Hittar inte mig själv.

Svar till sign. Anna

Tack för att du skrev till Decibel. Ditt brev påminde mej om min egen tonårstid när allt kändes så jätte-jobbigt och det var svårt att veta vem man var och vad man egentligen stod för. Jag var inte ensam som kände så och inte är du det heller. De flesta tonåringarna går igenom en period då man är vilsen och missnöjd med sig själv. Man ser gärna saker som antingen bra eller dåliga och det kan vara svårt att acceptera att allt, även jag själv, har både bra och dåliga sidor. Det kan kännas väldigt ångestfyllt att förändras och inte längre veta vem man är. Det som händer nu är att du har börjat ifrågasätta mera dina egna och andras åsikter. Tidigare då du var yngre var det lättare att ta till sej föräldrarnas åsikter och då var man trygg i den vetskapen.

Men i något skede händer det i allas utveckling att man börjar lösgöra sig från föräldrarna och dethär är en process som tar olika lång tid för olika personer. Det kan vara en väldigt jobbig tid, bl.a. på grund av det som du skriver, man är rädd för att såra någon och göra något fel. Det händer ofta att man säger sådant som man egentligen inte menat säga utan det bara kommer ord ur munnen förrrän man hunnit tänka efter. Kom då ihåg att även om det händer att du sårar någon så kan du alltid säga förlåt när du märker den andres reaktion. Det gäller också föräldrar, som säkert förstår vad du går igenom men som säkert också är lite förvirrade över att du är in i en ny fas av ditt liv.

Jag önskar att jag kunde hjälpa dej bättre med att hitta dej själv och din identitet men jag kan bara råda dej till olika saker du kunde pröva på. För det första skulle jag varmt rekommendera att du tog kontakt med skolkuratorn i din skola för att ha någon du kunde prata med om det som oroar dej. Det är egentligen det enda som kunde göra det lättare för dej att stå ut – att ha någon vuxen som stöttar dej igenom den värsta perioden och hjälper dej att hitta dej själv. Tonårstiden är som en berg och dalbana. Ena dagen kan man vara riktigt säker på sig själv och veta exakt vad man vill för att nästa dag igen vara vilsen och inte veta någonting. En skolkurator kan fungera som en bollplank – du får ösa ur dej alla tankar och problem och kuratorn kan ge dej nya tankar när det känns att du kört fast i de gamla.

Du skriver om din vikt och att du gärna skulle vara smal. Vikten och kontrollen över det man äter går ofta hand i hand med hur man själv mår. Maten kan upplevas som tröst då allt annat är fel. Det faktum att du skär dej på armarna visar också att du bär på en enorm ångest över allt det som händer dej och jag tycker verkligen att du skall utan att tveka kontakta någon du tror att du kan ha förtroende för. Skolkurator, hälsovårdare eller kanske folkhälsans tonårspoliklinik? De har alla tystnadsplikt och för inte vidare det du vill berätta.

Att sticka ut i skolan eller ändra klädstil kan kanske kännas bra för
en liten stund och många gör det just i tonåren eftersom det ger en
känsla av identitet men tonåren är en mycket mera invecklad period som kräver andra saker också, bl.a. tid och tålamod, av dej och dina närmaste.

Du kan också göra något för ditt eget välmående även om det känns jobbigt. Försök varje dag se något bra i dej själv. Det kan vara vad som helst bara du stannar upp och säger till dej själv att 'detdär gjorde jag bra', eller 'sådär ser jag fin ut'...Gör också något som får ditt hjärta att bli varmt och glatt (dansa, måla, skriv, hör på musik, vad som helst) och stanna upp i den stunden, känn den känslan, varje dag. Så småningom kommer du att märka vad som är bra för dej, vad du gillar och vem du är. När du tycker om dej själv kommer du att märka att också andra gör det!

Kram och Lycka till!
Kirsi