kan jag ha en fobisk personlighetsstörning?

Hej!
Jag har skickat din fråga vidare till våra experter. Hoppas de svarar snabbt så här under semestersäsongen också. Jag sätter in svaret här så fort jag får det.

Hälsar Ungdomsinformatören Lena

Här kommer svaret från vår härliga expert Susanna:

Hej!
Vad fint att du ibland känner dig jätteglad och att du tänker att du är ganska bra och att andra tycker om dig! För du är bra och andra tycker om dig!

Men alla dagar är inte sådana dagar. Vissa dagar är känslan en helt annan och tankarna också. Och speciellt jobbigt är det i tider i livet som innebär många nya utmaningar och mycket "växande", antingen fysiskt eller psykiskt. Och en av dom tiderna i livet är just tonåren. Mycket händer, både med kroppen och med själen och det är faktiskt en "utvecklingskris" att bli tonåring, egentligen. Det är bara det att vi inte kanske pratar så mycket om det. Vi pratar om kroppen och vad som händer med den, men vi glömmer ofta bort själen och psyket, känslorna och tankarna. När man växer och förändras så behöver man också tid och plats för det, annars hänger man inte med och tappar bort sig litet. Och att bli vuxen ställer allt fler krav på en som människa. Man ska klara det ena och det andra och alla gånger är man kanske inte ens redo. Så man behöver tid. Och just i tonåren känns det sällan som om man har tid, för då ska så mycket hända, på samma gång.

Man behöver också tid för att bli medveten om sina känslor och tankar. Det är ju något som vi människor är specialister på, att tänka tankar. Som påverkar våra känslor och vårt mående. Ofta fastnar vi i negativa tankebanor, som bara drar ner oss mer och mer i ett negativt mönster. Men detta kan vi bryta, vi kan jobba med oss själva tillsammans med någon terapeut eller psykolog eller kurator t.ex. som kan hjälpa oss att märka vilka tankemönster vi har och hur vi kan träna oss på att bryta dem. Tankar är ju inga sanningar, utan konstruktioner i våra huvuden. T.ex. när du tänker att alla dömer dig när de tittar på dig. Det är en tanke, en konstruktion, som ger upphov till en känsla hos dig, kanske blir du nervös och ledsen. Den känslan ger sedan upphov till ännu fler negativa tankar, och så fortsätter det.

Ofta så är det svårt att bryta sina mönster, just därför att vi är så vana vid dem, att vi inte ens märker hur de får oss att må. Men det går att förändras, eller att styra sina tankar i bättre banor. Dessutom så har våra tankar en tendens att bli verklighet, om vi tänker dem tillräckligt ofta. Om jag t.ex. tänker att "hoppas att jag inte snubblar nu" så sätter jag hela min energi på att inte snubbla. Hela jag fokuserar alltså på att inte snubbla och märkligt nog så är det som händer ofta att jag faktiskt snubblar. Så här gäller det att försöka byta ut sina vanliga mönster, så att jag istället kan försöka tänka "nu kommer jag att gå över den här scenen, säker och trygg". Det vad jag då gör är att jag skapar mig en annan bild av vad som kommer att hända, en positivare bild och sätter all min energi på den istället. Och känslan är en helt annan, att gå in i en situation med nya tankar. Fast det kräver övning och det kräver tid. Men det fungerar. Kanske vill du prova att byta ut en av dina tankar "hoppas jag inte rodnar/hoppas jag inte stammar" på samma sätt? Och se vad som händer i dig?

Ibland känns det också som att vi människor i samspel med varandra lägger så mycket onödig fokus på hur man ska eller inte ska vara. Att t.ex. att vara nervös eller stamma och rodna är något som uppfattas som "dåligt". Det är ju för det första en totalt mänsklig reaktion att bli nervös. Det behöver vi bli ibland, för att skärpa till oss litet och för att vara helt med i olika situationer. Dessutom så är ju rodnad och stamning något högst personligt, som visar att vi människor känner och lever, så det är jättetråkigt att det bland människor uppfattas så negativt. Vad tråkigt och platt det vore om alla alltid reagerade likadant och aldrig visade vad dom känner! Jag önskar att vi mera skulle låta alla människor vara precis som de är, och inte försöka göra om alla till likadana "robotar", som ska vara så "perfekta" hela tiden.

Hoppas att du fortsätter att vara stolt över den du är, precis så som du är! Och att du ger dig själv tid att bli vuxen, att lära känna dig själv och att förändras där du känner att du vill förändras! Och att du tar kontakt med någon kurator/skolpsykolog/terapeut om du känner att du vill ha hjälp på vägen, dom finns ju till för att hjälpa och stödja:)
Allt gott i fortsättningen önskar jag dig!

Många sommarkramar från Susanna!

Och Här kommer experten Hannas svar:

Hej och tack för ditt brev!

Det låter verkligen som att det är jättejobbigt för dig i olika sociala situationer. Jag kan inte ställa någon diagnos utan att ha träffat dig. Det kan hända att det för dig handlar om oro och blyghet som är väldigt vanligt i tonåren, men utifrån det du skriver skulle jag ändå gissa att ditt problem handlar om något som vi kallar social fobi. På ett enkelt sätt kan man beskriva social fobi som att man har en stark rädsla för hur man ska uppfattas av andra människor, och man vill oftast inte framstå som nervös, inkompetent eller klumpig. Detta gör att man ofta blir orolig i sociala situationer vilket kan vara oerhört jobbigt, och det kan påverka hela ens liv. För en del blir problemet bättre av sig själv då man blir äldre, men för många är det svårt att ta sig ur detta på egen hand och då kan man söka behandling för det.

Det finns jättebra behandling för social fobi. Både en terapiform som heter kognitiv beteendeterapi och behandling med så kallade antidepressiva läkemedel har visat sig fungera bra. Mitt råd till dig är att prata om detta med t.ex. er skolpsykolog eller skolhälsovårdaren så att de kan hjälpa dig vidare. En stor kram till dig!