På den senaste tiden har jag varit så deprimerad att jag inte vill leva längre allt för många gånger. När det väl händer sitter jag och bara kollar rakt ut på ingenting, lyssnar på deppig musik, stänger ut allt och alla och så kommer tårarna. Det är oftast på kvällarna innan jag ska sova och det är som om jag bara bryter samman och så ligger jag där i timmar. Jag har t.o.m varit hemma från skolan för att jag mått så dåligt. Det brukar handla mest om mina kompisar eller killar. Jag är inne i en sån "period" nu, bara att nu känns det verkligen som om det inte kommer bli bra igen. Allt och alla som jag älskar bara lämnar mig, jag har ingen att prata med. Ingen förstår vad jag går igenom varje dag, inte ens min familj, jag berättar inte ens allt för dom. Det värsta med det här är att skolan blir så mycket drabbad. Jag är inte samma person längre, inte lika glad, inte på riktigt i alla fall. Jag hatar den jag blivit, jag behandlar folk på fel sätt utan att tänka. Det känns som någon aldrig kommer älska mig för att jag är som jag är nu. Det är som om allt hopp bara är bortblåst, jag vet inte vad jag ska göra för att jag ska orka mer...
deppig tjej
Hej, kära deppiga tjej,
Det gör ont i hjärtat att höra att du mår så där dåligt :(
Det känns som att du inte kan få den hjälp du behöver bara genom att jag skriver nåt tröstande här. Du skulle behöva få lite service nu, som när man ska besikta bilen, ibland behöver vi människor också lite tillfixning.
Finns det någon i din närhet som du kan lita på och som du känner förtroende för? Någon som du skulle kunna prata om allt detta med? För jag tror att det är just det som du skulle behöva just nu, att få lätta ditt hjärta för någon, få berätta allt precis allt. Men det funkar ju inte med vem som helst.
Nu ser jag inte från vilken kommun du kommer, men det finns helt säkert i din skola skolhälsovårdare och nån kurator, känns det som att du skulle kunna prata med någon av dem? Eller finns det någon annan vuxen i din närhet, inte nån förälder, det funkar inte, men kanske din lärare eller om det finns nån ungdomsledare som känns som ett alternativ.
Det finns också flera samtalsjourer dit man gratis kan ringa om man vill prata med någon, du hittar allt på våra hjälp och stöd sidor http://www.decibel.fi/swe/Har_kan_du_fa_mera_hjalp.760.html
Har det hänt något speciellt som gjort att det här har börjat, eller vet du vad som kan ha utlöst de här känslorna.
Ibland kan det förstås vara jätte svårt att sätta fingret på exakt när och i samband med vad man börjat känna sig ledsen och nedstämd. Kanske har det bara kommit smygandes på dig.
Det är vanligt att man kan känna sig deprimerad på våren, fast man tycker att allt borde vara toppen. Ljust och varmt, hela långa sommarlovet framför, den långa vintern slut osv. Men trots allt det här så är det många människor som mår som allra, allra sämst just på våren.
Du skriver att det är en sån "period" nu, det tyder ju på att du ändå någonstans tänker att det ska kunna gå över och att det ska komma andra bättre "perioder" i framtiden. Det låter ju lovande, att du inte tänker att det ska vara så här eländigt för evigt. Och du har alldeles rätt, vi har olika perioder i livet, ibland känns allt skit och ibland känns det hur bra som helst. Om det nu sen är hormonerna eller vad det kan vara som orsakar det vet jag inte.
Vi behöver ibland få gråta ut, det kan kännas skönt och göra gott, men det verkar som att du deppar ihop och sjunker djupare och djupare och sen först kommer tårarna. Det verkar inte som att det lättar för dig att få gråta utan nästan som att det tvärtom blir ännu mera sorgligt och usligt.
När du känner att vemodet kommer över dig eller att dina tankar börjar leta sig till det mera dystra hållet så borde du ha nåt knep att ta till som kunde pigga upp dig, eller åtminstone skingra tankarna lite. Kanske en jogging tur, kanske en boxnings säck, kanske att skrika rakt ut allt vad du orkar, eller cykla så snabbt du bara kan. Jag brukar försvinna in i bokens värld när jag mår sämre, helst riktigt romantiskt tjafs, med någon mörk stilig hjälte som är helt outgrundlig och som den veka, väna men oooo så vackra hjältinnan älskar så innerligt, då kan jag känna att jag glömmer det bedrövliga som jag har i mitt eget liv och så lever jag helt upp i om hjälten och hjältinnan ska få varandra eller inte, de ska ju helst få varandra i slutet så klart ;)
Det varierar hur många böcker det krävs innan jag igen kan ta tag i mitt eget liv, men till sist blir jag helt "fedup" på allt rosenrött i böckerna och längtar tillbaka till det verkliga livet.
Jag vet att nån annan hyr en hel hög med romantiska komedier, som de sträck ser samtidigt som de äter chips och lösgodis i massor, det kan också hjälpa att man får ut lite av eget elände.
Ta och fundera vad som kunde funka för dig, jag tror att det måste vara något som tar hela din uppmärksamhet som gör att du inte kan tänka på allt eländigt som finns i livet. För det kommer alltid att finnas dåliga saker i ens liv, det lovar jag. Man känner sällan eller aldrig att nu är allt perfekt i mitt liv, nu har jag inga bekymmer, inget som trycker. Det hör tyvärr till i livet att det ska vara både med- och motgångar. Men man väljer själv om man ska koncentrera sig på det negativa eller det positiva som också alltid finns i livet, man väljer vilket som ska få ta överhanden i ens liv.
Vi påverkas såklart av allt vi är med om i livet, men om man inte gillar den man blivit eller den man är så är det ju bara man själv som har makten och möjligheten att få det att ändras. Ingen annan
kan bestämma hur vi ska vara, det är bara upp till oss själva. Men det är sånt som kräver lite jobb, det går inte av sig självt.
Jag hoppas du får någon hjälp av detta nu, men det bästa skulle nog vara om du fick prata av dig riktigt ordentligt med en bra lyssnare. Hör jätte gärna av dig igen,
Tänker på dig och håller tummarna,
ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar