Hej angstaren,

Det här meddelandet vill jag rikta direkt till signaturen angstaren, eftersom jag känner igen mig så otroligt i den här personens problematik.

För tre år sedan befann jag mig i samma situation som du. Jag hade diagnostiserat mig själv med alla möjliga psykiska störningar, social fobi och GAD var kanske allra mest framstående. Jag tänkte precis likadant som du: Hur skulle jag, som knappt ens vågar markera på lektionerna i skolan, kunna öppna mig inför en vilt främmande person med titeln psykolog? Det kändes omöjligt. Helt omöjligt. Jag tog mig genom dagarna, men inte utan ångest, speciellt i sociala sammanhang. Det blev bara värre och värre.

För ett år sedan gick jag in i en vägg. Jag hade förlorat mig själv i destruktiva tankar, självskadebeteende och gått ner i en sådan negativ spiral att jag omöjligt kunde ta mig ur den på egen hand. Jag hade nått botten. Jag såg ingen annan utväg än att försvinna från den här världen - eller söka hjälp. Så en kväll mejlade jag i mitt ångesttöcken en psykolog. Det tog månader innan jag vågade gå och träffa den här personen. Månader av illamående och självhat.

Till slut lyckades jag ändå släpa mig iväg och prata med den här utomstående personen. Jag ska inte ljuga - det senaste året har inte varit lätt. Ingenting löser sig direkt, vilket jag kanske hade hoppats. Under året som gått har jag bytt terapeut tre gånger, börjat äta antidepressiva och fått en slutgiltig diagnos. Precis som jag själv kunde ha sagt har jag GAD och även svår depression. Jag mår verkligen inte bra i dagsläget heller, stundvis känns det riktigt omöjligt, men en av de tankar som alltid tröstar mig är att jag vet vilket otroligt stödnätverk jag har runt mig.

Nu till den positiva biten. Hjälpen som finns att få i Finland är ganska fantastisk. Hälsovården tar sådana här frågor på allvar och psykologhjälp finns att få, bara man vågar göra lite research. Jag har gått framåt så otroligt mycket som människa i och med att jag den där ödesdigra dagen för ett år sedan skickade iväg ett sketet mejl till en psykoterapeut. Jag hade tidigare kanske skrattat bort det där med att man "lär känna sig själv" i terapisammanhang, och det må vara en klyscha, men en sann sådan. Jag vågar i dag prata med okända människor utan ångest! Jag ser nästan fram emot att lära känna nya människor - jag har hittat ett intresse för människor och deras historier, en sida av mig själv jag aldrig tidigare stött på.

Jag uppmanar dig verkligen att söka hjälp. Det är inget som säger att du kommer att gå samma öde till mötes som jag gjorde och fastna i den där negativa spiralen, men jag vet bara att om jag hade tagit tag i det här tidigare så hade jag vunnit så mycket. GAD är ett helvete att leva med, men det finns så många människor där ute som vill göra sitt allra yttersta för att hjälpa.

Ta hand om dig! :)

(PS: Jag står på samma tacksamma sida som Angstaren. Ni på Decibel gör ett otroligt viktigt arbete. Det finns så mycket som ungdomar (och vuxna också, för den delen) inte vill, vågar eller kan prata om, och där är internet ett så viktigt forum. Det finns många nätsidor som stjälper mer än de hjälper, i psykiska frågor såväl som andra, men Decibel ger stöd ur en byggande synvinkel. Det är fint och ni är fina! Glad sommar!)

speciallärarstuderande