Ledsen

Hej!

Vet du vännen, du är faktiskt inte den första - och inte den äldsta - som skrivit till oss med precis det här problemet. Det ÄR väldigt vanligt att man under någon period av ungdomen blir livrädd att föräldrarna ska tas ifrån en. Det har Kirsi svarat i flera av de här frågorna. Det är egentligen en helt naturlig grej, för medan du jobbar på att bli vuxen och modig och självständig och allt det där, så kan det kännas lite som att du måste ge upp delar av din trygghet - i det här fallet dina föräldrar. På samma gång som du vill att de ska släppa taget om dig så att du kan bli vuxen, så är du lite rädd och nervös för att stå på egna ben. Då blir det naturligt att bli rädd för att bli övergiven.

För de flesta går det här relativt lätt och det kan gå relativt snabbt över igen. En period bara. Men under den perioden kan det ändå vara rätt jobbigt och det kan ta sig uttryck i - som för dig - rädsla och gråt, men även i ilska och gräl och trots. Lite kan det hjälpa om man försöker hitta trygghet i andra saker runt en. Helst borde man så småningom hitta trygghet i sig själv, känslan av att vara relativt säker både ensam och fastän livet stormar runt en. Men man kan hjälpa till med att tex öva sig på att vara ensam hemma kortare stunder eller fara iväg ensam någonstans. Är föräldrarna borta kan man hålla telefonkontakt på bestämda tider. Man kan tända alla lampor i huset eller distrahera sig själv genom att tex se en bra film så att man glömmer rädslan. Tänk efter vilka små knix som kunde hjälpa just dig att känna dig tryggare.

Blir de här problemen riktigt stora, så ska du gå och tala med en kurator eller en psykolog. En psykolog som är utbildad inom kognitiv beteendeterapi (KBT) skulle säkert vara till väldigt stor hjälp, för KBT tar reda på varför man känner si eller så och jobbar bort just rädslor av olika slag.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott