Jag vet inte om ni kan hjälpa mig, men jag mår bara så jävla dåligt, precis som förut. Min bästa vän har visat sitt sanna jag som en bitch och mitt liv håller på att falla i bitar. Det är som en jävla deja vú, och det är nu tredje gången. Mitt inre skakas om som i en jordbävning nivå 6 på richerskalan och allt som jag lyckats bygga upp från förra gången jag blev såhär pass sårad faller i spillror.. IGEN!! Det känns inte riktigt som om det är meningen att jag ska leva. Och jag har tänkt på det mycket nu, desto mer jag funderar över det, desto vettigre verkar det, att någonslags högre makt har glömt bort mig. Som när ni glömde mitt meddelande förra gången, kanske var det 'förutbestämt', att jag skulle gå omkring och förfrysa inifrån. Nu var jag ju tillräckligt modig att skicka ett extra meddelande och påminna er, men det har ju egentligen bara fördröjt allting..
Killen jag tycker om som bara dissar, tar nu plötsligt kontakt, och vips försvinner alla mina bekymmer och jag glömmer vartenda ord som jag för länge sedan bestämt mig för att kasta i ansiktet på honom. Min ilska är som bortblåst och jag kan bara gå och le som en idiot. Fan att jag då aldrig ska lära mig..
Tydligen har min 'bästa vän' haft någonslags strul med honom, fastän hon visste hur himla krossad och sårad jag var.
Kan inte föreställa mig att jag ska kunna ta mig framåt någotmer. Det tar fan stopp här och nu, jag orkar inte mer. Kan inte förstå att jag faktiskt inte lärt mig, fast jag fått många chanser. Kanske är det sant så som Taylor Lautner sa: 'Life sucks and then you die.' Om man fick dö någongång då.
DU undrade om jag sett/läst Twilight? Ja, dumt nog av mig. Jag hatar de böckerna över allt annat. Om livet verkligen var så. Jag hatar det faktumet att Bella flyttade till Forks överhuvudtaget och träffade Edward. Jag hatar faktumet att Bella var tvungen att springa efter honom till Italien. Jag hatar det att de faktiskt fick varandra tillslut, och det att Bella inte blev en känslolös zombie. Vet inte om jag skulle må bättre om boken slutat där och då, men kanske inte lika ensam. Nej nu orkar jag inte skriva längre, får kramp i både fingrar och hjärta. Snälla, inga gamla visdomsord, bara lite förståelse och kanske ett eller annat tips. Men jag skriver mest för att få ett svar..
Tack, ni är underbara om ni orkade läsa igenom.
detlillaäpplet
Gomorron, lilla äppel!
Voi söta gulla vännen, vad jag önskar att du kunde komma intraskande till mig här på Sepis nu så att jag fick krama dig. Hårt och länge och tusen gånger säga att JAG BRYR MIG OM DIG! Jag önskar de orden skulle gå rakt in i ditt hjärta, som en ljusstråle i en magisk saga, så att ljuset skulle sprida sig glittrande och varmt precis som om det vore tecknat med guld och varmgult. Så att det skulle börja äta upp det gråa mörkret…
Jag är rädd för att säga något tokigt nu. Jag ska vara ärlig med dig och inte låtsas att jag är något bättre än jag är. Jag har suttit här nästan hela förmiddan nu och funderat på vad jag ska säga, så att du inte ska kunna misstolka mig. Jag är bara en vanlig vuxen. Jag har inga fancyga psykologi-betyg och inte borde vi ungdomsinformatörer egentligen ens få blanda in våra egna känslor och erfarenheter (vi borde bara vara faktasprutande maskiner). Men jag kan inte sluta prata med dig nu. Jag tar dig personligt och det kan jag nog stå för! Jag vill inte att du ska må dåligt och jag önskar verkligen att jag hade en magisk lösning på alla dina problem - åtminstone att jag kunde säga alla de där rätta orden, som utbildade psykologer kan, så att krampen i ditt hjärta skulle släppa. Psykologer är lite som bilmekaniker, de VET hur de ska reparera.
Så det är vad jag tror att du måste göra nu, prata med någon som KAN det här. Tro nu på inget vis att jag vill skuffa över dig till någon annan! Jag VILL tala med dig och hjälpa dig och stöda dig och stötta dig och trösta dig och … Men det enda jag garanterat kan är att krama dig och lyssna på dig. Utan att avslöja varifrån du är, så kanske det skulle finnas en pyttechans att du någon gång skulle ha möjlighet att ta dig till Smedsby under kontorstid, och då finns jag här. Lyser fönstren i den lilla gråa mormorsstugan mellan högis och gymnasiet, och står det en röd Focus på gymnasiets parkering närmast vägen, så är jag här.
Du bad om förståelse - och det gör jag, vännen, från djupet av mina egna tonårsår - och kanske lite tips och råd. Och faktiskt råkade jag läsa något igår, som det nästan kunde ha varit du som skrivit. Eller åtminstone hade hon varit med om just det där med att tjejkompisen stjäl ens stora kärlek. Linda Skugge har skrivit "Lilla Ångestboken" (Bonnier Carlsen, 2005) som handlar om hennes egen tonårstid. Hon skriver sida upp och sida ner om det här, men jag ska citera henne lite: "Det är absolut förbjudet att sno andras killar, så gör man bara inte. Har du en kompis som ständigt "tar" de killar som du spanat in, snacka med henne och säg att hon är jätteelak som gör så. Fattar hon inte det, så bryt med henne…. Men det är inte okej om din kompis hånglar med ditt span på en fest och så blir det inget mer än det. Då gjorde hon det enbart för att visa sin makt och det ska du inte finna dig i. Skrik och gorma på henne."
Linda Skugge skriver verkligen rakt av om hur förbannat förjävligt livet kan kännas ibland och om massor av olika tunga grejer som de flesta tonåringar kan känna igen sig lite i, och hon ger en massa råd om hur man ska tänka för att ta sig upp ur det jävliga. De flesta råden går ut på att antingen bli arg eller att lära sig att skita i andra och ta kontrollen över sitt eget liv. Men hennes huvudbudskap går ut på något helt annat än Taylors, hon menar att "TEENAGE sucks and then you GROW UP!" Inte livet och inte att det är lika bra att skita i alltihopa - utan en garanti att det blir bättre. Ungefär som om tonårstiden skulle vara som ett löptest i skolan: det är bara att sätta ena foten framför den andra och ta sig framåt fastän det är tungt som synden, geggigt och hällregnar. Och om man inte fegar ur och avbryter, så är man plötsligt i mål!!! Och då känns det så skönt att man ofrivilligt får ett leende på läpparna, sträcker näven i luften och utbrister "YESSS, made it!!!" Jag tycker du ska läsa hennes bok - kollade åt dig om den skulle ha funnits att köpas på nätet, men jag har iaf lånat min på bibban i Korsholm, så den finns eventuellt på andra bibbor också.
Det bubblar i mig av visdomsord nu och jag fattar ju att du inte vill höra dem och jag vill inte heller låta som en nedlåtande Vuxen som rabblar "Det blir nog bra tills du gifter dig". Men det lite ironiska med alla uttjatade gamla visdomsord är just att de är sanna, banne mig, de stämmer. Annars skulle de ju inte ha levat kvar, eller hur? Om de inte stämde in på verkligheten, så skulle ju folk ha slutat säga så. Så vännen, jag kan skriva under Linda Skugges åsikt att tonåren suger men att det blir bättre ju äldre man blir. Men jag kan toppa det. Jag kan vänta tillsammans med dig, om du vill, om inte fysiskt så åtminstone i tanken. Så med risk för att låta totalfånig, så skickar jag nu en stoooor kraaam via USB-kabeln igen och alla de varma tankar jag tänkt om dig under hela förmiddan som en dok-fil.
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar