Jag försvinner.

Svar till Jag försvinner
Tack för att du skrev hit till Decibel om ett problem som jag tror att är väldigt vanligt bland tonåringar. Du lever en tid i ditt liv då sker väldigt mycket både i kroppen och med tankarna, mycket tack vare hormonerna, men också för att kraven i skolan ökar och man förväntas ta ett större ansvar för sitt eget liv. Relationerna till jämnåriga förändras, för att inte tala om relationen till föräldrarna...

Under tonåren är det väldigt viktigt att vara accepterad och omtyckt av sina kamrater. Det är de som ser dej och bekräftar dej till en stor del. Du verkar ha tagit på dej rollen som den glada och roliga bland kompisarna, men skriver att det är bara en fasad, att du mår dåligt på insidan. Sedan när du är hemma med din familj behöver du inte längre visa upp en fasad men tycker då att du kvävs och får inte vara dej själv utan att det blir konflikter.

Det känns lite svårt för mej att ge dej råd när jag vet så lite om din
familj och vad det är som gör dej mest ledsen där hemma. Finns det någon möjlighet att du skulle prata med antingen din mamma eller pappa på tumanhand och förklara hur du känner dej. Finns det något ni kan/brukar göra tillsammans och som du tycker är ganska okej och då du kunde ta upp det här ämnet? Det är ju helt möjligt att de är oroliga för dej och har märkt att du ofta är tyst eller drar dig undan men att de inte vet hur de skall prata med dej då det ofta har blivit konflikter.

I mångt och mycket handlar ju tonårstiden om att bli självständig och skapa sin egen identitet. Å ena sidan är du glad och sprallig med dina vänner, å andra sidan ledsen och tyst med din familj. På något sätt borde du hitta en balans i det hela för att skapa en identitet som du själv kan acceptera och tycka om. Hur skulle dina vänner ta det om du någon gång var ledsen? Tror du inte att de skulle vilja förstå och hjälpa dej så som du har ställt upp för dem? Ingen kan ju jämt och ständigt vara på bra humör och det behöver inte du heller vara. Din familj då? När har ni senast skrattat och haft kul ihop? Tänk efter i vilka situationer du mår bra med din familj och föreslå att ni kunde göra mera av sånt.

Det är väldigt tungt och tärande för en ungdom att hålla upp en fasad hela tiden. Man skapar ett mönster och tror det enda sättet att bli accepterad är att bete sig på ett visst sätt. Du är medveten om det här problemet och därför tror jag att det finns bra möjligheter för dej att bryta dej loss från det och börja höra på den person som du är innerst inne. Du har rätt att vara både glad och ledsen och att bli accepterad för det. Både med kamrater och i din familj.

En hel del oro och vilsenhet hör till tonårstiden men om du inte kan
prata med dina föräldrar eller om du tycker att problemen hemma är för stora att klara av så hoppas jag att du kan vända dej till
skolhälsovårdaren, skolkuratorn eller någon vuxen du kan lita på.
Genom att prata om känslor och de problem du upplever får du en annan syn på hela situationen och mera verktyg att klara av problemen på bästa sätt.

Lycka till!!
Hälsar Kirsi