HJÄLP mig! NUU!

Hej Hatar!

Först: å guuuu va vi känner igen oss i din fråga! Fast för oss gällde det i tiderna redskapsgymnastik, simning, när det skulle väljas lag (så att ett par på klassen utsågs till kaptener och fick välja turvis) och längdskidåkning. Vi kände till och med igen oss så mycket att vi skrivit ett blogginlägg om precis just det här - det ska komma i vår nya blogg (håll utkik på Decibels förstasida om när den lanseras). (och såklart handlar blogginlägget inte om dig utan om vad vi avskydde på gympan i skolan).

För det finns nog något inom gympan som vi alla hatar. Eller ogillar, avskyr, får ångest av eller försöker smita undan. Men det lyckas tyvärr inte alltid - lärarna brukar nog se igenom lögner som i stil med "jag har mens" eller "jag har sjuk hals". Och hur skulle det egentligen se ut om inte lärarna "tvingade" sina elever att göra alla saker som står på programmet. Typ på mattelektionen: "nämen du gillar inte procenträkning, jamen då får du hoppa över det!" Inget skulle funka, för det skulle alltid vara något som någon ville skippa. Eller tänk om man som svar på en fråga i studentskrivingarna skrev "nä det här vill jag inte svara på, jag tycker inte om ämnet så jag hoppade över det på lektionerna!"

Nå, å andra sidan då: varför måste man vara med om precis allt på gympan?! Vad är det för vits med att lära sig åka slalom? På riktigt, varför måste alla göra allting? Det är väl inte demokratiskt, och inte något som gagnar individen - oftast ger det ju bara ångest och hemska minnen? Hm... nå, här kan vi inte annat än konstatera att ja, livet är inte rättvist ibland och det här hör nog till en av de mera långlivade debatt-ämnena. Unga har nog avskytt vissa saker på gympatimmarna och tyckt att det här är orättvist ända sedan småskolan våra far- och morföräldrar gick i...

Nå, du har två val. Antingen kan du försöka smita undan. Just nu kommer vi inte på någon bra ursäkt du kunde använda för att slippa åkta slalom. Se, gympalärare och andra i skolan har nog hört och sett det mesta - och dessutom har de garderat sig med att de som inte skidar ska pimpla. Du har ju valmöjligheter, och det är "bara" du som tycker det bara är töntar som pimplar. Ibland måste man nog bara välja mellan två onda ting. För även om du skulle lyckas tala dig ur båda två, tex skolka eller ha morsan att skriva intyg på att du är sjuk just den dagen, så minns nog lärarna det här. De förstår säkert orsaken till varför, men de kommer att bli misstänksamma mot dig i framtiden och troligen inte tycka fullt lika bra om dig längre. Folk gillar i allmänhet inte sådana människor som ger den minsta antydning om att kanske vara en smula lata, bortskämda, bortklemade, lögnare, fega, okunniga... Inte så bra för din allmänna image, alltså, att smita.

Det andra valet är att du försöker se på det här som en utmaning åt dig själv. Klarar du av det här, så kommer du att växa som människa. Se, du kan göra något du inte gillar, bita ihop, genomlida det och sucka lättat sedan när det är över. Det är okej, det hamnar man att göra titt som tätt i livet, när det gäller allt från tandläkarbesök till att betala fortkörningsböter, ha samtal med chefen eller genomlida vaknätter med baby. Men troligen blir det minst lika jobbigt om inte värre sedan nästa gång ni ska och åka slalom från skolan - vilket det DEFINITIVT blir om du skippar det helt i år. Då blir det garanterat dubbelt så hemskt nästa år före ni ska fara. Eller när kompisarna frågar om du kommer med en helg och ränner, eller till och med att hela gänget bokar en lapplandsstuga sedan när ni är studeranden och du kan inte fara med, för du "vill" inte och har glömt hur man åker slalom.

Eller så kan du alltså försöka göra det bästa av situationen, försöka se positivt på det och försöka ha en optimistisk inställning och ta det med glatt humör. Allt beror ju alltid på vilken inställning man har till något: bestämmer man sig för att det kommer att bli urhemskt eller dötråkigt eller superjobbigt - så är det klart att det blir urhemskt eller dötråkigt eller superjobbigt. Men tänker man att det ju kan bli kul bara man försöker göra det lite kul, att man kanske lär sig något nytt - eller om sig själv som människa i bästa fall, och att man ju kan vara stolt över sig själv om man åtminstone försökte göra det här till en bra sak. Okej, det kanske inte är världens roligaste - men minns att det ju inte blir roligt om du gnäller hela tiden, oavsett om det är inne i din egen skalle eller åt kompisarna (fast då förstör du ju upplevelsen för dem också). Det här hör till Livsreglerna A och O och du har garanterat hört det förr, vi bara påminner dig nu ;) Du vet att det är så här! 

Så hakan upp, pjäxorna på och så unnar du dig en god varm kakao - och ett gott skratt med kompisarna när du faller i backen :) Även när man gör bort sig kan man vända det till något gott. Jo, vi förstår att du ännu har ångest för den där gången du gjorde bort dig, men vännen, det har varit och farit. Nästa gång du faller i backen är det DU som bestämmer om det var att göra bort sig eller om det var en kul grej, bara något att skratta TILLSAMMANS med kompisarna åt. Fastän några stora killar på 9:an skulle stå och hånflina åt dig när du fallit, så kasta något ironiskt och humorisktiskt tillbaka åt dem bara. Typ "Men vad är ni för gentlemän som inte kommer och hjälper upp damen här?" eller "Jamen jag hittade en 10 cent!" eller "nämen det här är den nya trendiga åk-stilen" eller liknande. Jo, de låter töntiga, men det är inte det som är poängen. Poängen är dels att få dem att fatta att du faktiskt försöker göra det bästa av situationen - och är de det minsta socialt uppfostrade så får de dåligt samvete av att retas med dig då (de vet att då är det de som är skitstövlarna) - och dels att visa att du inte tog åt dig. Att du har så stark självkänsla att du klarar av att falla inför 9:ans pojkar och ändå inte förvandlas till en blöt och olycklig fläck som andra snorungar, att du vet att världen inte går under och att du inte är värdelös för det. Det ger dig mera respekt än du förstår att försöka skämta bort det när man klåpat sig!

Lycka till i backen! - hoppas vi alltså!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena