Hjälp!

Hej vännen!

För det första: att du såg den här olyckan är inget du behöver skämmas för och du behöver absolut inte skämmas för att du drömmer mardrömmar och har obehag för den nu i efterhand. Det är helt naturligt att bli rädd och sedan gå och tänka på det där hemska.

Men för säkerhets skull så tog jag bort lite detaljer i din fråga - fast det händer en massa liknande grejer i Österbotten (kan genast minnas flera liknande fall under det senaste året) så är det klart att du ska få vara så anonym som möjligt. Som du skrev så vet vi ju hur det gick till nu och kan lättare svara. Vi ska skriva på svaret åt dig under eftermiddan och sätter hit det imorgon, om det är okej med dig?

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen!

Som sagt, det är heeelt naturligt att du tänker mycket ännu på den där olyckan, det var ju en jättechock för dig och de andra som såg den. Det är det alltid för människor som ser olyckor och det skulle ju vara nästan underligt om du inte reagerade starkt på den. Den kom ju så väldigt nära inpå er, och på ett sätt som ingen hade kunnat förutse eller förbereda sig på. Bilar SKA inte komma kraschande just där och absolut inte mitt i natten. Att föraren var full gör det ännu jobbigare, för det gör det hela ännu mera slumpmässigt och oförutsägbart - och så börjar man tänka att det kan hända igen. Klart att oddsen för det är så otroligt små att ni säkert har större chans att vinna på lotto, men ändå.

Att du drömmer mycket om det här tror vi att är din hjärnas sätt att bearbeta chocken på. Från alla actionfilmer du sett har du dessutom en massa bilder med blod och skrot och våldsamheter i minnet att blanda in i drömmarna. Din hjärna kanske prövar ut "worst case scenarios", det värsta som hade kunnat hända, för att känna efter hur den skulle reagera. Det här är också helt naturligt och mycket troligt så kommer drömmarna att lugna ner sig så småningom när livet går vidare.

Inom psykologin kallas din upplevelse av kraschen för ett trauma och nu håller du på att återhämta dig från traumat. Klart att du ska prata med någon om det här och riktigt gå på djupet med den där händelsen. Annars finns risken att traumat finns kvar och "stör" ditt liv på något sätt. Kanske så att du alltid kommer att vara rädd för att träffa på rattfyllor eller själv blir osäker när du ska ta körkort eller något i den stilen. Så du måste bearbeta händelsen med någon, och såklart helst med en professionell, som har alla redskap och metoder och erfarenheter för att hantera trauman. Pröva först med skolkuratorn och kanske hon/han kan visa dig vidare till en psykolog om det ännu behövs.

Men glöm tanken på att du skulle ha blivit psykiskt sjuk! Du reagerar helt naturligt på den här chockartade upplevelsen, alla skulle reagera som du (de kanske inte skulle erkänna det högt i skolan, men visst skulle de också drömma mardrömmar och känna obehag!).

Som sagt, vi tror nog att det här "går om" med tiden, men att det skulle gå både snabbare och vara hälsosammare om du fick hjälp med det. Kom ihåg att du inte gjort något fel och har absolut inget att skämmas för. Det värsta du kan tro nu, tror vi, är att du är löjlig eller svag eller för känslosam som reagerar så här - om du sätter "lock på" känslorna och låtsas vara tuff blir det bara värre!

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna