favoritlärare, en skolkurator eller skolcoach, en ungdomsledare eller en faster, en idrottstränare eller - ja någon! För se, ingen är ju ändå tankeläsare och det är otroligt svårt att liksom bara se på någon eller känna på sig att nu mår den här tjejen eller killen dåligt. Så då MÅSTE man öppna munnen och berätta hur det känns. Kanske måste man ropa flera gånger. Men sedan hör någon och sedan kommer någon och lyfter upp en, kramar en. För det är ju det de gör, alla psykologer och socialhandledare och andra vuxna. De försöker hjälpa dig upp på fötter igen, hjälpa dig att reda ut det som fått dig att känna så här. Det går inte på ett kick, de har inga magiska trollspön att vifta över dig och så är du glad som en prinsessa igen. Men lite i taget, ibland mycket i taget, så hjälper de dig. Bara du låter dem, bara du ger dem en början, så att de kan börja!

Så imorgon, eller till och med ikväll, vill jag att du berättar för någon om hur du känner det och vad du tänker. Skicka fast som meddelande på WhatsApp åt någon. Helst någon som vet något om psykisk ohälsa, som har lite utbildning i det och vet hur de ska stöda dig. Världen är konstruerad så att vi behöver varandras hjälp med olika saker, och varför skulle det finnas just psykologer eller terapeuter eller kuratorer om det inte var för att deras uppgift är att hjälpa folk att leva. Det är inte så lätt, att leva, och vi behöver alla nu som då handledning och "lärare" i det som kan visa vägen. Så ropa igen, vännen!

Stoooooooooooooor kraaaaaaaaaaaam, Liselott