Jag vet inte, om jag orkar.

Svar till Tjejen som försöker leva

Tack för att du skrev till Decibel. Ditt brev berörde mej väldigt
mycket och jag önskar att jag kunde få ditt illamående att försvinna så att du skulle kunna få njuta av livet som vilken annan ungdom som helst. Tyvärr kan jag inte det. Ibland visar sig livet från den dystra sidan och det kan hålla i sej väldigt länge. Det senaste året verkar ha varit en extremt tung tid i ditt liv och jag förstår att du mår fortfarande dåligt efter våldtäkten som hände och alla mediciner och hjälp som ändå inte hjälpte. Det som har varit är till för att vi skall se hur vi antingen vill eller inte vill fortsätta våra liv.
Men om du skulle sätta allt det åt sidan och tänka en stund på hur
ditt liv var före våldtäkten? Hur såg du ut? Vad tyckte du om att
göra? Vad blev du glad av? Tänk på allt det en stund – se dej själv
som du var då du var glad, kanske till och med lycklig. Efter det vill
jag att du tänker på din framtid. Tänk t.ex. ett år framåt. Försök
tänka på hur du vill att den skall se ut. Var är du? Hur ser du ut?
Vad hör du? Vem är du med och vad gör dej glad? Lycklig?
Skriv gärna upp dessa saker och känn efter vad du skulle behöva för att uppnå det. Att börja må bättre handlar mycket om att vilja och våga. Att igen ta ansvar och se sej själv som en frisk och säker människa. Det betyder också att då är man igen sårbar och kan bli skadad på nytt vilket givetvis känns skrämmande. Ibland så skrämmande att man hellre ger upp. Du vill inte orsaka skada eller bekymmer för någon annan, inte din mamma, dina vänner eller din syster, men dej själv verkar det som om du skulle kunna skada. Varför? DU är den viktigaste personen i DITT liv. Ingen kan ta din plats, någonsin! Ditt illamående kommer att gå bort, du kommer att bli hel igen men du måste först hitta viljan inom dej själv. När viljan är tillräckligt stark kommer du att kunna ta emot hjälp och börja prata om det som hände. Du behöver få ur dej allt och prata med en professionell person som kan ta emot ditt illamående och visa dej en framtid som du vågar tro på. Det går inte i en handvändning men det går om du bestämmer dej för att vilja det.
När du har varit in på sjukhus eller psyket så har man kanske erbjudit dej tid hos en psykolog eller psykiater? Ta emot det och ge det en chans. De skall kunna hjälpa. Jag tror också att din mamma gärna skulle ta del av vad som händer inom dej. Antagligen vet hon att du mår dåligt så här gäller det också att våga. Var modig, ta för dej av den hjälp som finns därute just för dej. Du är värd det! Och håll kvar i tankarna bilden på dej själv, om ett år, då du är glad och lycklig. På riktigt.

Jag önskar dej krafter att våga vilja. Du kommer att klara av det!
Kram, Kirsi