snart i ett år nu har jag suttit fast, som med handklovar för att vara exakt. jag har skickat fram och tillbaka till psyket. Dom har sagt, 'det är någotfel på dig. Möten hit och dit. Diagnos efter diagnos. Fel diagnoseradoch fel medicinerad, fel placerad och fel hanterad. och söka efter rätt.Rätt, det finns inge sådant. Snart in på nästa hem, vad är det här för skit.Jag vill inte dit. Sitta inlåst i två år, vad är det för framtid? Jag vill verkligen inte hamna där, jag vill inte förlora Daniel. Så på varje möte, säger jag att jag mår bra och att jag vill leva. Men det är inte sanningen.
Jag vill bara ha någon som säger att den inte bryr sig. Jag vill höra det. Men ändå, vill jag ha någon som är rädd för att jag ska försvinna inatt, imorgon eller om en vecka. Mitt liv är på is, från en minut till en annan så försvinner jaget och det blir nattsvart. Jag försvinner in i en zon man inte kan ta i. Man kan inte förstå. Jag försvinner in i ett foto som ser likadant ut varje gång man ser på det, men ändå så blir den fulare och fulare för varje gång. Jag känner mig bara så tom och ensam. Så jävla ensam.
Nobody cares, until you're dead.
Hej!
Jag har skickat din fråga till en expert, svaret är alltså på kommande!
En stor styrkekram till dig av oss ungdomsinformatörerna, Jenny & Sanna
Tack för att du skrev till Decibel. Det var ledsamt att läsa hur du
upplever ditt liv och igen en gång önskar jag att det fanns någon
mirakelmedicin som skulle få livsglädjen att återvända för dej och
många andra ungdomar som mår dåligt.
Du vill inte gå närmare in på vad som hänt dej för ett år sen, det är
helt ok. Vad än det var har det satt djupa spår hos dej. Du nämner
också att ditt liv har varit tufft före det, med bl.a. mycket
ansvarstagande. Ibland är det så att om man varit tvungen att ta
mycket ansvar då man är ung så har man kanske själv lämnat utan den omvårdnad som man skulle ha behövt för att må bra och utvecklas i en positiv riktning.
Av ditt brev förstår jag att du har tidigare och nu igen gått med
självmordstankar och att du skär dej för att det får dej att må bättre för stunden. Du har också kommit i kontakt med olika vårdinstanser och känner dej säkert besviken för att ingen har kunnat hjälpa dej att börja må bättre. Jag kan bra förstå det. Jag kan också försöka förstå varför du inte säger sanningen på de olika möten för det måste ju vara skrämmande att ha en tanke att du hamnar in på ett hem och är sedan inlåst där. (Tyvärr vet jag för lite om den saken så jag kan inte ha en åsikt om det är det enda alternativet.)
Du skriver att du har din pojkvän som stöttat dej och det är en bra
sak. Men det är inte tillräckligt just nu för han går också igenom
svåra saker och skulle ev. behöva professionell hjälp för att bearbeta sina egna känslor. Visst är det bra att ni har varandra men ibland behövs utomstående hjälp för att man snabbare skall kunna börja se framåt och våga lita på livet igen. Samma gäller för dej.
Finns det någon vuxen, professionell person (läkare, psykolog, kurator el. dyl.) som du kommit i kontakt med och som du kunde tänka dej att öppna dej för och berätta hur du egentligen mår? Det jag vill föreslå är något mycket svårt men jag hoppas att du ändå vill försöka.
- Kan du i dina tankar försöka radera alla dina tidigare känslor kring de olika möten, diagnoser och mediciner som gått fel och försöka börja från noll?
Att du skulle helt uppriktigt försöka utgå ifrån det faktum att du är
värdefull och har rätt till hjälp för att må bättre. Låt dom personer
som känner till vårdsystemet komma med olika förslag som ni kan
tillsammans fundera över för att hitta det som passar just dej. Försök lita på deras erfarenhet av ungdomars illamående, för du är inte ensam om det du känner. Be dom förklara vad det finns för alternativ och lösningar till att just du skall få ha det bra. Och vad skulle det innebära för dej att få ha det bra??
Det tar tid att börja må bättre. Ibland går det bättre och ibland
sämre. Ibland vill man ge upp. Då ska man få stöd. Problemen kom ju inte heller över en natt så det är ett stort arbete att börja se på
sej själv och på livet med nya ögon. Att kunna vara ärlig med det man känner och börja uppskatta sej själv och inse att man är unik och
värdefull. Så småningom kommer den äkta glädjen och lyckan med i bilden och det är definitivt saker som är värda att kämpa för.
Försök hitta kraften att på något sätt komma emot dom som vill hjälpa dej - visa att du bryr dej om ditt liv och att du vill börja må bra. Genom att skriva hit har du redan visat att du tar dej själv på allvar och söker en utväg. Du har redan valt att ta det första steget till att börja må bättre.
Det kommer alltid att finnas människor som bryr sej om hur du har det och som vill ditt bästa även om du tvivlar på det ibland. Jag önskar dej lycka till och hoppas att livet skulle börja kännas lättare för dej.
Du är inte ensam!
Kram!
Kirsi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar