Jag känner mig jätte ledsen och deppig, jag vet att hösten och vinter kommer nu och att det kan vara "höst depperition" Men jag tror inte det. för Jag har mått såhär länge, innan sommarlovet med. Hela 7:an också. men nu när 8:an börja blev det enu värre. Jag har underbara vänner men jag känner mig så osynlig i min klass. Jag älskar endå min klass, för alla är snälla och är vänner med varandra och ingen är dum. Men jag bara glider mer och mer iväg. känns som vad jag än gör så blir det fel.
Har inget självförtroende alls, ligger helt på botten. gjorde lika dant förra året, men då var det mycket pågrund av att jag bråka med bästa vänner hela tiden. Men nu är det annorlunda. Jag verkligen gråter varje kväll åt allt. åt minsta lilla sak, om t.ex. pappa skäller på mig(som han ofta gör!) så låser jag in mig på toaletten och gråter och hatar livet. Mina föräldrar vet inte om det alls.
På senaste tiden har jag börjat tänka självmordstankar till och med. Jag vet att jag aldrig skulle våga men jag tänker att allt skulle bara bli bättre om jag gjorde det. Varje dag i skolan fejkar jag ett leende. Känner mig som en osynlig skugga och har alltid haft problem med självförtroende. Jag har även både stress och sömn problem. Har ont i magen hela tiden. Så just nu går jag hos en sjukgymnast som ska hjälpa mig mot stress och magont problemen och även sömnen. Men jag vet inte vad jag ska göra. Inget känns bra nu. För en av mina bästa vänner(Har 3 jag känner jag litar på i skolan, 2 i klassen och en i parallell) som är verkligen mina bästa vänner. En av dom har jag berättat lite att jag mår dåligt och sånt. Och hon stöttar och är jätte snäll och vill att jag ska må bra. Men känner endå inte att det hjälper. Min bästa väns föräldrar har precis skiljt sig men det är inte det värsta, hon har fått aneroxia. först var det bara jag som visste att hon hade ätstörningar och hon åt aldrig i skolan så det var jobbigt att bära på det. men nu vet alla om det och hon får hjälp och pratar med personer nu när hon har fått diagnosen Aneroxia. Så känner att hon redan har det så jobbigt men alla i klassen stöttar henne. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill prata med någon(men vill endå inte prata med skolsyster eller kuratorn i skolan), och sedan känner jag att det finns personer som har det så mycket värre och jag känner mig endå bara som en bortskämd unge(för är ensam barn) och jag har inga stora problem. För jag har underbara vänner, familj och släckt. men endå så gråter jag hela tiden, varje kväll och jag gömmer ner mitt ansikte i skolan(har lite acne problem, var mycket värre förra året så efter det sjönk det mitt självförtroende helt, nu är det bättre med acnen och jag kan sminka över med mycket smink, men mitt självförtroende är fortfarande på botten), jag är inte överviktig eller något sånt men efter det att min bästa vän fick aneroxia så märker jag mer att folk äter inte mycket i skolan, dom klagar på att dom är tjocka, mm. så nu har jag också börjat tänka att jag inte ska äta för mycket och känner mig lite tjock(har aldrig tänkt så förut). För alla tjejer i klassen är jag typ bara den blyga snälla tjejen i klassen som aldrig säger ngt på lektionerna och räcker aldrig upp handen. Jag mår på riktigt inte alls bra, men självmords tankar och gåten i halsen hela tiden och jag är jätte rädd, rädd för livet. På senaste tiden så känner jag verkligen att jag nästa ska falla ihop, i gråt och skrik och panik, för jag orkar inte kämpa mer.
Hoppas ni förstod lite. Är så svårt att förklara för det finns så mycket i allt, men svårt att förklara alla detaljer för det har hållit på så länge och nu är det värst så jag vet inte hur jag ska orkar kämpa mer.
Verkligen stort tack i förhand om ni svarar!
onsynliga tjejen
Hej!
Vi ser dig och vi hör dig, du är inte alls osynlig, vännen! Voj sötis, vi skulle så gärna vilja komma och krama dig och säga att du visst är värdefull och bra och att du duger precis som den du är. Och vi menar det verkligen av hela våra hjärtan, hur fånigt det än låter i skriven text. Men där är du och här är vi, så vi försöker så gott vi kan få våra känslor fram i skrift åt dig nu.
Visst i världen får man ha det tungt och känna att allt är jobbigt, även om man inte har några precisa problem som man kan sätta fingret på. Du har precis lika stor rätt att vara ledsen som alla dina vänner - även hon som har en diagnos! Och du har precis lika stor rätt att få stöd och tröst och hjälp och råd för att börja må bättre! Det finns ingen poängskala för det här, typ att du måste ha så och så många stora problem för att få hjälp. Däremot så ska allt illamående tas på allvar, eftersom det är som vilken sjukdom som helst: blir det inte behandlat så att man börjar må bra igen, så är risken stor att det blir som en nedåtgående spiral så att det bara blir sämre och sämre. Nu menar vi inte alls att det är något fel på dig. Men det är som en obestämbar kramp i magen, har man det så går man till doktorn. Och har man en obestämbar kramp i själen så går man också till någon och berättar. Det kan vara till dina föräldrar, det kan vara till kuratorn i skolan, men det kan också vara en kompis mamma, en moster, en favoritlärare i skolan, en ungdomsledare, en idrottstränare, ja VEMSOMHELST! Se dig omkring och öppna munnen! Berätta!
För du ska inte behöva bära allt själv, du ska inte behöva klara av allt ensam. Det finns maaaassor av människor som jättegärna vill lyssna och trösta och stöda och hjälpa dig att må bättre. Den stora fördelen med tex skolkuratorn är att hon har utbildning i en massa olika bra knep och metoder och kan en massa om hur deppighet funkar. Hon kan även ge dig en massa bra råd om hur du ska jobba upp ditt självförtroende. För det är grundsanningen här: du behöver inte må dåligt och du behöver inte ha svag självkänsla. Det går att jobba upp och det går att få sååå mycket bättre. Just skolkuratorn har som jobb att hjälpa unga med just precis sådana här problem, inte bara när det redan har gått för långt, som för din kompis, som redan har fått en ätstörning.
Vi tycker även att du nog borde tala med dina föräldrar. Visa fast allt det här åt dem på datorskärmen, så har du en början på samtalet och behöver inte starta från noll. Gör det redan ikväll! Visst kan de bli lite chockade till att börja med, speciellt om du dolt för alla hur du mår innerst inne. Och de kan få dåligt samvete, känna att de kanske borde ha sett på dig hur du mår, kanske de får för sig att de är dåliga föräldrar som tex har fullt upp med sina egna liv eller inte känner att de haft tid för dig. En första instinktiv, naturlig reaktion på det är att kanske försvara sig, bli arg eller säga att du överdriver. Men det går över. Det är ändå inte det de känner innerst inne, det är bara deras oro som talar. Det de allra helst i hela stora vida världen är ju att deras dotter ska må bra, det är vad de skulle be till Gud om ifall de bad kvällsbön. Så håll fast i den tanken hur de än reagerar till att börja med. För deras jobb är ju att se till att du mår bra, det är deras enda stora uppgift som föräldrar. Det spelar egentligen ingen roll om de lärt dig att äta med bestick eller att inte peta dig i näsan, det här är vad föräldrar egentligen är till för, att få sina barn att klara sig fram till vuxen ålder någorlunda lyckliga och välmående och lyckade. Det är deras jobb.
Men du måste också vilja låta dem göra sitt jobb som föräldrar. DU måste börja VILJA må bra. För så här enkelt är det: livet kastar emellanåt ner en i en djup lerig grop. Då kan man välja att antingen ligga kvar och fortsätta må illa, ge upp, tycka synd om sig själv. Eller så kan man börja kravla sig uppåt. Ingen kommer att buffa på din bak för att försöka få upp dig, men de kan räcka dig en hand och börja dra. Men då krävs det ju att du själv sträcker ut handen och tar deras hand och själv hjälper till att kravla dig uppåt med armar och ben. Ja, du har det tungt nu, men det är klart att det kan bli bättre! Du kan få bättre självkänsla och självförtroende, du kan börja må bättre! Du har alla chanser till det, om du bara vill själv. Visst kan du lägga dig på gropens botten, men du har sååå mycket att vinna på att kravla dig upp!
Det finns så otroligt många stora fina saker i livet, så jättehärliga saker att uppleva ännu. Du kommer att se att finnar och smalhet är bara yta och ytligheter, det är fjuttigheter jämfört med tex den första stora lyckliga kärleken. Nu låter du de här fjuttigheterna styra ditt liv. Jadå, vi förstår att de känns gigantiskt stora just nu, men försök att inte tänka tankar som typ att du inte skulle vara värd att älskas bara för att du har finnar. Försök att inte "köpa" och börja tro på idéer som tex att bara för att andra äter lite i skolan så måste du själv bli smalare. Visst låter det fånigt när vi skriver det här, eller hur? Det är jättelätt hänt att just sådana tankar fastnar i ens huvud och så börjar man tro på dem så hårt att man inte kan se dem utifrån, inte ser objektivt på något alls. Negativa tankar ger bara fler negativa tankar, det blir som en ond cirkel, en spiral neråt. Men faktiskt så är det samma sak med positiva tankar, de blir bara fler och fler ju fler av dem man tänker! Det är också en av orsakerna till att det är så bra att tala med någon annan, att man lätt fastnar i fel tankar. Försök att verkligen lyssna och ta det till dig när de säger att du tex har vackra ögon eller att du är underbar! Varför i hela fridens namn skulle du inte kunna ha vackra ögon eller vara underbar!!!??? Klart att du är underbar!
Så, hoppas det här var som en av de hjälpande händerna som försöker dra dig upp ur gropen. En stoooor varm kram skickar vi dig ännu via nätkablarna!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar