ja er en bitch

Hej help me!

Först: förlåt så mycket att du fått vänta på svar, men här är riktigt rusning nu med massor av frågor och ett omfattande Månadens tema. Men nu vännen!

Hur känns det idag? Se, det brukar ju gå i vågor, sådant här. Inte bara under de "besvärliga tonåren" utan faktiskt också för många vuxna. Visst finns det även "förståndiga och snälla" vuxna som upplever de här samma känslorna och reaktionerna nu som då - tro oss ;) Men kanske blir många bättre på att hantera sådana här perioder eller stunder av irritation och dåligt humör med tiden och med livserfarenheten. Redan att veta att de här perioderna brukar gå över brukar hjälpa lite, men ofta kan man också hitta sätt för att slippa ur de här känslo- och stämningslägena. Kanske kan man börja undvika de saker som triggar ens irritation eller så kan man hitta saker att göra som motverkar det. Det kan vara allt möjligt, från att skrika allt man orkar på en öde plats, banka i kudden, fara ut och springa allt man orkar eller motsatsen, köra några avslappningsövningar, se på gamla favoritfilmer eller prata ut med bästa kompisen. Det kan till och med hjälpa att säga det högt, åt sig själv eller åt någon annan, att nu är jag på dåligt humör. Då får man kanske lite distans till känslorna och kan särskilja på att vara irriterad på någon viss person eller sak och på att vara bara på allmänt pissigt humör och låta det gå ut över andra eller annat.

De flesta brukar nog alltså hitta sina sätt och metoder för att komma ur sitt dåliga humör - det hör liksom lite till livshanteringen, livskunskapen. Vi kan ju inte alla gå omkring och låta vår surhet, trötthet och ledsenhet gå ut över andra hela tiden, det blir ju till skit och ingenting. Men det är svårt att säga åt någon annan hur de borde göra för att "snap out of it", eftersom vi alla fungerar olika. Så vårt råd är nu att pröva dig fram. Se ifall det hjälper med att göra sådant som du annars njuter av och blir på bra humör av. Se ifall det hjälper med lite egentid utan sällskap. Se ifall du kan eliminera vissa störande moment, tex att stänga in dig i tystnad när du koncentrerar dig. Se ifall någon form av motion hjälper. Det brukar hjälpa dubbelt så mycket när man rör på sig (allt från att dansa till hög musik instängd i sitt rum till en halvtimmes rask promenad), både för att man då "bränner bort" de hormoner i kroppen som gör en stressad och irriterad, som adrenalin, och för att kroppen belönar motion med njutnings- och må-bra-hormoner som endorfin. Och se ifall det hjälper att faktiskt gråta ut ordentligt. Vissa måste prata bort sitt dåliga humör, andra gråta bort det, vissa slå bort det, andra bara få vara ifred...

Sedan är det klart att olika människor blir irriterade, på dåligt humör osv av olika saker. Redan stress i sig gör de flesta människor ur balans och då måste både knopp och kropp reagera på NÅGOT vis. Ingen kan hantera stress dag ut och dag in utan att reagera på det. Ingen kan alltid vara snäll och duktig, lydig och hjälpsam jämt! Vi är ju bara människor. Sedan kan såklart också hormonerna i sig kan orsaka eller förvärra de här humörsvängingarna. Visst är tonåren en fysiskt jobbig tid, just också för att det som händer i kroppen påverkar hjärnan och därmed både känslor och beteende. Många lider av perioder av trotsålder, "Teenage Angst" och andra humörsvängningar pga hormonerna som leker tornado i kroppen. Vissa kan bli riktigt förvånade över vilka monster de kan förvandlats till helt plötsligt, från att alltid ha varit små änglar, bara för att de är tonåringar.

Klart att mycklet kan förklaras av hormonerna - även sedan när tjejer har PMS pga hormonerna och blir tillfälliga bitchar av det - men bara för att det finns en förklaring så betyder det inte att det skulle vara något egentligt fel med att förvandlas till ett monster ibland. Det är vår åsikt i alla fall. Någonstans och på något sätt måste man ju få ut alla de känslostormar som kroppen orsakar och därför brukar vi inte gilla när folk "skyller på tonårshormonerna". Känslorna blir inte mindre värda eller mindre verkliga för det och man mår inte bra av att stänga inne och tränga undan sådant som irritation. Varför skulle inte tonåringar få rasa och härja emellanåt, inte heller de måste väl vara lugna och snälla som lamm hela tiden? Alla människor har rätt att reagera på olika saker. Tänk att trotsåldrar och sådant är så accepterat när det gäller småbarn, till och med så att det enligt alla förstå-sig-på:are är något fel på dem om de inte någonsin är små monster på något vis (eftersom trotsåldrarna är tecken på utveckling) - men tonåringar ska minsann hålla sig i skinnet. Visst, igen, det måste finnas något mått av självbehärskning, för det krävs av socialt fungrande människor. Så knepet är väl bara att hitta vettiga och hälsosamma utlopp för känslorna. Tror vi.

Att bli vuxen, hitta sig själv, skapa sin identitet och bli självständig är också delar av utvecklingen som sker under tonåren. Det är verkligen inte lätt alla gånger och kan i sig många gånger orsaka just humörsvängningar och mer eller mindre tillfälliga horn i pannan. Det är otroligt mycket som ska hända i en tonåring och på sätt och vis kan man se det som en lång kris i livet (åtminstone enligt bla utvecklingspsykologin). Vissa reagerar hårt, på samma sätt som tex en person som genomgår en skilsmässa kan göra det, och att utvecklas gör ibland ont. Du skriver att du alltid brukat vara den lydiga, hjälpsamma och snälla personen, men nu kanske du håller på att kämpa med just att hitta dig själv, skapa din identitet, bli självständig - ja ta reda på vem och hurudan du egentligen är? Det kan vara tungt, konfliktfyllt och förvirrande, speciellt om man haft en skarp och tydlig roll som tex "duktig flicka".

Nå, här kan vi bara ge dig tre råd. 1) hitta knepen som får just dig ur det dåliga humöret, 2) prata med någon och 3) ha tålamod. Med det där med att prata med någon menar vi inte att det skulle vara något fel på dig, bara att de här stormarna ofta känns lättare att rida ut ifall man har lite stöd och tröst, en axel att luta sig mot och någon som förstår en. Ibland är det mamma, ibland en kompis, ibland ett bands låttexter eller att skriva dagbok, ibland någon annan vuxen man har förtroende för som en mormor eller ungdomsledare... Du är inte ensam här - och ska inte heller vara det. Ingen måste klara av allt på egen hand.

Huvudsaken är att du vet att du har rätt att känna så här, men att du nog kan göra något åt känslorna (också så att de inte förstör för dig tex i relationerna till andra).

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena