1) Nästan alltid då jag träffar en ny kille och typ chattar 4-5 dagar känns det som den killen betyder något för mig. Flera gånger har de inte blivit till något, och jag har varit rädd för att bli kär.
Jag har också svårt att gå vidare från mina två Ex som jag var tillsammans med för ca. 2-3 år sedan, (och längsta förhållandet var ½år). Hur kan en kille betyda så mycket för mig ännu idag?
När jag är ute och dricker med mina vänner kan jag plötsligt börja tänka på ett av mina ex. (eller någon schyst o söt som jag har chattat med) och typ ringa honom, utan att ens veta vad jag ska säga? Jag vet att jag inte skulle kunna vara tsm med någon av domdär två ex:n. Men dom betyder något speciellt ? Har ingen aning varför det är så här, och jag tycker det är så himla pinsamt att prata med ett ex som man inte har sådär annars kontakt med längre. Kanske jag söker någon slags tröst? vad tror ni, vad skulle det kunna vara och vad skulle jag kunna göra för att "komma över" eller som typ kunna gå vidare och vara en stark person innombords. Dessutom då jag dricker brukar jag alltid bli så himla ledsen och tycka att jag är forever alone, ful, fet, tråkig och allt negativt om mig själv. Fastän jag annars är stark och tycker om mig själv precis som jag är?
2) Jag är väldigt social och kommer bra överens med alla människor. MEN.. Ibland (ganska ofta nu för tiden) när jag är själv med en kompis eller med någon jag inte känner känns det obekvämt att typ titta i ögonen en längre tid. Ibland känns det till och med som jag vill springa ut för att jag skäms att prata normalt med någon annan människa? Det känns som jag inte vet vart jag skall titta, hur jag ska ha händerna, hur jag ska sitta osv. Om ni förstår? Jag tänker också mycket på hur JAG ser ut vid vissa ansiktsuttryck. Det värsta är att det verkligen syns på mig ibland att jag är osäker, (rädd) för att prata. Ofta är det typ pojk gäng som ser bra ut, eller någon flicka som är riktigt fin!
Fast ändå har jag jättemånga vänner och kan vara mig själv HEEELT med vissa =) Allt det här beror bara på, men jag skulle vilja veta om jag kan träna bort det här? och vaför är det så här? Det är jobbigt ibland, och eftersom jag fokuserar på HUR jag ser ut,typ helatiden blir det ännu värre. Jag har inte vara i stan utan att ha smink, eller visst kan jag. Men jag känner mig så jäkla ful då! HMM.. dehär var mina problem som jag skulle vilja ha hjälp med. Jag har stora krav på mig och vill kunna det och det och det. Om jag vill se bra ut kan jag fara och köpa en ny tröja för att jag ska känna mig finare. Är det normalt att göra så?
Det här är inget jag gråter över och mår RIKTIGT dåligt över, men alla har vi väl våra svagheter och dom här är mina.
Kram på er!
Hej kära du!!!
Jag vill börja med att säga att alla dina känslor är heeelt normala och jag skulle vilja påstå att ALLA känner/har känt likadant någon gång i livet fast många vill låtsas att de inte funderat såhär.
Det hör till i ungdomen att man är lite osäker på vem man är och hur man ska vara. Det kommer över en ibland även fast man är vuxen ;)
Du är antagligen en person som väldigt lätt knyter an till andra människor. Du gillar andra människor och på det sättet ”fastnar” du lätt för någon du enligt någon annan ”bara” chattat med 4-5 dagar. För dig som lätt känner för och lever sig in i andra människors liv och leverne så räcker 4-5 dagar alldeles bra till.
Medan det säkert finns andra som tycker att man ska träffas och umgås ett år minst innan de kan tänka sig att alls knyta an till någon annan. Vi är så olika typer vi människor, ingen är bättre eller sämre än den andra, bara olika.
Det samma gäller alla de som någon gång haft en betydande plats i ditt liv, de har för evigt en plats i ditt hjärta. Det kan komma sådana killar som inte lämnar några spår efter sig, men de första finns nog kvar, och man minns dem oftast med värme.
Fast det är 30 år sen jag blev kär första gången (usch vad det låter länge sen) så minns jag ännu den killen, jag kan ännu till och med bli nervös om jag träffar på honom.... ;)
Att ha ett 1,5 år långt förhållande är ganska lång tid i din ålder, man går genom en massa saker tillsammans, prövar många saker för allra första gången tillsammans. Så klart minns man det!!!
Men du ska nog undvika att ringa åt dem på fyllan, faktiskt! Om du tar kontakt med dem sådär annars så ok, men inte i det skedet på fyllan då man just som du skriver börjar tycka synd om sig själv, tycka man är världens mest ensamma, hopplösa typ, då är det INTE läge att ringa fd. Killar ;)
Det sägs att allt man har inom sig men kanske inte märker så där normalt, kommer fram på fyllan, alla ens hämningar släpper ju, inte såååå bra. Alltså om man innerst inne mår lite skit eller är lite ledsen då kommer det fram i fyllan.
Det bästa sättet att komma ifrån det är ju att se till att du inte hamnar i det skedet, med andra ord, inte sätter dig i situationen (inte blir på fyllan).
Men det finns ingen genväg till att gå vidare, det måste få ta sin tid. När ett förhållande tar slut ,går man genom olika faser, det blir lite som ett sorgearbete, lite som när nån dör.
Man ska genom alla faserna, det finns inget man kan göra för att skynda på. Saker och ting måste få ta sin tid. Det finns heller ingen lista på hur länge det tar för de olika faserna, hur länge det tar att komma över en kille/tjej som man varit/kanske ännu är jätte kär i, det finns ju ingen knapp där man stänger av sina känslor.
Under tiden är det mycket vanligt att man glömmer allt det trista och tråkiga man hade tillsammans, bla orsaken till att det tog slut. Man minns bara hur härligt man hade det tillsamman, hur kul livet var då, och då kommer oundvikligen tankar på hur trist och tråkigt allt är nu.
Då i det skedet är det mycket lätthänt att man känner att man måste få prata med sitt ex. Man inbillar sig att man då ska få känna lite av dendär underbara känslan som man just kom ihåg att man ”alltid” hade tillsammans med den där ljuvliga killen/tjejen som i detta nu inte hade något som helst fel.
Man förundras över hur det kom sig att man gjorde slut, allt som ju var så perfekt ;) Alla gräl, irritationer och annat är som bortblåst, ens hjärna har förträngt allt sådant.
I det här skedet är det bra om man har bra vänner som man kan ventilera med, vänner som vågar påminna en om alla gånger man var jätte arg eller irriterad på sitt ex, eller alla besvikelser och andra saker som gör att man väcks upp ur sin rosenröda dröm.
Allt detta är jätte jobbigt och tar som sagt var tid, ibland kan det ta flera år att kunna gå vidare. Men sen mittiallt en dag, så är man ute på andra sidan. Man kan igen njuta av livet, skratta, skoja, träffa nya människor, kanske lite flirta osv. Kom ihåg att man måste komma över en innan man börjar på med en annan, det är inte rätt mot någon att bli ihop med någon som tröst, för att man mist en annan.
Ett annat sätt är att jobba med sin självkänsla. Vi har en massa info om det på denna länk:
http://www.decibel.fi/swe/x_tips_till_battre_sjalvfortroende_och_-kansla.556.html
Nu ska vi gå över till din andra fråga.
Tjaaa, det är också helt normalt att man ibland kan känna sig lite obekväm tillsammans med någon. Fast man inte egentligen är blyg. Man tror lätt att allt skulle bli så bra om man bara hade den nya tröjan/jeansen/skorna, men det sitter inte i skor/tröjor/jeans, det sitter i själen, innuti en.
Där kommer självkänslan igen, försök jobba lite med den så borde det också påverka dethär.
Det kan också vara fast i hurudan dag det är, vissa dagar har man inga problem och andra dagar känner man sig helt hopplös när man ska umgås med andra.
Jag vet att det är lätt hänt att man sätter för mycket energi på att fundera över vad andra ska tycka och tänka om en, jag vet ;)
Men försök fundera över hur ofta du tänker och tycker något sånt om nån annan, brukar du fundera över var nån annan har sina händer när ni pratar eller kolla på nån annans ansiktsuttryck? Högst troligt ALDRIG!!!
De allra flesta har full upp med att vara nervösa och oroliga över sitt eget så de hinner inte tänka på att någon annan sitter mysko med händerna, eller stirrar underligt eller nåt annat.
Att man spänner sig mera om det är några typer runt som man känner sig underlägsen, typ coolaste killgänget eller den snyggaste tjejen som alltid har perfekt hår och make-up, det säger sig självt, man känner sig underlägsen. Men helt i onödan, jag lovar! En kompis brukar säga att det finns något i alla gårdar. Det stämmer, alla har vi något som nån annan är jätte avundsjuk på oss för och alla har vi något som vi skulle kunna skämmas ihjäl på grund av. Även de snyggaste tjejerna och de coolaste killarna kan må jätte dåligt över något, det kan var något där hemma, eller någon kroppsdel eller så kanske de tycker att deras skratt är världens hemskaste....Kom ihåg, DET FINNS NÅGOT I ALLA GÅRDAR!!!!
Oftast när man skjuter undan alla tankar på underlägsenhet, och i stället börjar prata och umgås med den ”ouppnåeliga” då märker man att man har ungefär samma funderingar och så mittiallt har man jätte trevligt tillsammans och skrattar. Vi är alla lika mycket värda och ingen är mera viktig än någon annan!
Hoppas du fick ut något av detta nu,
Kramar från ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar