Visste inte vilken kategori jag skulle sätta detta under men antar att de är rätt.
Iallafall jag har ett problem och det är att jag jämt känner mig så ensam. Jag har några tjejkompisar som jag är med i skolan och så, men på fritiden sitter jag alltid hemma och dom hör aldrig av sig. I början när jag lärde känna dom va dom på mig jämt men nu har jag blivit så annorlunda. Jag sitter alltid hemma själv, umgås aldrig med familjen. Vet inte vad det är, men jag är jämt deppig och känner mig ensam. Jag har svårt för att lära känna nya folk och dom tar mig alltid fel så jag får ingen chans att visa mitt riktiga jag. Jag kan uppfattas blyg men är egentligen hur galen som helst med mina närmaste. Samtidigt som andra tjejer har massa killkompisar så har jag kanske 1-2 som jag pratar med och det är tack vare att jag är så blyg. Men dom ger mig inte heller någon chans. Jag vill förändra mig och få bättre självförtroende och visa andra hur jag är från början men vet inte hur för jag har svårt att öppna mig och jag vet inte hur jag ska sluta vara så sur och deppig jämt. Vill lära känna nytt folk men först måste jag förändra mig, men vet inte hur. Vill inte sitta ensam jämt och att alla mina kompisar lämnar mig. Hur ska jag göra för att ändra mig, förbättra mitt självförtroend och komma ur denna "depression"? Jag skulle gärna vilja komma tillbaks till skolan som en ny tjej som folk vill lära känna mer.
/ forever alone tjej
Hej!
För det första så skickar jag en stoooor styrkekram åt dig. Det är ju så att alla människor känner sig ensamma ibland. Det kan vara då när vi faktiskt är ensamma någonstans där vi inte ser andra människor eller också i ett rum fullt med folk. Det är därför som man också brukar skilja mellan att vara ensam och att känna sig ensam. En person som är ensam behöver inte känna sig ensam och tvärtom, hur många vänner man än har runtomkring sig, så kan man känna sig ensam och det gör du nu. Det hör till livet att man känner sig ensam ibland.
Ensamhet sitter mellan öronen, det är alltid man själv som bestämmer hur man ska känna sig i en viss situation. Man kan välja att ge upp, låta sig sjunka ner i ensamheten och nästan "gotta sig i den" - eller så börjar man tycka om sig själv och sitt eget sällskap. Du berättar att ingen hör av sig, kan du inte göra det –höra av dig och bara fara med i gänget? I mellanåt måste man bara liksom fara med, då tas man lättare med också. Så är det. Om man redan färdigt tänker att man inte hör till gänget eller något liknande så blir man lättare behandlad så också.
Liselott och Sanna har i ett tidigare svar till en liknande fråga skrivit att det inte finns någon lätt "gör så här så får du bra självkänsla"-knep, det här hör till de här grejerna som man måste inse innerst inne. När man inser att vem man är inte beror på att andra runt en ser en, när man inser att man är en värdefull och fin människa fastän man skulle vara ensam på jorden, då kan man börja jobba på sin ensamhetskänsla, tror vi. Det är alltid mycket lättare att intala sig att man är värdelös än värdefull, det är lättare att intala sig själv att man är ful, fet, hemsk, dum osv. än att tycka om sig själv. Tycker man inte om sig själv så kommer inte andra att tycka om en heller. Så man måste alltid börja med sig själv.
Man kan ändå bygga upp sitt självförtroende och därför råder jag dig nu att låna Mia Törnbloms bok som heter Självkänsla nu. Boken finns säkert på biblioteket. Den kan hjälpa dig att tycka om dig själv. Så förstod jag att du är mera blyg då det är flera människor runt omkring dig, och du är inte ensam om den känslan, det är nog säkert ganska vanligt. Du kunde kanske jobba på det genom att umgås med en person åt gången, så att du lär känna varje person enskilt.
Du behöver inte ändra dig, du är värdefull som du är. Du måste bara hjälpa dig själv att inse det! Det skulle därför också bra för dig att prata om dina känslor med en person som du kan lita på, t.ex. din mamma, en kurator eller psykolog. Att man pratar ut, brukar hjälpa!
Hälsar ungdomsinformatören Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar