Hjälp mig!

Svar till signatur Wilma

Tack för att du skrev hit till Decibel. Jag fick en känsla av ditt
brev att du har gått igenom en hel del tråkigheter i ditt liv. Det
verkar ha lugnat ner sej nu, kanske tack vare din son som föddes och fick dej att tänka i andra banor. Du har varit tvungen att vara stark och delvis glömma dej själv när du haft en liten baby att ta hand om och som varit helt beroende av dej.

Nu när det lättar en aning och som du skriver, situationen är helt
okej, så finns det saker inom dej som vill komma till ytan och som du borde få prata ut om med någon. Oberoende av vilka förluster eller tråkigheter du varit med om så brukar de sätta sina spår, och först när man vridit och vänt på händelserna på alla tänkbara sätt och accepterat att de är en del av en själv så kan man låta dem gå.

Du skriver att du inte längre känner igen dej själv och inte heller
glädje för längre stunder. De är båda symptom som du borde ta på
allvar. Om inte känslorna av sorg och ilska får komma ut på något sätt så vänder de sig inåt och äter upp alla glada och lyckliga känslor och följden kan bli en långvarig depression. Jag tycker definitivt att du skall vända dej till en psykolog eller professionell terapeut. Är du i arbetslivet kan du vända dej till företagshälsovården och kolla om de har en psykolog eller så vänder du dej till närmaste HVC. Även församlingen har utbildade terapeuter som man eventuellt kan vända sig till. Jag förstår att det kan kännas svårt att börja prata med en främling och det kan ta tid att hitta en person som passar just dej men jag skulle ändå råda dej att försöka.

Det finns ju också fördelar med att prata med främlingar – du behöver inte välja dina ord eller vara rädd för att de dömer dej för något som hänt. Deras utbildning gör att de ser lättare vilka psykiska besvär man kan få av olika känslor och händelser och kan också ge dej verktyg att arbeta med för att bättre förstå dej själv.
Det är värdefullt att ha vänner och familjemedlemmar som man kan prata med och jag hoppas att du har någon nära dej som du litar på och kan diskutera med, eller åtminstone någon som gör dej glad och får dej att glömma det tråkiga för en stund.

Din son har hittills varit en kraft och glädjekälla för dej men helt
tydligt verkar det som om du skulle behöva ge dej själv lite tid nu
och ta tag i det som finns inom dej. Vi förändras och utvecklas hela
tiden som människor och det går uppåt och neråt för var och en. För att igen hitta din egen lycka och glädjen inom dej så behöver du tid att lyssna på dej själv, ta vara på alla små glädjeämnen i livet och framförallt hitta en person att prata med så att du även i framtiden orkar vara glad och finnas till för din son.

Kram och lycka till! Kirsi